Om inte jag, vem?

När Pock-Pock kommer på besök vaknar jag med ett ryck ur min skönhetssömn.
Jag vaknar och blinkar några gånger för att sedan blunda igen. Luften känns varm och min andning är sådär lugn och behaglig som jag kunde känna att min morfars var de gånger jag låg med huvudet på hans bröst när han vilade middag i sitt arbetsrum.
Jag öppnar ögonen och vrider blicken något mot fönstret jag har framför mig, jag vet att han varit där. Retfullt har han visat sig i fönstret för att sedan lika snabbt vara borta igen.
Men vad vill han mig egentligen? Det är som att han vill ha min uppmärksamhet eller nåt. Som att han kommer för att säga mig något. Men vad...?!
Han har kommit till oss i två år nu, alltid på våren. Krävandes våran uppmärksamhet så rör han sig ständigt i vårt medvetande.
Kanske vill han leka med oss? Kanske säger han på sitt eget språk, "Kom ut och lek! Bli som barn på nytt och försök och jaga mig. Kom och ta mig då!!"
Eller så har han ett djupare budskap som vi inte förstått ännu. Kanske har alla en Pock-Pock som liksom finns där någonstans i ens närhet och som pockar på ens uppmärksamhet utan att bli hörd eller sedd. Jag vill därför med detta säga, jag SER dig min kära vän. Jag har sett och hört dig och jag VET att du vill mig väl. Du vill säga mig något och jag söker inom mig för att hitta svaret.
Kära vän, du pockar inte i onödan, jag ser dig. Du gör ett bra jobb! Tack för att du uppmärksammar mig på att vara med uppmärksam på mig själv och världen omkring mig. Tack!

Visst fanns/finns det en grupp som hette/heter The Calling?! Undrar vart dom tog vägen/håller hus nu... Ja det blev många snedstreck där ett tag. Stäm mig.
Snedstreck är för övrigt ett av de "nya" roliga orden som kommit fram i och med internethysterin. Vem fan brydde sig om ett snedstreck tidigare? Inte jag. Och nu kan den lilla sneda linjen vara skillnaden mellan information eller ingenting alls. http:// är lika med tillgång till internet medan http:/ inte leder dig någonstans.
Snabel-a är ett annat sånt ord som är relativt nytt och definitivt inget som en annan slängde runt med på skolgården direkt. Nej då var det mer fotboll och spring känns det som. Oro på vintern för att beträda asfaltsfotbollsplanen på skolgården för på vintern, när det var snö, då var det fritt fram att pulas på den planen. Jag är tveksam om de vuxna på skolan var med på dessa regler men bland oss ungar så var det en vedertagen sanning och en lag lika väl som att man inte får köra bil förrän man har körkort. Thats it helt enkelt. Går man in på den planen på vintern när det är snö så får man helt enkelt skylla sig själv. Sen fanns det en del tillägg till den regeln som kan anses vara något oklara, för även om man med ett visst våld och ett relativt kraftfullt motstånd blev insläpad på asfaltsfotbollsplanen (långt ord) så när man väl befann sig på planen i fråga så var det fritt fram att pula, och att bli pulad... Utanför planen, inte okej. På planen, inte okej men accepterat av de flesta av barnen. Håller man sig därifrån så klarar man sig, oftast.
Det kunde bli en rätt kul lek ibland av det hela, att på nån rast eller efter skolan innan man gick hem ta vägen över planen och försöka undvika dom som ville utmana en. Som tur var hade jag idrott som min bästa gren och kunde oftast springa ifrån de flesta jagande snömanglare, men nån gång så åkte man fast av den simpla anledningen att dom jagade i grupp och trängde in en i en omöjlig situation. Då var det kört, för en stund i alla fall. En del, de flesta barn visste ju när det var dags att sluta stoppa snö innanför jackan och tröjan på sitt offer och mula ansiktet fullt med snö, men så fanns det några som inte hade dom där gränserna riktigt och det är ju dessa man kommer ihåg än idag. De få som aldrig la av, dom som fick en extra egen njutning och kick av att bara låta sitt offer bli mer och mer förtvivlad och snömisshandlat tills tårarna helt enkelt inte längre gick att hålla inom sig. Efter en kort stunds kraftigare gråt och skrik så kanske då dessa "mobbare" som man nog vid detta laget kan kalla dom slutade så att deras offer kunde springa därifrån gråtande, antingen hem eller till någon lärare som sen fick läxa upp den eller de skyldiga.
