Om inte jag, vem?

Idag är jag trött... vi var iväg till Katrineholm och hälsade på min flickas goa syster. Det var jättekul och givande.
Vi kom dit och lagade lunch till henne och oss och sen åt vi och satt och pratade i ett par timmar. Hennes nu ettåriga dotter är så söt och go också så man smälter inifrån och ut.
Men vägen dit var snöig, så in i helvete. Det var så man knappt såg vart man var, och än mindre vart man skulle... men jag tänkte, jag har ju åkt den här vägen flera gånger förut, så jag slappnade av, lutade mig tillbaka och bara flöt fram... Nemas problemas, sen var vi framme typ. Det är ju oftast så att när man inte oroar sig så mycket så löser det sig ganska smidigt, det mesta.
Det är en inställningsfråga om det blir jobbigt helt enkelt.
Var riktigt glad och positiv när vi kom hem, lite uppe i varv nästan... Så det tog en stund innan man kunde somna gott.
Sen när jag vaknade var det som om någon slagit mig i huvudet med gröt eller nåt, för jag var så trött... shit pommes asså.
Men det är så ibland, sen är ju inte förkylningen helt hundra än heller... trist... men skönt det ej var någon träning denna helgen i alla fall.
Idag skjutsade vi min syster med familj till Köping och passade på att handla lite samtidigt medans dom gjorde några ärenden på stan. Tyvärr var man ju inte direkt lika pigg och på idag, så det blev bara hem direkt sen igen, och nu sitter jag här.
Behöver ploga idag igen, börjar bli fullt på gården med snö... Och vägen upp till huset blir smalare och smalare bara, nu får det snart inte komma mer snö... Jag börjar faktiskt bli riktigt trött på snön nu och idag när solen sken och det var någon plusgrad så längtade man ju faktiskt än mer till våren.
Hade det bara varit snöfritt så hade det kunnat vara vår idag... nästan...
Sen hade jag tänkt försöka orka träna lite styrketräning idag.
Jag var ju bra igång tidigare i höstas, men som vanligt tappade man det fokuset när annat tog över mer, och så blev det inte så mycket mer med det... Men jag har ju relativt "lättväckta" muskler, så dom kommer nog igång ganska snart.
Jag satt igår kväll och funderade på det här med ärlighet, för att prata om nåt helt annat...
Är det alltid till ens gagn att vara ärlig, tjänar man alltid på det i längden?!
Kan man ljuga och ändå vara i nån slags kosmisk balans eller kräver den balansen att man faktiskt är god och ärlig hela tiden.
Finns det något som kallas "vit lögn" i detta sammanhang?
Kan man ljuga och fortfarande vara ärlig?



Jag tror faktiskt tanken kom till mig när jag såg den här filmen för ett par dagar sen på tv, och klippet jag lagt upp här ovan talade till mig då.
Mannen i klippet får ju då frågan om han ska korsfästas, och han svarar att han inte ska det, utan frigivas för att han är oskyldig, och istället åka därifrån för att bo på någon ö.
Mannen som ställde frågan går på det och är redo att släppa honom fri direkt, men då säger mannen som fick frågan att han bara skojade och att han faktiskt skulle korsfästas...
Hoppas ni fattade vad jag nu förklarade...
Han var alltså i stort sätt fri från en annars säker död, men valde sedan att vara ärlig för att då bli upphängd på detta korset istället och säkerligen dö en plågsam död.
Gjorde han rätt eller fel? Det är någonstans där frågan ligger i mina ögon... Och JAA jag vet, det är en komedi och TRO mig, jag har garvat hakan av mig flertalet gånger när jag sett filmen.
Men jag tycker ändå att det är en relevant frågeställning.
Om denna mannen ljugit och blivit frisläppt, hade då han fått något straff för det rent etiskt eller moraliskt?!
Troligtvis inte, men det kan vi ju aldrig veta.
Eller om man vänder på det hela... Fick denna mannen det bättre på något sätt nu när han valde att vara ärlig, trots att det skulle leda till hans död antagligen? Troligtvis inte...
Men om man tittar klart på filmen så får man se att denna man faktiskt slipper från korsfästelsen på ett ganska lustigt sätt.
Man kan ju undra om det hade något med detta att göra?
För denna gången så är det också för att han ljuger/skämtar med vakterna som dom tar ned honom från korset. Men denna gången så lyssnar inte vakterna på honom, så han blir ju frisläppt.
Jaja, nog om den där jävla filmen nu! Svammel!!!
Men man kan ju tänka på det ibland om man känner att man kanske inte är riktigt ärlig, eller om man till och med ljuger riktigt mycket eller ofta, att det kanske har en poäng att vara ärlig...
Vem vet, det kanske finns något som reglerar detta på sitt eget sätt så att dom som inte är lika ärliga inte har det lika bra.
Jag tror mig ju veta att så är fallet, men inte då genom någon slags högre makt... Utan genom att man faktiskt mår bättre genom ärlighet.
För någonstans i ens eget samvete och i sin egen kropp så landar det ju säkert ett liiiitet dåligt samvete varje gång man inte är helt ärlig.
Visst kan vita lögner ibland kännas som det enda rätta, men visst vore det väl ändå härligare om man VISSTE att man kan lita på alla man träffar, att dom talar sanning precis hela tiden och att alla hade ärliga avsikter med allt dom gör och även mot en själv.
Men kan ärlighet också vara elakt? Jag vet inte faktiskt...
Jag tror jag säger som David Lega: "Ärlighet är inte elakt om syftet är gott"



Jag tror på fullt allvar att ärlighet är en av de saker som leder till balans i ens liv.
Och det kan faktist hjälpa människor att vara ärlig. Båda andra människor och dig själv.
Ju mer sann man är, mot andra, men speciellt mot sig själv, ju bättre kommer man också att må...
Så gör dig själv en tjänst!
Förändra något idag...