a well'a well'a wop wop wop wop...
Då var man tillbaka i verkligheten igen efter "kraftiga utsvävningar" igår efter vetskapen om min grundläggande behörighet till universitetet. (jag väljer att säga universitet eftersom behörigheten faktiskt gäller universitet också, inte bara "högskolor", det ligger bättre i munnen helt enkelt.)
Utsvävningarna bestod i ett kraftigt inre fyrverkeri av känslor och en skön promenad i solen.
Jag mådde bra precis hela dagen igår, eller inte bara bra utan skitbra!
Men är det såhär man fungerar nu för tiden? En dags firande och glädje för något man kämpat för i ett par år nu? Borde man inte vara sjukt glad och nöjd med sig själv längre än så?
Kanske är det att jag bara förväntar mig så bra saker av mig själv helt enkelt, jag blir inte förvånad att jag lyckades, det är här jag borde ha varit för länge sen egentligen...
En del människor har ju så höga krav på sig själva och sin prestation att dom inte tillåter sig vara nöjda hur bra dom än gör ifrån sig. (göra ifrån sig?!!!) Men jag känner inte så. Det är nog bara så att nu har jag nått den nivå som är självklar för mig. Det är nu det börjar liksom.
Från att ha kämpat för sin överlevnad till att faktiskt leva är steget ibland långt, men nu är jag där...
Jag överlevde och jag lever.
Att leva efter man överlevde låter ju som en självklarhet, och för många är det säkert det också, speciellt för dom som inte behövt överleva något utan som bara levt hela tiden.
Alltså jag menar inte bara att leva per se, utan att verkligen uppnå en slags nivå där man faktiskt känner på ett positivt sätt att man lever också och inte bara låter dagarna passera förbi som en slags grå tjock svårgenomtränglig massa.
Har man överlevt något så tror jag det är lättare att leva på riktigt sen, när man väl överlevt och tagit sig igenom det där jobbiga på riktigt, och då menar jag inte bara att det man överlevt är över utan att tiden efter också ägnats åt att bearbeta det man överlevt. Först DÅ kan man leva och säga att man lever på riktigt.
Annars är det tjock, grå massa...
Visst kan man vara tacksam för att man överlevt trots att man inte bearbetat, men jag tror inte kvaliteten på livet blir hundraprocentig om man tror att "bara jag överlevt så är jag säker och välmående igen".
Ponera att du ska flyga till spanien på semester, din familj är med dig och alla mår utmärkt. Du har precis fått ett litet barn som nu hunnit bli sex månader gammalt.
Flygresan går bra till en början men sen börjar planet att skaka kraftigt. Alla skriker och det blir ett fullkomligt kaos inne i planet och du känner att nu är det KÖRT! Vi kommer att krascha!!!
Du tänker på ditt barn, din fru som sitter bredvid dig, dina vänner och alla andra du känner där hemma. Men framför allt ditt barn som nu ska få sitt liv avslutat alldeles för tidigt.
Planet kraschar och du blir den enda överlevande.
Du blir mirakulöst räddad ur flygplanskroppen som hittas i vattnet utanför afrikas kust direkt efter nedslaget i havet.
Du har överlevt!! Men är du på säker mark för det? Nej, trodde väl inte det...
Ditt liv är totalt förändrat och du känner dig ensam och förtvivlad. Men du lever... eller?
Allting är relativt har jag fått lära mig och så även detta.
Du har precis överlevt en flygplanskrasch! Vilket mirakel!! Du borde känna dig lyckligt lottad och utvald! Men... gör du det...?! Troligtvis inte.
Det krävs en MASSA bearbetning av detta trauma för att överhuvudtaget orka gå vidare med livet, och när/om du kommer till den punkten där du faktiskt kan leva ett drägligt liv igen så kan du nog leva med mer kvalitet än tidigare i livet.
Du tar inte saker för givet. Du kanske säger till din nya fru att du älskar henne oftare. Du lever med mer intensitet i varje känsla och ögonblick.
Livet är en resa...och kan man inte lära sig att njuta av själva resan så är hälften förlorat. För målet med den här resan är ju inte samma som med en semesterresa till Spanien, att njuta när man kommer fram...utan målet med livets resa är att njuta av själva resan.
Så njut av resan. Njut av livet. För när livets resa kommer till sitt slutgiltiga mål så är det för sent.
