Om inte jag, vem?

Igår var det Uppenbarelsedagen...
Jag började dagen med en lugn och skön frukost framför tvn tillsammans med min nygamla kompis Niklas-Holger Lindkvist årsmodell 10 (NHL10), skönt start på dagen när jag visste lite vad som väntade framåt kvällen.
Världscup i skidor och skidskytte tog senare över och det var minst lika lugnt och trevligt.
En otroligt varm och skön bastu hanns med också, icke att förglömma!!
Sen var det dags att svida om från den helvita morgonrocken som jag glassat runt i hela dagen till något lite lämpligare när man ska ut bland folk... i allmänhetens ögon lämpligare vill säga...
Jag har nog sällan känt mig mer laddad för en trevlig kväll ute i ett visst vimmel än just i går kväll, och den känslan tog än mer fart i bilen som vi styrde mot den alltid lika trevliga staden Pennybridge.
Spotify i bilen är ju en bra start på i stort sätt vad som helst, och blandningen mellan "The boss" och "The king of Rock n´roll" ljöd på lagom volym och fyllde snart både bil och sinne till bristningsgränsen. Tur då att det inte är så långt till Pennybridge, för att bilen och sinnet ska brista, det vill man ju förstås inte.
Så var vi framme och skulle parkera i vårat vanliga parkeringshus, som ligger sådär rysligt nära båda våra mål för kvällen, sjukt skönt!
Men vi hade (som vanligt) glömt att parkeringsautomaten bara tog mynt (vansinne!) så det var till att rensa plånböckerna, vända ut och in på fickorna och leta småpengar på golvet i bilen för att få ihop till ens i närheten av den tid som vi tänkt vara kvar i Pennybridge.
Men det var ju som dödsdömt förstås... 20 kr/timme och vi skulle nog bli kvar minst 3 timmar... You do the math.
Inte ofta man har så mycket mynt nu för tiden.
Det blev att göra en liten fuling. Köpa så mycket tid vi kunde (vilket blev max en timme) och sen knyta tummen i fickan och hoppas på det bästa.
Jag trodde mig hjälpa hoppet på traven lite genom att lägga parkeringsbiljetten så att tiden då den går ut precis, precis inte syntes så bra som det brukar göra.
Sen var det bara att gå mot första målet för kvällen och som sagt hoppas på det bästa.
Detta ohyggliga drama var dock snart totalt bortglömt, för när man steg in över trappsteget på O´Learys så var det ju samma härliga stämning som det ofta är där.
Lagom dimmad belysning och några kandelabrar i silverimitation som förhöjde stämningen än mer.
Och till min stora förtjusning så kom vi precis lagom till att matchen mellan Tottenham och Manchester United skulle börja!
Ni som har varit på O´Learys vet ju att det är en klassisk sportbar i ordets rätta bemärkelse.
Kolla in www.olearys.se så förstår ni annars.
Där heter maten t ex: Boston Celtic BBQ Burger eller Bobby Orr´s Bacon Burger (den sistnämnda beställde jag).
Det serveras också sportklassiker som grillade revbensspjäll som i menyn heter O´Learys baby back ribs, det känns ju USA och det känns ju sport.
BBQ-såserna som står som standard på borden är underbart amerikanska i sin smak. Rökiga, lagom starka och passar perfekt till kött.



På bilden syns lite av inredningen med kristallkronor och fina lampor på borden, och sist men inte minst, en enorm storbildstv med tillhörande läktare.
Annars var det också platt-tvapparater precis överallt, så ingen, vart man än sitter i lokalen skulle missa en minut ens av det som händer i matchen.
Till och med inne på toa fanns det tv.


Sen var det dags för maten att komma in, och som sagt hade jag beställt en Bobby Orr´s bacon burger, med stora amerikanska pommes frites till, coleslaw och den underbara BBQ-såsen förstås.
Sällan har jag varit så nöjd med mat som denna kvällen.
Det var något speciellt med hela stämningen i min kropp, det hade jag ju känt hela dagen och även på inledningen på kvällen.
Känslan fortsatte när vi satte oss och beställde, och när matchen började så var jag halvvägs till platsen ovan jorden.
Och när maten kom in och jag tog första tuggorna så var jag officiellt i himmelriket!!
Jag började fundera i den stunden om det hade hänt någon olycka på vägen till Pennybridge, om vi krockat eller något sånt och avlidit på fläcken, för så nära himlen har jag sällan känt mig.
I stort sätt allt var perfekt!
Maten, fotbollen på tv, stämningen med ljus och människor, BBQ-såsen och så förstås sällskapet, sist men INTE minst.


Bilden på min Bobby Orr´s bacon burger är lite i mörkaste laget men den får ändå komma med som en symbol för kvällens trevligheter.
Det ser ut som en vanlig hamburgaretallrik, men det kan jag lova att det inte är!
Baconen är helt otroligt god för att ta ett exempel. Rökt på nåt otroligt sätt så att smaken nästan våldtar en i munnen... Och från detta skapas sedan små baconbarn som föds för att ta över denna värld och lämna en tom planet efter sig, med bara en otrolig rökt smak och bacondoft som får resten av universum att bli ett stort svart hål av ren avund. Detta svarta hål försöker sedan att sluka det som tidigare kallades jorden, men som nu är en liten rökt bacon-planet med en massa föräldralösa baconbarn på... men det svarta hålet blir också våldtaget av baconbarnen och så helt plötsligt så är hela universum en baconskiva som doftar alldeles, alldeles underbart...
Rökt på något helt underbart sätt...
Ja, så var historien om kvällen på planeten O´Learys till ända. Eller som jag hädanefter väljer att kalla det, NIRVANA!
Vidare till lokalen precis bredvid...


Bokad bio kl. 18:30.
Meet the parents-Little Fockers med Ben Stiller, Robert de Niro och Jessica Alba bl a.
Helt klart sevärd, speciellt om man sett de tidigare filmerna i serien.
Och har man en böjelse för att se Jessica Alba i bara underkläderna liggandes helt kanon på mage i en tre meter djup grusgrop som ser ut som en swimmingpool, så ska man nog boka biljetter omgående till den här filmen.
Jag själv avböjer att lämna vidare kommentarer på just denna händelse i filmen...
Filmen var bra, sevärd, rolig. Rekommenderas!!
Vägen tillbaka till parkeringshuset blev halkig, isig och allmänt... trevlig.


Den här synen slog oss i den gränd som man går igenom på väg till parkeringshuset.
Är det inte tragiskt så säg!
Den tomma ölburken på soptunnan tyder på att den berusade person som gått här kunde gå vidare efter att personen i fråga ställt den urdruckna burken ungefär i midjehöjd.
Den ekande tomma mjölktetran visar en annan del av Sverige, en del som oftast är väl gömd för människorna där ute, en del som är skamfylld och svår att ta i för de allra flesta...
Den visar... mjölkberoendets fula baksida!
Till och med den våldsamma alkoholist som ställt ölburken på soptunnan kunde stå upp när han gjorde detta. Han gick antagligen vidare sen utan problem ner för den isiga backen.
Men mjölkoholisten, han blev liggandes... svårt påverkad av den drog som han så starkt fastnat för. Ingen hjälp finns att få för denna sjuka böjelse. De drabbade får ligga kvar i gränderna tills någon kommer förbi och spottar och pissar på dom tills dom vaknar ur sitt mjölkrus... Dom får sen vagga ensamma hemåt... Till kylskåpet... Där ännu en tetra står och väntar på dom... Ännu ett rus... Ännu en dag, i mjölkens våld.