Om inte jag, vem?

Nu är jag inne i en riktig sån där "längta efter våren" period. Vintern har haft sitt grepp om oss sedan tidigt i November och det har inte varit snöfritt sedan dess.
Sommaren känns långt borta, och på ett sätt är det skönt men på ett annat inte. För visst är det väl lite så att det också finns en viss romantik i att gå och längta efter något, för när man sedan har det man längtat efter hos sig så tenderar man inte att njuta lika mycket av det som man lovat sig själv att man skulle göra, men jag säger som vanligt... den här sommaren ska bli den bästa i mitt liv hittills! Varför sätta ett lägre mål än så? Visst, jag har haft en hel del riktigt jävla perfekta somrar genom åren, men tror ändå att det bara blir bättre härifrån och framåt, det ska jag se till! (perfekta kanske var en liten överdrift men ni fattar)
Skid-VM har precis börjat och få är gladare än jag för det, men det är ju också ett tecken på att sommaren är en bit bort och den delen är ju lite tristare. Så när det börjar vankas hockey-VM (i maj sjukt nog) så börjar man känna att det närmar sig. Eller när Big Brother kommer in i sitt slutskede och alla sitter ute på rastgården och solar sig i vårens första varma strålar, då börjar hoppet och tron växa på att det faktist ska bli en sommar i år igen.
Men hur kommer den då bli? Ja, ska man se till hur vintern har varit så kommer det bli den bästa sommaren på 100 år, men det är ju inte alltid det stämmer.
Jag hoppas att jag ska få jobba i sommar jag, sjukt nog. Jag ska jobba för det i alla fall!
Nu ska jag titta till riset som står och puttrar på spisen, det vankas gulasch, den ungerska nationalrätten (kanske?) och det ska bli sjukt gott.
Efter en tuff fotbollsträning med mycket  styrka och löpning så behöver kroppen fylla på depåerna, sen blir det melodifestival!!
CIAO!