fundreringar...
Dubbla känslor...
Tryggheten i att inte förändra ställs emot viljan, känslan och tryggheten i en annan skepnad.
Vad som är bäst tror jag mig veta, men ändå ställer egot till det för mig.
Well, tiden kommer att utvisa hur det blir, även om jag har en förhoppning. En önskan. En kärlek. En dröm.
vågskålen...
rost...
Jag har märkt nu att kärleken finns kvar. Kanske har den alltid funnits där, men dold bakom rädsla, obearbetat skräp och vardagens göromål.
En gammal kärlek som nötts in i ens kropp och själ på ett vis som inte går att jämföra med något annat. Det är en del av den man är och det är som att man inte kan existera utan att det är så heller.
Känslan att inte kunna vara ifrån min gamla kärlek är överhängande och påverkar mig nästan dagligen i små små stunder av längtan. Längtan till att känna igen mig i tryggheten som den gamla känslan ger. Längtan till att få visa mina barn vad jag upplevt när jag var lika liten som dom. Längtan till det som spelar någon roll. Kärleken. Den finns kvar där, jag har märkt det nu. Och då är det omöjligt att inte kapitulera inför den. Jag står här maktlös och naken inför den och kan inget annat göra. Den har överbemannat mig och tagit ifrån mig allt. Det ska bli vi igen, det är bara en tidsfråga. Det kan inte bli på något annat vis.
Utan dig är jag inte hel!! Det är så det känns! Utan dig är jag utan den större delen av mitt liv.
Kungsör... Jag älskar dig!
