mig själv...och allt annat...
Ibland kan man vakna en dag och känna att man saknar. Man vaknar och saknar. Vad det är man saknar är inte riktigt klart sådär direkt, men eftersom dagen går så kommer flera olika saker upp till ytan, som idag. Jag saknar staden jag växte upp i, som den var då. Jag saknar vårt hus vi bodde i, det är nästan så jag känner mig mer hemma mentalt där än här just i stunden. Jag saknar parkeringen utanför som var så lagom stor. Jag saknar gräsmattan som fanns utanför våran tomt. Jag saknar gatorna runt vårt kvarter, cykelvägarna som tog mig överallt och närheten. Jag saknar mamma och pappa. Skolan. Ja allt egentligen. Idag gör jag det, men imorgon är en annan dag.
Det är väl sådär när man ska ha barn själv antar jag att man minns och reflekterar än mer över sin egen barndom och uppväxt än tidigare. Det som fallit i glömska eller som i alla fall hålls en bit på avstånd för att livet fortgår här och nu, kommer till en som en våg av känslor, smaker, dofter och stunder. Åh vilka stunder det var!
Nostalgi är lustigt, det har en förmåga att framhålla allt som var som bättre än det som är nu. Jag förstår äntligen alla som var äldre när man var liten som sa "det var bättre förr", för tammefan... va det inte bättre förr?! I alla fall lite, i vissa delar.
Det är underligt det där också med vårt gamla hus. Det är VÅRT, och så bor det nu någon annan i det. Inte helt okej känns det faktiskt. Vårt hus! Jag kan varenda centimeter av det, och jag minns allt i detalj, i alla fall så säger min nostalgiska sida att jag gör det, men det är säkert mindre än jag minns det, mycket mindre, eftersom jag var liten när jag bodde där, i alla fall mestadels av tiden. Nu har jag en sån där känsla att jag skulle vilja bo där med mina barn, vår familj. Men jag antar att det handlar om att jag vill låta dom uppleva samma härliga stunder som mig, att dom ska kunna njuta på samma vis som jag gjort av många delar av min uppväxt. Att dom ska ha samma fördelar med närhet och gräsmattor och parkeringsplatser som jag haft. Fan va jag önskar det! För det är nog en del jag är lite orolig för med att bo på landet, hur det blir för barnen att inte ha den närheten som jag växt upp med. Bara ge sig ut och cykla till alla kompisar dom har och så. Slippa bli skjutsade överallt. Samtidigt som jag aldrig kan tänka mig att bo någon annanstans än just precis här.
Jag vaknade ur en dröm i morse, en dröm jag nu inte minns. Det var säkert något intensivt eftersom jag var helt paj när jag vaknade. Och jag tror också att det är drömmen som satt fart i min nostalgiska del av hjärnan just idag. Men fan va jag saknar vårt hus just nu...
Det är väl sådär när man ska ha barn själv antar jag att man minns och reflekterar än mer över sin egen barndom och uppväxt än tidigare. Det som fallit i glömska eller som i alla fall hålls en bit på avstånd för att livet fortgår här och nu, kommer till en som en våg av känslor, smaker, dofter och stunder. Åh vilka stunder det var!
Nostalgi är lustigt, det har en förmåga att framhålla allt som var som bättre än det som är nu. Jag förstår äntligen alla som var äldre när man var liten som sa "det var bättre förr", för tammefan... va det inte bättre förr?! I alla fall lite, i vissa delar.
Det är underligt det där också med vårt gamla hus. Det är VÅRT, och så bor det nu någon annan i det. Inte helt okej känns det faktiskt. Vårt hus! Jag kan varenda centimeter av det, och jag minns allt i detalj, i alla fall så säger min nostalgiska sida att jag gör det, men det är säkert mindre än jag minns det, mycket mindre, eftersom jag var liten när jag bodde där, i alla fall mestadels av tiden. Nu har jag en sån där känsla att jag skulle vilja bo där med mina barn, vår familj. Men jag antar att det handlar om att jag vill låta dom uppleva samma härliga stunder som mig, att dom ska kunna njuta på samma vis som jag gjort av många delar av min uppväxt. Att dom ska ha samma fördelar med närhet och gräsmattor och parkeringsplatser som jag haft. Fan va jag önskar det! För det är nog en del jag är lite orolig för med att bo på landet, hur det blir för barnen att inte ha den närheten som jag växt upp med. Bara ge sig ut och cykla till alla kompisar dom har och så. Slippa bli skjutsade överallt. Samtidigt som jag aldrig kan tänka mig att bo någon annanstans än just precis här.
Jag vaknade ur en dröm i morse, en dröm jag nu inte minns. Det var säkert något intensivt eftersom jag var helt paj när jag vaknade. Och jag tror också att det är drömmen som satt fart i min nostalgiska del av hjärnan just idag. Men fan va jag saknar vårt hus just nu...
