tomten 2.0
Förhöstanattens köld är mild, löv virvlar runt från taken. Utanför skogen tät och vild, står en kvinna helt naken. Kvinnan är trädet, dess kala topp, vinden har avklätt dess krona. Skogen mitt sinne, som inges hopp när sommarn vuxit ur skorna. Hösten är som mitt skötebarn, som jag försöker ta makten över. Men inget jag försöker med, ger mig det jag behöver. Jag samlade en gång uti en låda, solsken och värme från sommarens dar. Men tro på fan om inte båda, försvunnit från lådan på hösten dom har. Nej vad jag har lärt mig av sommarens avslut är att glädjas för allt det nya som börja. Inte känna mig ledsen för något som tar slut för inte ska man för något nytt och vackert sörja. Vintern den kommer, blir till vår sommar och höst. Men vad som än händer så är jag varm i mitt bröst. (kort och ganska trivialt enligt mig, men men...)
Kommentarer
Trackback
