Om inte jag, vem?

Man kanske skulle ta och göra sig fri.
Fri från krav, måsten och borden. Och då menar jag inte från köksbord, vardagsrumsbord och nattduksbord utan från allt man borde göra. Vandra fritt över landet och leva för dagen.
Men Sverige är kallt en stor del av året, och att vandra...det känns som att man skulle bli rätt trött på det i längden, sen tar det ju sån tid innan man kommer nånstans också.
Moped?! Hm. Njaa, skulle jag se en person med moped skulle inte jag tänka "luffare". Moped är hög status! Cykel mjoo, i och för sig ett alternativ men det kan ju bli mycket mekande och så. Punka. Kedjan hoppar. Växlar som trasslar. Bökigt!!
Bil går ju direkt bort. Det finns fan inga luffare med bil!
Kickboard!! Där har vi grejen. Enkel att bära med sig överallt, inte en massa delar som kan strula, det är fan så att jag inte ens anser att en kickboard är en ägodel ens.
Jag tänkte först på skateboard men balansen...nja...känns tryggt med ett styre att hålla sig i lite.
Vart ska man bege sig då på sin färd? Tror jag tar lite kontanter och tar flyg till ett annat land faktiskt. Sverige på vintern med kickboard känns inte helt okej. Nej här behövs ett land med lagom värme året runt. Spanien!!? Där har vi nåt! Man är kvar i Europa vilket i sig kan vara skönt. Spanska är inget omöjligt språk att förstå som tex franska eller grekiska. Mallorca eller någon av Kanarieöarna blir det! Mycket svenskar vilket kan ha sina fördelar. Möjligheter att få tillfälliga jobb tack vare den massiva turismen. Varmt och skönt året runt! Kickboardvänligt med andra ord! Huset här hemma i gamla Svedala det hyr vi ut. Off we go...
Bara sjuhundratrettiotvåtusenfyrahundrasextiofem detaljer att ordna först... Sen!! Då!!! Iväg!!! Då jäklar!! Då. Sen. Men...

I min själ bor det en pojke. Den pojken heter Cobra. Han är stor, stark och modig och för honom finns inga hinder eller svårigheter!
Cobra är en superhjälte. En agent som finns för att skydda och ta hand om.
Cobra är aldrig rädd. Han står upp mot alla faror och mot allt som den andra pojken tycker är läskigt.
Den andra pojken?! Vem är det?

Jag är just nu inne i en känsla där det är väldigt viktigt att förverkliga mina drömmar. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva på något annat sätt än just det innerliga som det skulle innebära. Att skriva. Skapa. Hjälpa människor att hitta rätt i livet.
Det är ju det som är mitt kall.
Jag existerar inte om det inte blir mitt liv.
Det låter kanske konstigt för många när man är så tydlig med saker och ting men för mig är det inte ett alternativ att bara mala på genom livet utan eftertanke eller känsla.
Gå till det där jobbet och känna glädje enbart över lönen som kommer in.
Känna ångest när man kliver upp på morgonen och drömma sig bort till något bättre men ute våga göra något av det.
Jag vill! Jag ska! Jag måste!
Är det någon som vill läsa det jag skriver? Finns det någon som skulle vara intresserad av det jag har att berätta?
Varför? Varför inte? Ska jag ens bry mig?
Frågorna är många och jag tror inte jag ska fokusera så mycket på dom utan enbart på att skapa det jag behöver få skapa.

Se på min blogg som en dramadokumentär.
Av den enkla anledningen att mitt liv ibland är jävligt torftigt och tråkigt så förstärker jag ibland känslor eller lägger till ett mer dramatiskt händelseförlopp än det som faktiskt inträffat. Allt för att ni som läsare ska bli nöjda.
Är även detta inlägg en dramatisk konstruktion eller faktisk verklighet?!
Sanningen finns alltid där i bakgrunden. Bara man väljer att tro på den själv...

Ibland känner man sig lite som ett tomt, mörkt rum. Känslan är så välbekant men ändå helt ny.
Vem ska rädda mig från tystnaden?!
Det är som en lägenhet som någon precis flyttat ur. Tomt, mörkt men ändå så sitter livet kvar i väggarna. Rösterna, minnena, känslorna.
Tryggheten växer samtidigt som det melankoliska smyger genom rummet.
Jag nyper mig i armen och frågar mig själv.
-Är det här på riktigt?
Inget svar...
Jag reser mig och går sakta genom rummet och ställer mig och ser ut genom ett skitigt fönster.
Solen skiner... Men ändå är rummet mörkt...