En kall "regnig" natt i Oktober... Klockan...
En kall "regnig" natt i Oktober... Klockan 22:35 denna bitande kalla oktoberkväll så låg jag fullt påpälsad på våran frostkalla gräsmatta med ögonen riktade mot den stjärnklara himlen. Min rygg kändes som en piggelin eller möjligtvis en igloo. Och nu menar jag inte att den va pigg eller som en hydda byggt av is...eller jo förresten...den kändes nog lite så faktiskt. Inte pigg alltså utan det andra. Nåväl... Jag hade nog väntat mig mer... På nåt sätt så byggde jag upp en inre bild av en kraftig skur av meteorer som skulle ge mig en sådan upplevelse att jag inte skulle se på livet likadant någonsin igen. Jag hade svävat iväg i tankarna innan och sett framför mig en mäktig ljusshow som skulle få Las Vegas att känna sig nedtryckt i skorna. Ett hav av fallande glödande jättestenar som brinner i vår ögonvrå för en kort sekund för att sedan förintas i vår atmosfär och försvinna för alltid. Nu blev det inte riktigt så. Men jag blev ändå hänförd av det jag bevittnade. Jag såg dom! Dom finns! Det var äkta och det var mäktigt. Inte mäktigt på det sättet jag beskrev nyss, men jag lovar, jag tappade bokstavligen andan varje gång jag lyckades hålla ögonen på rätt ställe och fick följa en av de mäktiga meteorernas sista sekund innan de försvann från universums oändliga rymd. Jag har ett specifikt minne som kommer förvaras i en speciell del av mitt medvetande förhoppningsvis hela mitt liv. Den var fantastisk! Så vacker, så oerhört dödsdömd. Men den sekunden som jag fick den rakt in i mitt synfält och in i mitt medvetande var en av de vackraste i mitt liv. Det var så mycket mindfullness som det kan bli. Det existerade inget mer än jag och rymden. Jag frös inte ens längre. Det var en sekund i mitt liv. Varken mer eller mindre. Men det var min sekund! Bara min! Min och meteorens... Vila i frid.
