Om inte jag, vem?

Livet är fullt av dom.
Man lär sig inte så mycket av dom.
Dom slår en i ansiktet redan på morgonen när man går upp och ser sig i spegeln.
Sen fortsätter dom att förfölja en hela dagen.
Dom är med en när man äter lunch, middag och kvällsmat.
Dom är med en när man går på toa.
Dom är med en i sinnet och dom är med en i minnet, hela dagen.
Dom fullständigt hånar en för allt man är värd.
Dom spottar på en och försöker få en att känna sig helt värdelös.
Dom skiter och snorar på en.
Dom försöker med all sin kraft att få en ur balans på det enda sättet dom kan.
Men mig får dom inte sparka på längre.
Jag har lärt mig att dom inte kan styra över min dag.
Slår dom en i ansiktet när man går upp på morgonen och ser sig i spegeln, vänd bara på klacken och gå därifrån.
Det är ingen mening att slåss med dom.
För dom finns där, och kommer alltid tillbaka någongång.
Men ignorera dom så försvinner dom nog längre bort än dom tidigare gjort.
Jag älskar dom trots allt.
Those bad hairdays...