Om inte jag, vem?

Visa mig livet. 

Bliv vid min sida. Lär mig våga att våga. 

Andas i mitt öra. 

Ta mig bort. Låt det bara hända. 

Känslan att försvinna, att existera mer än någonsin. 

Jag förväntar mig ingenting, men vad ska jag annars göra? Det är ju du som ska vara den som... 

Hur skulle det bli då? Allting på rätt plats? Kosmiskt lugn? Känslan av stillhet och frid? Eller kaos?! 

Din blotta närvaro... 

Det kändes som att det var något speciellt jag gjorde, som att detta var min scen och att lampan som lyste gjorde det av en anledning. Detta var min stund. Och ingen kan ta den ifrån mig. 

Jag saknar min mamma och min pappa oerhört. 

Det är så orättvist... Inte att vissa/de flesta har kvar sin mamma och pappa länge i livet, utan att jag inte har det. Jag saknar dom, och idag behöver jag dom. 

Jag vill att dom ska träffa mina barn. 

Jag hade velat gå till dom idag och hälsa på med barnen. Krama om dom och säga hej, jag älskar er. Få känna värmen från deras kramar och känna deras glädje. 

När jag sitter nu och ser mina barn leka på golvet så känner jag mig så oerhört glad, lycklig och tacksam. Men samtidigt kommer det en stor sorg över min egen förlust, min egen saknad. 

Att få barn väcker så mycket inom en, och inte sällan har det med ens egen uppväxt att göra. Jag är så otroligt lycklig, och så oerhört ledsen, samtidigt. 

Min pappa var full, igen... Han satt i trappan upp till vår övervåning, och det är här mitt minne sviker mig något. Antagligen för att det var en sådan fruktansvärd syn för ett litet barn, men också för att det idag är nästan 25 år sedan. Händelsen i sig glömmer jag aldrig, men jag minns inte helt om jag faktiskt såg det med egna ögon, eller om det är min hjärna som har skapat bilderna utifrån det jag hörde, och hur jag såg min mamma nedanför trappan. 

Det var en sådan intensiv stund i mitt liv att jag aldrig kommer att glömma känslan, rädslan, oron och ledsamheten. 

Min pappa hade jägarlicens, och i ett vapenskåp precis till vänster när man kom upp på övervåningen så hade han sin älgstudsare. Ett gevär helt enkelt, som man skjuter älgar med. Jag visste vad som fanns i skåpet, men det var alltid låst, som sig bör. Jag visste också vart patronerna till geväret fanns, de låg i ett smalt överskåp i köket, ovanför bänken där man bakade pepparkakor till jul. Bänken där diskmaskinen fanns. Jag tyckte det var spännande med patronerna, lite förbjudet och farligt sådär. Jag tittade och kände på dom ibland när ingen såg. 

Pappa satt i trappan, högst upp mot övervåningen, med älgstudsaren riktad mot sin panna. Jag tror att han grät, och talade högt och förtvivlat. Han verkade arg också minns jag att jag kände. Han skrek: Jag ska skjuta huvudet av mig!! Jag minns inte orden i exakt följd, men det var i alla fall budskapet. Mamma vädjade och grät förtvivlat att han skulle komma ner. Till slut ringde hon till min farbror, alltså pappas bror. Det kändes som en evighet tills han kom hem till oss. Där slutar mina minnesbilder av just den kvällen. 

Pappa sköt inte huvudet av sig den kvällen. Han överlevde. 

Jag minns en annan gång när pappa också var sådär otäckt full, då sa han till mig när vi var i källaren och gjorde något att han ville eller skulle ta livet av sig. Det gjorde så ont att höra minns jag. Varför ville min pappa det?!! Jag förstod inte. Han var så ledsen även då när han sa det. Han berättade även om att han hade en nära vän som försökt hänga sig i garaget vid huset där han bodde en gång. 

Jag vet inte allt än idag, men än att varken min pappa eller min mamma lever. Min pappa dog en natt på vardagsrumsgolvet, antagligen var det en blodpropp i hjärnan som gav honom sin vila. Min mamma dog av sin aggressiva MS några år senare. Sen var jag ensam. Man kanske kan tro att det skulle vara jobbigt för en kille på strax över 20 år att förlora båda sina föräldrar med några års mellanrum. Ja, det var det. Det tog många år innan jag fick de krafter jag har idag. Min uppväxt gjorde mig utmattad. Inte utbränd, utmattad. För något som är utbränt går inte att rädda. En maskros som fortfarande lever kan ta sig igenom den tjocka asfalten och komma upp oskadd, men bränner man maskrosor, så dör den. Jag lever.