Om inte jag, vem?

Jag har funderat mycket över det här med normer genom åren, vad som anses vara normalt i olika delar av livet, i olika människokretsar och i olika sammanhang helt enkelt.
En sak som jag då har ett konkret exempel på där jag har setts som väldigt konstig och onormal i en viss situation, det är det här med vad man bör dricka på ett kalas eller en annan mindre eller större tillställning.
Jag dricker alltså inte kaffe, det är ett av de väldigt underliga beteenden jag besitter. Och i den här sjuka kaffefria världen dagligen lever i så har jag tydligen fått för mig att jag är normal, men så är tydligen inte fallet.
Tidigare var det såhär att jag alltid fick frågan på kalas eller födelsedagar om jag ville ha kaffe (precis som brukligt är), men jag sa förstås alltid nej och då fick man lite sådär gliringar om att "jaså du är inte vuxen än" eller "jaha varför inte?", men jag var ju inte riktigt vuxen än då heller så jag spelade bara med typ och fick väl dricka saft istället då, och känslan var ju att man var lite utanför liksom, för alla andra "vuxna" satt ju där med sin kaffekopp och var vuxna.
Jag ska tillägga att jag alltid haft ganska starka principer angående många saker, men jag är ju inte på något sätt omöjlig att övertala för det, bara övertalningsförsöken har någon slags grund som jag kan acceptera och finner rimlig.
Ja, tillbaka till kaffefrågan då. Jag får alltså sitta och känna mig mindre vuxen där ett par år på varje kalas, och till slut så kommer jag till en punkt i mitt liv där jag inte heller vill ha saft på kalasen, det som tidigare i alla fall har accepterats på något litet sätt i gemenskapen där runt bordet. Antingen dricker man kaffe eller så får man saft eller dricka, men jag är lite sockerkänslig och mår inte riktigt hundra när jag dricker saft eller dricka, speciellt inte i kombination med fikabröd som ofta är ganska stora socker och fettbomber, då kraschar jag och blir jävligt trött helt enkelt.
Så jag fick då helt enkelt frågan som vanligt, eller snarare den lilla gliringen "och du dricker väl inte kaffe som vanligt?"
"Eh nej", svarade man ju då lite försiktigt men ändå starkt eftersom man har klargjort för dom otaliga gånger att man inte vill ha kaffe.
"Vill du ha saft?", lyder sen fråga nummer två...
"Eh, njaa", svarar jag då...
"Dricka då?"
"Njaa, jag tar helst vatten", säger jag då försiktigt... och jag förstår av den enormt frågande minen som möter mig precis efter mitt uttalande att jag nu är ute på helt okänd och outforskad mark.
"Vatten???!!!! Men du kan få dricka." säger personen då.
"Ja, nej, jag tar helst vatten tror jag" säger jag... och möts av ännu en förvånad min och ibland även ett lätt skratt/fniss och en lika lätt skakning på huvudet... precis som att jag vore helt dum i huvudet.
Störande? Ja!
I början gick det ju an för att jag tänkte ju att det är precis som med kaffet tidigare, att dom lär sig väl att acceptera att jag inte dricker det, att jag inte vill ha det och att jag mår bäst om jag inte dricker det, men grejen är, nu har jag sagt "Vatten tack!" i flera år, och folk har fortfarande inte lärt sig det.
Ibland känns det som att man är djävulen själv, eller någon som på frågan: "Vill du ha kaffe, saft eller dricka?", svarat "Nej tack, jag tar en lina kokain istället. Nån som har ett kontokort på sig?"
Men grejen är ju att jag inte svarar det, utan jag svarar att jag vill ha vatten. VATTEN gott folk, vatten... H2O!
Det renaste vi kan dricka här på planeten jorden. Och dom tycker att JAG är konstig?!!
Men det är som att när det är festligheter så ska man väl inte sitta där och dricka vatten inte... Stackars lilla grabben som bara dricker vatten... Men att det är jag som valt det och jag som blir nöjd, det spelar ingen roll för dom verkar det som.
Jag blir ibland helt galen på det! När man svarar "Vatten" och får ett skratt och en lätt huvudskakning som svar. Och en gång förklarade jag till och med att jag inte mår bra av att dricka sånt med koffein eller socker i. Men det rann av som vatten på en gås, och personen i fråga verkade inte förstå ett dyft, och inte heller kunna acceptera att sin gäst ska bli nöjd.
För det kan jag förstå, att dom bjuder på "finare" dryck på kalas för att gästerna ska bli nöjda, och det är ju jättebra att dom tänker så, men i det här fallet verkar det ju snarare vara DOM som ska bli nöjda, och att dom inte BLIR det om dom inte får bjuda på antingen kaffe, saft eller dricka.
Sen att jag då förklarade att jag blir mest nöjd när jag får vatten, det verkade inte spela någon som helst roll, utan jag fick bara en oförklarligt förvånad min och det obligatoriska lilla skrattet och den lilla subtila men ändå så tydliga skakningen i sidled av huvudet.
Så tänk på det nästa gång ni är på kalas.
Gå inte emot strömmen om strömmen är för stark, då kan ni drunkna i den.
Gå inte emot kaffemaffian om ni inte är beredda att ta konsekvenserna!