those doors...
Sommaren och lättheten känns långt borta just nu. Dagarna flyter liksom ihop på nåt sätt till en enda grådaskig smet av tristess. Jag gör nog i och för sig mindre nu än under sommarhalvåret men även om jag skulle göra lika mycket eller lite så skulle det nog kännas på ungefär samma sätt ändå tror jag. En sommardag kan flyta iväg på exakt samma sätt som en av dessa något tristare dagar, men det känns ändå som att en skön solig sommardag får mer mening. Man sitter och hänger i trädgården när man äter frukost och solar på dagen, sen kvällsmat i skuggan när det börjar på att svalna ute. En sån dag har man ju inte direkt gjort mycket men den känns mer meningsfull än de slödagar som blir nu. Soffan, tvn och laga mat. Det är ju så det blir. Nej tradigt känns det och det står jag för.
En promenad känns inte lika skön heller nu som då.
Det känns som att det händer ungefär ingenting med någonting. Fast det gör det så känns det inte så. Jag står still och allt runt mig rör sig.
Jag har börjat sova så länge också, det är inte bra alltså, för sover jag länge så betyder det att jag blir piggare på kvällen med och är uppe längre och vips är den dåliga cirkel igång. Man kanske skulle börja med att ställa klockan imorrn... och gå och lägga sig skapligt ikväll. Tråkigt!!!!! Nej fan det behöver hända något roligt snart, något positivt och härligt. Något som lättar upp allt. Våren kommer snart det vet jag ju men det räcker inte. Tror jag. Eller ja, det gör det säkert men vill ha ut mer!
Kvart i elva är klockan nu och jag ligger fortfarande. Otroligt men så har det sett ut nu några dagar. I och för sig har jag varit sjuk, det får man inte glömma men ändå.
Ska pallra mig upp nu och starta dagen med ett stort men oerhört tveksamt leende...
