Om inte jag, vem?

Ibland känner man sig lite som ett tomt, mörkt rum. Känslan är så välbekant men ändå helt ny.
Vem ska rädda mig från tystnaden?!
Det är som en lägenhet som någon precis flyttat ur. Tomt, mörkt men ändå så sitter livet kvar i väggarna. Rösterna, minnena, känslorna.
Tryggheten växer samtidigt som det melankoliska smyger genom rummet.
Jag nyper mig i armen och frågar mig själv.
-Är det här på riktigt?
Inget svar...
Jag reser mig och går sakta genom rummet och ställer mig och ser ut genom ett skitigt fönster.
Solen skiner... Men ändå är rummet mörkt...