Om inte jag, vem?

"Jag går sakta genom mina barndoms kvarter, stannar ibland upp för att känna om det känns på samma sätt som då. Jag viker plötsligt av, får syn på något som väcker en känsla. Jag står stilla, helt stilla... blundar... allting känns precis, precis som förr... fast ändå helt annorlunda"

Ja, nu har jag skrivit flera gånger om våra små resor till den stora staden i öster, men aldrig har jag nuddat vid den lilla staden strax här bredvid. Så det tänker jag dedikera denna text till idag. Min barndoms stad...
Staden där jag växte upp. En liten sömnig kommun som egentligen inte har något speciellt alls, men som för alltid kommer att vara så enormt stor i mitt hjärta och i min själ.
Staden där jag växte upp och levde mina mer än 20 första år.
Det är alltid något speciellt som händer i mig när jag kommer tillbaka dit, speciellt när jag hamnar på den sidan av åsen som jag bott den allra största delen av denna tid.
Jag sitter just nu i bilen på en parkeringsplats utanför vårdcentralen i denna stad och bara ser mig omkring och känner en massa känslor inom mig växa...
Jag har minnen i varje liten del av denna stad.
Det finns inte en gata som jag inte cyklat på någongång, inte en offentlig gräsmatta jag ej lekt på eller inte ett hus som man inte lagt märke till någon gång...
Varje hörn i alla fall på denna sida av åsen känner jag som min egen ficka, och det ligger förstås en hel del trygghet i den känslan.
Om jag tittar rakt fram så ser jag det kvarter som jag bodde i som grabb. Kvarteret där man visste vem alla var, vilka som bodde i alla husen och där ingen var en egentlig främling.
Jag ser också den stora, långa åsen, där man spenderat oräkneliga timmar med att leka.
Man cyklade, åkte bob och pulka på vintern, man var där med skolan och sprang eller orienterade runt elljusspåret när det var gympa. Det var så härligt att bara vara där på åsen. En perfekt lekplats för mig var det.
Tittar jag istället åt vänster så ser jag en gång och cykelbana.
Den gång och cykelbanan har jag gått eller cyklat på tusen och åter tusen gånger.
Jag äger den gång och cykelbanan känns det som... Den är MIN!
Precis som det känns med hela området. Det är mitt...
Det började nog redan när jag var så liten att jag låg eller satt i barnvagn. Sen fortsatte jag på egen hand att gå den gångbanan varje, varje dag till skolan.
Först till Västerskolan där jag gick första till tredje klass. Det blir många vändor. En del i strålande solsken och en del i regn eller snö.
Sen ofta samma väg till Karlaskolan i fjärde till sjätte klass, och senare även till Centralskolan där jag gick sjuan till nian.
Sen får vi inte glömma att sporthallen ligger precis till höger på denna gång och cykelväg.. där jag spenderat tusen och åter tusen timmar både med egen träning med pingis och fotboll, och så även att man bara hängde där på kvällar efter skolan eller på helgerna.
Sen ligger Centralvallen på vänster sida om denna gång och cykelväg, där har jag nog om möjligt spenderat lika mycket tid som i sporthallen... Både med fotbollslaget jag spelat i och med kompisar då vi spelat fotboll tills den sena sommarkvällen tog slut, men även ensam styrde man cykeln dit med en boll på pakethållaren för att springa på gräsplanen, leka med bollen och skjuta mot målen.
Man fick så mycket träning gratis på den tiden som man idag missar...
Den gång och cykelbanan leder även bort till kvarteret där en stor del av mina klasskompisar bodde, i alla fall dom jag lekte med i min uppväxt. Ganska fantastiskt!! Inte mindre än nio (9) lekkamrater på samma gata samtidigt.
Inte illa va?!
Inte för att jag lekte med alla dessa samtidigt under uppväxten utan detta var ju i olika perioder, det vet ju alla som växt upp och haft flera kompisar att man umgåtts med olika kompisar i olika perioder.
Nog om den gång och cykelbanan nu då...
Till höger ser jag apoteket och vårdcentralen. Runt detta område går också en gång och cykelbana, som knyts ihop med både det kvarteret jag talade om nyss, det med alla mina lekkamrater i, men även med Centralvallen, Västerskolan, sporthallen och Centralskolan.
Så man kan verkligen säga att jag haft allt på lagom avstånd i min uppväxt.
Jag har utan föräldrarnas oro kunnat cykla eller gå lugna vägar till både skolor, kompisar och fritidsintressen...
Fantastiskt va lyckligt lottad jag var!
Ja just ja, på Centralvallen ligger och låg ju även hockeyrinken (som idag är en hockeyhall), där jag spenderat många vintriga timmar på mer eller mindre stadiga skär... Med skridskorna på fötterna gick (ja, just det, jag gick) jag ner till rinken, med en hockeyklubba i handen och en väska på ryggen med kanske några clementiner och något att dricka.
Varför hade jag skridskorna på mig när jag gick dit då? Jo, för att pappa alltid kunde knyta skridskorna så mycket hårdare än mig, eftersom jag inte var så stark när jag var liten, och alla som åkt skridskor vet hur viktigt det är att dom sitter stadigt på fötterna...
Ibland cyklade jag istället och det var också vanskligt på sitt sätt vilket ni säkert förstår...
Följer man cykelbanan förbi Centralvallen och sporthallen så kommer man till det området dit jag flyttade när jag flyttade hemifrån. Ett långt stenkast från det huset jag växte upp i alltså.
Och åker man istället mot centrum ett par hundra meter från huset jag växte upp så har man min andra lägenhet där. Och beger man sig ytterligare ett par hundra meter bort så har man lägenheten där jag flyttade ihop med min flicka...
Ja, ni förstår kanske att denna staden finns långt in i mitt hjärta på en alldeles speciell plats, och kommer alltid att göra.
Det blir alltid något speciellt med ställen där man spenderat så mycket tid.
Det blir som sagt som ens egna privata egendom nästan.
Det spelar ingen roll hur många andra människor som trampar över mina fotsteg på den där gångbanan, jag har ändå trampat där fler gånger...
Ska vi slå vad?!! Nä... trodde väl inte det...