Om inte jag, vem?

Ibland är världen sådär underlig. Värdslig och samtidigt alldeles finunderlig.
Känslan tar över kroppen och gör att allt känns gungigt, som på sjön ungefär.
Varför? Varför inte? Frågorna hopar sig och gör kroppen vidunderligt underlig.
Frågorna är fler än svaren... Varför är det så?
Kanske kan vi inte veta allt. Tråkigt, konstigt och wunderbar på samma sätt.
För vad vore livet utan allt som inte syns?! Synligt.
Vad vore livet utan allt som leker i mörkret strax innan man sätter igång ficklampan och vittjar det dolda? Uppenbart.
Men ibland önskar man sig bara en sak, visshet. Inga skuggor som döljer okända saker.
Lagom vidunderligt underligt och finunderligt är bäst.
Men innan ljus kommer mörker och utan mörker kan inte ljus existera.
Stjärnor är bara gammalt ljus. Stars are just old light.
Jag är universum.