Det var ett tag sedan jag skrev något nu, och mycket, om inte ALLT har hunnit förändras till det bästa jag kunnat tänka mig.
Jag manifesterade den första april 2021 i den här bloggen, jag sa till universum exakt vad jag ville ha, och jag fick PRECIS allt!
Tacksamheten går inte att jämföra med något annat jag någonsin upplevt!!! Det är så stort!!
Jag fick henne, mitt livs stora kärlek.
Henne som jag inte kan titta bort ifrån om jag väl börjat titta. Hon som gör att fjärilarna i min mage inte vill sluta fladdra. Det bästa sexlivet men kan tänka sig överhuvudtaget. Hon är min bästa vän, den finaste man kan tänka sig. Hon är min orubbliga tvillingsjäl. Min kvinna. Min människa. Mitt allt och för all tid.
Det är så fantastiskt underbart.
Nu vet jag och jag visste första gången jag träffade henne 7/7 2021.
Vi började prata med varandra 17/4 2021. 16 dagar efter jag manifesterade mitt livs kärlek och min allt i samma person.
Jag älskar dig så oändligt mycket!!
Trots allt detta så finns det något som håller oss isär, delvis i alla fall. Jag skulle kunna säga att det är en fysisk, yttre detalj och en mental, inre sak som påverkar detta. Men samtidigt så hör de två sakerna ihop så tydligt också.
Det rent fysiska avståndet är en sak som såklart håller oss ifrån varandra. Och saknaden gör mig galen emellanåt.
Hennes pms/pmds och ptsd/bakomliggande trauma är det andra.
Jag ber dig universum med hela min skapelse, med hela mitt inre att släppa henne fri från rädsla och det trauma som finns med henne hela tiden.
Vi försöker bli gravida och det är något som vi båda så oerhört innerligt vet att vi vill. Välsigna oss och våran magiska kärlek med ett gemensamt barn.
Jag vill så så så mycket att hon ska bli gravid med vårat gemensamma kärleksbarn och på så vis föra oss och familjen tillsammans efter all denna väntan och längtan.
Ge oss en liten flicka som är frisk och välmående. Ge oss en graviditet som går bra och utan problem. Och i slutändan en bebis som kommer och för våran familj tillsammans i ett gemensamt boende.
Låt min underbara älskling vara frisk och må bra framöver. Låt henne få känna som hon gör när hon ska ha ägglossning hela tiden. Glädje. Förväntan. Kärlek till mig och hela familjen.
Livet är så stort och så fantastiskt och jag ser det så tydligt framför mig. Bara vi får möjlighet att vara tillsammans.
Ett nytt litet liv skulle knyta ihop familjen på ett sånt fantastiskt sätt.
Jag vill att vi ska bli gravida tillsammans innan sommaren är här. Jag kan se henne hålla upp det där positiva graviditetstestet och ringa mig eller prata med mig i telefon om det och vara sådär sprudlande lycklig. Vi fick ju smaka på det lite förra sommaren, men glädjen blev kortvarig då.
Jag ser att vi har en bebis nästa gång vi firar jul, julen 2023. Då är vi en familj på riktigt riktigt. Hon sitter där i en fåtölj och ammar på julafton. Våran dotter. Vårat kärleksbarn. Våran lilla tjej. Sötast och finast i hela världen. Jag längtar!!!!
Vi kommer också skapa vårt eget företag som kommer generera så stora summor pengar att vi aldrig mer behöver oroa oss för ekonomi. Huset kommer att vara fullt betalt. Ingen av oss har några skulder alls kvar. Vi har semesterboende i Thailand, Spanien och på västkusten.
Vi kommer vara det där paret som inte behöver jobba, men som vill lite grann. I alla fall jag. Hon får gärna vara hemmafru om hon tycker om att vara det. Men företaget sköter vi tillsammans och det blomstrar, ända tills vi bestämmer oss för att sälja det.
Alla barn i familjen kommer att må bra, vara friska och få egna fina familjer när dom växer upp. Dom kommer att bli fantastiska vuxna människor som lever och mår gott hela livet.
Det här sänder jag ut till universum nu med en sådan kraft och känsla av att det faktiskt kommer att bli så.
Jag vet det nu! 🥰 Det finns inga som helst tvivel. Jag är frälst och jag tror ovillkorligen på universums krafter.
Jag vet liksom vad jag vill ha, nu när jag fått det på andra sätt i livet. Det blir liksom så tydligt då vad som saknas.
Jag vill ha ett jobb som jag mår bra av att vara på. Ett jobb som man inte bara jobbar 7-16 eller klassisk dagtid varje dag, utan hellre att jag jobbar någon kväll ibland och någon dag på helgen så att jag inte heller behöver jobba 100% heltid.
Ledig någon eller några fler dagar i rad och ändå tjäna bra med pengar.
Antingen i en butik eller jobba med att få hjälpa människor framåt i livet.
Känna att jag trivs på jobbet och inte känner någon som helst olust inför det.
Inte för avancerat utan jag vill känna kontroll i det jag gör. Att jag känner mig trygg i det och kan mitt jobb till 100%.
Ibland är det så tufft att behöva lämna sina barn på dagis... Josefine ledsen för hon inte vill och Johannes också sen när vi skulle till att gå. Helt förkrossad liksom. Varför ska det vara så svårt att vara liten. Varför måste samhället vara så hårt... Måste jobba. Måste lämna barn... Inte okej egentligen... Men ja, det är vad det är...
Det blir säkert enklare snart igen...
Älskar dom små så mycket så det gör ont i hjärtat. 🌹🌹❤️❤️
Tillbaka... Tillfälligt? Tills vidare tillämpar jag bloggen.
