o...
Idag känns det så där oförklarligt. Oförståeligt. Orättvist.
Jag saknar min mamma och min pappa oerhört.
Det är så orättvist... Inte att vissa/de flesta har kvar sin mamma och pappa länge i livet, utan att jag inte har det. Jag saknar dom, och idag behöver jag dom.
Jag vill att dom ska träffa mina barn.
Jag hade velat gå till dom idag och hälsa på med barnen. Krama om dom och säga hej, jag älskar er. Få känna värmen från deras kramar och känna deras glädje.
När jag sitter nu och ser mina barn leka på golvet så känner jag mig så oerhört glad, lycklig och tacksam. Men samtidigt kommer det en stor sorg över min egen förlust, min egen saknad.
Att få barn väcker så mycket inom en, och inte sällan har det med ens egen uppväxt att göra. Jag är så otroligt lycklig, och så oerhört ledsen, samtidigt.
Kommentarer
Trackback
