overklighetens känslor...
När människor runt en försvinner då bildas en ny verklighet, en overklig känsla av att personen fortfarande finns men att det bara är omöjligt just nu att träffa den. Men så går tiden och man känner mer och mer att det känns tomt. Tomhet efter personen i fråga och tomhet i bröstet i vetskapen att man aldrig mer ska få träffas, aldrig mer krama om, aldrig mer vara i samma rum utan att yttra ett enda ord.
Tiden fortsätter att gå och man formar om sitt liv och sitt inre. Man flyttar känslorna till andra rum inom sig. En del stänger dörren och låser för gott, andra låter den stå på glänt och tittar in då och då. Jag är en av dom. Och så när tiden gått länge länge så upptäcker man att personen man så tydligt ser framför sig inte längre låter på samma vis. Man minns inte längre hur deras röst lät. Det blir en stor sorg det med. Som en förlängning av den ursprungliga sorgen. Man tror ju att sorgen upphör någon gång, men jag är inte säker på att den gör det. Den utvecklas och tar nya skepnader. Jag tror inte jag vill bli av med sorgen heller helt, för då är det ju som att man inte längre saknar. Och saknar gör jag... Inte jämt, men ibland.
Idag är det mycket jag tänker tillbaka på. Mycket som jag önskade få uppleva igen. Nostalgiska tankar. Tryggheten i att vara liten. Tryggheten att ha någon famn att krypa upp i. En varm brasa som sprakar när man kommer in efter att ha lekt i snön. Minnen är allt som finns kvar... Men kärleken jag har.