Till.
Till bloggen är jag gången, det var länge sedan senaste gången. Tiden är långt gången. Jag har vandrat längs livets gång, som ibland känts trång.
Vi har flyttat sedan sist, säkert två gånger eller nåt. Jag minns inte själv när jag bloggade senast, men jag minns att det var skönt, att blogga alltså... Och länge sen sist!
Jag bloggade förut minst en gång varje månad men något litet undantag kanske, men det var då jag hade tid.
Sedan sist ja, så har jag fått fast jobb på Sporthallen som vaktmästare, flyttat tillbaka till Arboga ute på landet, barnen har hunnit fylla år ett par gånger och fyller snart sex år!!! Helt galet knasigt och overkligt när jag tänker efter.
Vi bor nu utanför Arboga igen... Wow liksom. Det senaste huset var för trångt... Eller läget... Man kunde inte andas knappt... Trångt mellan husen, för många människor och ja, allt var så tätt ihop. Nu finns luft att andas och när jag kommer hem så är jag hemma, hos oss, inte hemma på gatan där en massa andra också bor.
Så skönt!
Idag är det vab. Men barnen verkar må bra. Det är mycket att göra med barn... Herregud. Dom är så intensiva och behöver något hela tiden. Och jag älskar dom mer än något annat i hela världen!!!
Hur mkt bråk det än kan vara, hur mkt dumma saker dom kan säga och göra ibland så älskar jag dom mest i världen.
Nu så, är jag tillbaka. Om så tillfälligt eller för alltid så är jag här. Bloggen, jag har saknat dig. 💕🙏
Jag ska verkligen försöka att blogga och skriva på nu varje månad. Jag minns jag blev så besviken när jag missade en månad nu för något år sen, och säkerligen fler efter det med. Men ja, livet har ju gjort att det är fullt upp och det är ju viktigare saker egentligen än att blogga. Men, man kan ifrågasätta allt så det tänker jag göra. Jag tänker ifrågasätta sättet man lever på, vart man lever, hur man lever och på vilket sätt man umgås. Internet är det bästa som hänt oss samtidigt som det leder till vårt förfall. Jag hatar att älska internet och jag älskar att hata det. Umgänget har förändrats för alltid, antar jag i alla fall. Men jag hoppas att det ska bli avmättat även detta med osociala medier också, även om jag knappt tror det längre. Jag önskar mig tillbaka i tiden till då man pratade med varandra och inte lät tiden upptas mest av människor utanför familjen som man har så nära sig. Man skriver till varandra och ja, behöver knappt träffas om man inte verkligen anstränger sig för det. Människor träffar varandra mindre... Eller? Är det så eller inte? Man kanske känner att det är lättare att bestämma en träff eftersom det är lättare att alltid alltid nå en person, men behovet att träffa den personen minskar säkerligen eftersom man har mer kontakt hela tiden också. Nä fyfan. Jag älskar min smartphone. Och jag hatar den. Något slags beroende har det ju blivit, för jag kan knappt se livet utan den. Den används ju så mycket och så ofta. Nä fan, det måste förändras annars orkar jag knappt med tror jag. Jag har förändrat mycket på Facebook i alla fall och följer inte alla mina "vänner" längre. Det är så många som bara skriver en massa dravel, och jag är ärligt talat inte intresserad av de flesta på min vänlista. Skiter fullständigt i vad dom gör om dagarna och har dom bara som "vänner" där för att det ska vara så. Nä fan kanske blir en rensning där med. Jag vet, jag kanske låter bitter och arg, om man nu kan låta alls när man bara skriver, men det är jag inte, så mycket iaf hehe. Bara lite. Världen har förändrats för mycket tycker jag. Utvecklingen går framåt men inte alltid framåt för människan.
Vakna kl sju på morgonen och få ligga kvar en timme. Lyx. Men önskar att jag var piggare. Varit förkyld typ snart en vecka. Nu har hostan börjat komma och snoret är på väg att torka ut. Skönt att det är söndag idag så det är dagis imorgon.
Länge sen jag bloggade nu, men jag är väl typ tillbaka nu antar jag. Jag läste min blogg igår, eller i alla fall utvalda inlägg (invalda utlägg?) (karamellodiktogram) och insåg att jag saknat att skriva. Jag har fått gåvan att kunna uttrycka mig i text och ska också utnyttja mig av den. Punkt och slut för nu.
Hösten är här. Ingen tvekan längre om det. Även om temperaturen kan gå uppåt 17-18 grader i solen mitt på dagen så märks det tydligt på morgonen och kvällen. Hösten är här, och det känns helt okej. Ikväll ska jag göra min första bordtennisträning på oj så länge. Många år har passerat men jag ska ta mitt pick och pack och gå förbi min gamla gata och fortsätta ner längs cykelvägen där jag gick när jag skulle till skolan som sjuåring. Fantastiskt!!!! Längtar redan. Jag är tillbaka i mitt älskade hem, Kungsör. Hemma där jag hör hemma. Nu kan livet fortsätta!
Hur ska jag bli den jag är igen? När allt rullar på i den takt det gör. Jag känner nu där jag ligger att jag kommer tillbaka. Den genomskinliga kroppen blir åter full av färg, men det går sakta. Min kreativitet brinner fortfarande där inne, det är den som får mig att kunna andas och leva. Jag vill ju!!! Men törs jag?! Hur ska jag kunna ta steget, och hur gör man?!! Jag behöver mer tid. Tid att andas, att bli mig själv. Tid att låta kroppen bli full av färger igen, av musik. Jag vet att jag är någon, någon som kan och syns. Det finns mer!! Låt mig få styrka. Livet lever jag, men andas jag den luft jag kan?!
