Om inte jag, vem?

Då har man landat för första gången då.
Känns ju inte helt fel!
Jag har ju varit ute och flugit mest annars och inte riktigt sett marken ens.
Molnen har liksom legat emellan och stört sikten lite.
Solen har bländat mig och jag har inte riktigt kunnat fokusera. Det är fan inte lätt med solen i ögonen det vet nog de flesta.
Men så tog jag själv tag i spakarna här för ett tag sen och försökte tänka tanken att landa i alla fall, sen flög jag runt och letade en bra plats att våga gå igenom molnen, där dom inte var sådär cumulus-tjocka som man kan se ibland ni vet. Fluffiga stora saker som rör sig framåt som stora zeppelinare och med den knallblå himlen precis bakom.
Det gällde att hitta antingen ett mellanrum mellan molnen eller att bara kasta sig ner genom dom och våga chansa på att det som fanns nedanför skulle ta emot mig så jag inte kraschade i marken med ett brak.
Våga för att vinna blev min paroll när jag satt där i mitt flygplan och tänkte på att landa efter många år i luften, bland molnen med solen i ögonen.
Så en dag så kom öppningen!
Två moln delade på sig och jag började se marken för första gången på evigheter som det kändes.
Det är nu eller aldrig tänkte jag och tog tag i spakarna på mitt plan och styrde mig precis emellan de två molnen och kom för första gången ner under dom.
Och där var den... jorden... precis så vacker som jag föreställt mig att den skulle vara.
Marken såg så inbjudande ut med sina gröna fält och böljande berg.
Det kan vara farligt att landa på fel ställe med, men det är inget man får tänka på när man ska ner för då kan det lätt gå fel, utan kasta dig ner bara och välj en plats som ser bra ut så ska du se att du kommer att landa mjuk och fint utan större turbulens.
Var inte rädd för att närma dig marken även fast du har solen i ögonen och kanske befinner dig i ett stort fluffigt moln som gör att du inte ser ett endaste dugg av vad som väntar dig där nere.
Jag lovar att det inte är så farligt som man kanske trodde när man cirkulerade där uppe i himlen och undrade vad som fanns där, långt bortom molnen.
Landningen gick bra. Jag har landat! Jag är nu markbunden och står med båda fötterna på jorden för första gången på oerhört länge.
Jag kommer inte ens ihåg när jag trampade på denna jord sist på riktigt. Jag har varit här många gånger, men aldrig på riktigt och därför är också känslan helt annorlunda den här gången.
Jag snuddade dock träden på nervägen och det störde ju inflygningen lite, men det var inte så farligt att jag kom ur kurs helt. Tack vare allt jag lärt mig om flygning och teoretiskt hur man gör när man landar så gick det bra.
Mitt plan och jag var som ett tillsammans och jag kommer aldrig glömma mitt älskade plan, men nu vandrar jag på jorden och kommer bara att besöka platsen ovan molnen igen i mina drömmar och i mina tankar.
Det behöver inte vara en dålig plats att vara på, men när det regnar, åskar och blixtrar på jorden, tänk då hur det ska vara där uppe! Not the place to be om man säger så.
Man är mer skyddad här nere kan jag lova och vädret påverkar en inte alls lika mycket.