Jobbig lämning...
Ibland är det så tufft att behöva lämna sina barn på dagis... Josefine ledsen för hon inte vill och Johannes också sen när vi skulle till att gå. Helt förkrossad liksom. Varför ska det vara så svårt att vara liten. Varför måste samhället vara så hårt... Måste jobba. Måste lämna barn... Inte okej egentligen... Men ja, det är vad det är...
Det blir säkert enklare snart igen...
Älskar dom små så mycket så det gör ont i hjärtat. 🌹🌹❤️❤️
Tillbaka... Tillfälligt? Tills vidare tillämpar jag bloggen.
Till.
Till bloggen är jag gången, det var länge sedan senaste gången. Tiden är långt gången. Jag har vandrat längs livets gång, som ibland känts trång.
Vi har flyttat sedan sist, säkert två gånger eller nåt. Jag minns inte själv när jag bloggade senast, men jag minns att det var skönt, att blogga alltså... Och länge sen sist!
Jag bloggade förut minst en gång varje månad men något litet undantag kanske, men det var då jag hade tid.
Sedan sist ja, så har jag fått fast jobb på Sporthallen som vaktmästare, flyttat tillbaka till Arboga ute på landet, barnen har hunnit fylla år ett par gånger och fyller snart sex år!!! Helt galet knasigt och overkligt när jag tänker efter.
Vi bor nu utanför Arboga igen... Wow liksom. Det senaste huset var för trångt... Eller läget... Man kunde inte andas knappt... Trångt mellan husen, för många människor och ja, allt var så tätt ihop. Nu finns luft att andas och när jag kommer hem så är jag hemma, hos oss, inte hemma på gatan där en massa andra också bor.
Så skönt!
Idag är det vab. Men barnen verkar må bra. Det är mycket att göra med barn... Herregud. Dom är så intensiva och behöver något hela tiden. Och jag älskar dom mer än något annat i hela världen!!!
Hur mkt bråk det än kan vara, hur mkt dumma saker dom kan säga och göra ibland så älskar jag dom mest i världen.
- Nu så, är jag tillbaka. Om så tillfälligt eller för alltid så är jag här. Bloggen, jag har saknat dig. 💕🙏