hm...
stäng av värmen...
sommaren är kort...?
Nu ligger jag här, i tornet och har vaknat för stund sen. De andra är redan uppe (nere), men Joss ligger i spjälsängen nere vid fotändan av våra madrasser och sover. 07.35.
Det har varit varmt senaste tiden, och flytten har tagit musten ur en nästan. Men, börjar komma på plats nu. Måste kissa!!!!
tankar...
Behöver, något...
Något, som...
saknas...
disträa funderingar...
Vill ju bara... Men trots det... Hur gör man då tro...?
Annan... Annat... Andra... Ett annorlunda... Går det?!
Viljan, finns den, om man inte agerar?!
vanans makt...
Jag har vant mig vid att gå och lägga mig i vårt nya sovrum, men jag älskar det inte än, det är för mycket som har kretsat runt omkring mig sedan jag la mig här för första gången. Jag kommer att älska det, med tiden så kommer vanan att övergå till en lust, en känsla av härlig kärlek och frid. Men nu, nu är det mer en behövlig avkoppling.
Jag stod idag på balkongen och tittade ut över mina gamla barndomstrakter. Jag såg alla de landmärken som betydde något för mig då. Sporthallen, ishallen, grannens hus där vi spelade pingis i källaren och lekte med lego på hans rum på övervåningen, skolan där jag en dag gick in med mamma och pappa för att möta min allra första skoldag, centralvallen där jag ägnat så många timmar både helt på egen hand, med kompisar och med fotbollslaget, cykelvägarna där jag slitit mina cykeldäck så otroligt många mil i min uppväxt. Jag ser allt som betydde något för mig i min uppväxt, både med mina ögon, men kanske framför allt med mitt sinne, med min själ. Jag känner allt tydligare nu när jag finns här på plats. Jag lever i mina minnen och dom finns nu för alltid nära mig. Jag har inte varit redo att möta dom förräns nu tror jag, men nu är jag här och dom smakar bättre än jag kunnat förvänta mig.
Tack! Tack för att jag fått den här möjligheten! Möjligheten att få möta mig själv återigen, att se mig själv och veta att allt är okej. Att kunna visa mina barn vart jag lekt, vart jag funnits och levt hela tiden som dom inte existerat. Jag vet hur mycket sånt betyder för ett barn. Att få veta sin historia.
Tack för att jag får möjligheten att bli mig själv igen, som den jag en gång var menad att vara, som den jag en gång var menad att bli.
Tack för min familj.
Tack för att jag äntligen har hittat hem.
Tack.