Snö var annars en fantastisk sak när man var liten, och borde så vara även nu när man är vuxen.
Jag lovar mig själv ibland, och oftare än de flesta inbillar jag mig, att njuta mer av livet som ett barn på många vis. Att ligga en sommardag mitt på en gräsmatta och bara titta upp. Inte för att jag planerat det innan och tagit med filt, picnickorg och solskydd. Nej, kanske istället när man är ute och cyklar få ett infall och bara släppa cykeln när man stannat och lägga sig. Vara mer som ett barn. Att göra detsamma när snön fallit. Inte skotta bort den och ha det som enda interagerande med snön. Lägga sig och rulla runt lite i den för att sen göra den största snöängel som du någonsin gjort. Ligga och titta upp när mörkret kommit och stjärnorna syns klara på himlen. Att frysa lite istället för att gå in när det börjar bli kallt ute. Att bli blöt om vantarna för att man inte kunde låta bli att krama flera halvblöta snöbollar och kasta mot närmsta skylt du ser längs gatan. Att en regnig dag gå ut utan varken paraply eller regnkläder och hoppa ett par gånger i den största vattenpöl du ser. Eller varför inte ta på dig stövlar, regnkläder och ta med ett paraply och var ute länge i regnet och hoppa många gånger i många stora pölar.
Varför kanske du frågar dig? Varför bli blöt, kall eller få gräsfläckar på kläder eller knän? Man kan bli förkyld. Och att bli blöt är ju inte bra. Man kan få urinvägsinfektion. Och gräsfläckar som är så svåra att få bort.
Är du en av dom som tänker så? Då min vän, då är du vuxen!
Grattis! Du har härmed trätt in i en värld av nästan total självförnekelse.
Det är för oss vuxna nästan som en sport att förneka oss roliga saker. För när man är vuxen så är man inte längre barnslig. Barnsliga är barn, och vuxna, ja, det är ju vuxna...det hörs ju på namnet.
Varför måste vi dela upp oss så? Vuxen och barn. Ja, jag förstår ju själv givetvis att vi vuxna måste kunna bete oss som vuxna för att kunna ta hand om de barnsliga barnen. Men, om vi inte tillåter oss själva att vara barnsliga ibland, dör vi inte lite inombords då? Måste man vara vuxen jämt bara för att man är vuxen. Det tror jag ICKE! Jag tror att vi vuxna skulle må mycket bättre som människor om vi tillät oss vara barnsliga betydligt mer än vi är. För visst var livet liiiite roligare på ett sätt när man var liten?!! Det kan du säkert hålla med om. Och nu när du är vuxen, med alla krav som finns på dig...skulle du inte då behöva ha roligt på riktigt ännu mer än när du var barn. Jag tror att vuxna behöver vara barn ibland för att få balans. Balans i livet är ALLT. Det är välmående. Om man då bara är vuxen hela tiden så rubbas balansen djupt inom oss. Tänk på det en stund och gör något som jag föreslagit en dag, varför inte nu i helgen?!! Och du, om du vill kan du börja lite smått, när ingen ser...:)
Hoppa i en vattenpöl bara UTAN att bry dig om eventuella konsekvenser, för konsekvenstänk DET är vuxet!
Hm. Vart skulle jag med det här inlägget egentligen...? Inte dit jag kom! Som livet självt. Ibland blir det som bäst när man bara går på känsla och flyter med.
Go with the flow.
JO!! The Calling var det ja... Mitt kall!
Jag tror jag vet vad det är nu i alla fall. Nu gäller det bara att vara LAGOM vuxen för att ta ett vuxet beslut och LAGOM barnslig för att ta ett beslut som inte handlar om konsekvens. :)
Tänk på vad jag sagt...
God natt...
(och vilka är ni som troget följer min blogg? ni börjar bli ett par stycken nu...)