Om inte jag, vem?

Så var det då dags för den årliga inomhusturneringen i fotboll i staden här bredvid. Den turneringen som man varit så nervös, laddad och inspirerad inför genom åren, men det är som att det hänt något... inte med turneringen i sig, för den är ju sig lik, men med mig... Jag vet inte om det är åldern eller mognaden, de två sakerna hör ju ofta ihop men jag har många exempel på människor som borde ha en hög mognad pga sin ålder men som inte har det... Jag antar att det inte är tiden i sig som är viktig, utan vad man gör med den... Utveckling är inte bara något som sker genom årens stilla förlopp, utan något man får jobba sig till genom både smärta och glädje, men framför allt genom att ha ett driv, en vilja att komma framåt, att klara av livets olika situationer bättre än man någonsin gjort det... även om man anser sig inte ha något att jobba på, så har man det, garanterat...
Som sagt, turneringen är sig lik från år till år, men jag har förändrats. Från att ha varit en nervös spoling för kanske tio år sen till att vara en lugn och trygg förgrundsfigur idag.
Men det är inte allt för många år sen som jag också känt en större nervositet inför turneringen än jag gör nu. Man har tänkt så mycket på allt runtomkring... Den oftast fyllda läktaren, motståndarlagen som ofta varit "bättre på pappret" än oss och hela grejen med att spela inomhus som är lite annorlunda och med ett betydligt högre tempo än man är van vid utomhus.
I går när turneringen startade så hade jag valt att sova en lång och skön natt, jag valde att äta bra mat hela dagen och ta igen mig ganska mycket... Jag cyklade en stund på motionscykeln för att väcka vilande muskler i benen, och den stora skillnaden förstås, jag var inte nervös eller spänd inför uppgiften.
Jag visste att vi skulle möta lag som "på pappret" var bättre än oss men vad spelar det för roll egentligen? När matchen startar är det dom som "ska" vinna matchen, inte vi. Allt vi gör det gör vi ur underläge. Det är ju positivt, något som jag lärt mig genom åren.
Tidigare så var jag mer nervös ju bättre motståndet var, men nu så är det nästan tvärtom, med den stora skillnaden att jag inte är nervös om vi spelar mot ett lika bra eller sämre lag heller.
I vår första match skulle vi möta ett lag som precis gått upp i div.3 samtidigt som vi gått upp i div.6.
Det ska skilja mycket lagen emellan i en sån match, men inte riktigt så mycket som det kom att göra...
Det märktes ganska tydligt både att det var våran första match i turneringen och att det laget vi mötte var ganska mycket bättre på att spela inomhusfotboll än oss. Energin, tempot och kvaliteten på det mesta dom gjorde var bättre än det vi hade och bjuda på och vi blev sönderpressade helt enkelt, och när dom anföll så gick vi bort oss i defensiven gång på gång, trots att vi sagt innan matchen just det, att vi inte skulle stöta bort oss.
Jag behöver inte gå igenom den matchen mer än så känner jag. Matchen slutade med att dom gjort nio raka mål på oss, men tack vare att det i den här turneringen är ett system med bonusstraffar så hade vi chansen att snygga till siffrorna lite efter matchen. En bonusstraff per division man ligger under det andra laget, men max två straffar.
Och det var just det vi hade, två bonusstraffar, men vi lyckades bara sätta den första och resultatet blev därmed reducerat till 9-1.
Vi skämdes som hundar efter den stora utskåpningen och att gå upp på läktaren och sätta sig efter detta var inte kul.
Men, det var ju inte den här matchen vi skulle vinna, utan nästa match mot ett lag som spelar i div.4, där såg vi verkligen chansen att hänga med i alla fall.
Dom hade fått stryk i första matchen mot det laget vi mötte med 6-2.
Vi fick en dryg timmes vila tills det var dags att värma upp för nästa match, musklerna och sinnet kändes inte lika spänstiga som dom gjort inför den första matchen, men vi såg ju också vår chans att ta oss vidare till söndagens slutspel.
Matchen började väl i alla fall bättre än den första och vi kunde ha bollen under kontroll under den första minuten, men så i deras första anfall så sätter dom 1-0, och man känner ju bara inte nu igen!! Inte mål i första anfallet! Men vi reser oss igen och spelar jämt med dom resten av matchen. Det blir 2-0 till dom. Men så får jag en frispark en bit utanför deras straffområde och jag ser min chans att ta den snabbt, innan dom lyckas hinna ställa upp någon mur, och jag lägger snabbt upp bollen och siktar in mig på bortre stolpen, och visst fan smiter bollen in precis längs med stolpen och målvakten hinner inte riktigt reagera, yes, skönt, nu är vi med i matchen igen.
Första spelmålet för oss i turneringen. Dom gör 3-1 men det känns ändå inte som att vi är borta från matchen på något sätt, vi har farliga anfall och kan hålla bollen långa stunder tack vare att dom inte alls har lika stark press på oss när vi har bollen.
Men så i en snabb omställning så reducerar vi till 3-2, vilket för oss var ett ganska bra resultat att ligga under med, eftersom vi visste att vi hade två bonusstraffar efter matchen, som då kunde vända på steken totalt.
Vi måste vinna matchen för att gå vidare till slutspelet på söndag.
Efter ett par något skakiga slutminuter, med bland annat en utvisning för oss med tjugo sekunder kvar, så lyckas vi rida ut stormen och matchen blåses av med 3-2 i baken och två väntande bonusstraffar att skjuta.
Jag fick tidigare frågan om jag kunde ta en av dessa och jag svarade att det var inga problem, självklart skulle jag göra det om jag fick möjligheten. I vanliga fall, eller rättare sagt för ett gäng år sen så hade jag blivit dödsnervös inför detta, men nu kände jag... ingenting. Bara en härlig möjlighet att sätta straffen och göra så vi går vidare.
Den första straffen sitter säkert och sen är det dags för mig att gå fram, ta tag i bollen och lägga upp den på strafflinjen.
Jag ser publiken på läktaren i utkanten av mitt synfält när jag tar upp bollen och går med lugna steg till strafflinjen, lägger ner bollen och ger målvakten ett litet lugnt leende, backar ett par meter och tittar snabbt på domaren som ger signal att jag kan skjuta straffen.
Jag tar ett par steg framåt och har bestämt mig redan innan att jag ska sätta den till vänster, eftersom den första straffen gick in på den sidan och även min frispark tidigare i matchen så drar jag den slutsatsen att det är ett bra hörn för mig, och ett dåligt för målvakten, jag skjuter och träffar precis där jag siktar... Mål! Vinst för oss och avancemang till slutspelet! Skönt, men inte nervöst eller uppspelt efter straffen. Jag var så säker på att sätta den och hade inga tankar alls på misslyckande, det fanns inte helt enkelt.
Det var ändå en skön känsla efter matchen och att gå upp och sätta sig på läktaren denna gången var ju inte lika jobbig som efter den första matchen.
Efter en riktigt varm och skön dusch så var det dags att åka hem, lite trötta ben och en skön känsla i magen.
Idag är det lördag och det blir en lugn dag med lite cykling på schemat, för att få bort det värsta av tyngden i benen.
Sen får vi se vad som händer. Och imorgon är det dags för slutspel då, får se vilka vi får möta. Men, å andra sidan... spelar det någon roll?!
Jag bestämmer mig för att svaret är nej...