Om inte jag, vem?

Ja, här under ser ni hur min kreativitet kan ta över ett helt blogginlägg. Jag blev så överkreativ så jag glömde bort hela poängen med inlägget... Idoler, och det faktum att jag aldrig haft några...förräns nu!! Dom börjar ploppa upp nu som svampar i skogen en höstdag, idolerna, eller kanske är inte idoler rätt ord heller men förebilder. Dom arbetar ofta inom ett område som jag är intresserad av. Dom har lyckats inom den skapande, kreativa sidan av livets pussel. Dom arbetar men anser sig kanske inte vara arbetare i ordets rätta bemärkelse. Dom gör helt enkelt det dom är skapta att göra. Skapa. Dom har fått en slags gåva, en talang, en sida av deras personlighet som dom gjort till sitt yrke och huvudsakliga inkomstkälla. Och sen kanske dom också har en tilltalande personlighet och syn på livet också för att jag ska se dom som en förebild för just mig.
Jag har hur som helst börjat ta in dessa människor i mitt liv och medvetande och det är ett oerhört bra tecken, för det betyder att nu vill jag något med mitt liv. Jag har mål, riktning och mening. Därför så kan jag ta in dessa personer och känna att dom är något att se upp till för mig. Se UPP till just nu men kanske se i ögonen en vacker dag.
Om inte jag, vem?!

Jag tror aldrig jag riktigt har haft någon uttalad idol direkt.
Jag har aldrig haft någon som jag sett upp till på det viset, någon som åstadkommit något som jag känt wow, vilken häftig bedrift, eller shit va bra han eller hon är. Så vill jag också kunna göra. Nej det har aldrig funnits någon.
Jag undrar om det har och göra med att jag aldrig riktigt vetat vad JAG velat göra. Att jag därför inte haft något eller någon annans karriär att se upp till.
När jag var liten så tyckte jag om att leka med traktorer och skördetröskor, antagligen för att jag spenderade tid på bondgården där mormor och morfar bodde och där morfar var en stor varm gubbe med enorma mjukhärdade händer som hade blivit såna av allt arbete han lagt ner under 40-50 år inom yrket.
Jag lekte med lastbilar och det var ju säkert för att min pappa körde lastbil och att man varit med i den enorma hytten som var så högt över marken så det kändes som alla andra små bilar var leksaksbilar på marken. Känslan när man fick klättra upp för den steg som fanns till lastbilens hytt med pappa precis bakom sig var ju spännande till tusen.
Men jag har idag inga tankar på att bli varken lastbilschaufför eller bonde, och har nog i sanningens namn aldrig haft eller, inte på allvar. Inte sådär som vissa barn kan uttala redan när dom är små: Jag ska bli polis, som pappa. Eller: Jag ska bli veterinär för jag tycker så mycket om djur.
Jag lekte gärna med lego och meccano, ett slags byggdelar som man skulle skruva ihop med muttrar och stålbitar. Att konstruera höga torn av klossar fascinerade mig också.
Men arkitekt eller ingenjör har jag aldrig drömt om att bli för det.
Nej jag har sannerligen aldrig haft något drömyrke sådär, och har väl det inte än idag antar jag. Men jag är bred. Mångfacetterad. Det har jag lärt mig. Det finns inget självklart över att vara det. Inte alls, tvärtom. Det kan vara oerhört prövande och svårt vissa stunder att ha så många olika färdigheter och intresseområden.
Jag börjar dock finna mig själv mer och mer känner jag. Jag börjar att förstå mig själv bättre och bättre, min inre kärna och vad jag ska göra framöver.
Jag återkommer alltid till min inre kärna har jag märkt, och det är skapandet. Kreativiteten. Skrivandet. Tänkandet. Påhittigheten. Humorn. Skapandet!! Det är JAG i ett nötskal. (när jag yttrar sådana fraser som den om nötskalet t ex så blommar det upp bilder och tankar snabbt som ögat i mitt huvud! Hur skulle jag i ett nötskal se ut på riktigt?! Samma sak med "snabbt som ögat"... Hur snabbt är ett öga? Och så ser jag ett öga som rullar eller springer jättefort fram. That's me. Där är min inre kärna. Min kreativitet.) Jag måste få utrymme att växa, att våga, att visa mer av mig själv. Nu har jag sökt inåt ett bra tag, ett par år faktiskt, nu är det dags att söka utåt.. Det sökandet och den resan har redan börjat. Och har den börjat så går den inte att stoppa. Har man hittat sig själv och sin inre kärna så är det svårare att tappa bort den igen än att finna den för första gången.
Det är JAG! Johan!!! Jag är fantastisk!
Jag tror att det kommer bli nåt bra av mig!
Om inte jag, vem?!

Tillåt dig själv att blomstra!

Jag söker... Jag letar... Jag för-söker att finna. Jag försöker att nå ett mål.
Jag letar inte efter speciella saker eller fysiska mål som går att ta på, inte alls, utan mitt mål är mer en känsla. Jag vill känna på ett visst sätt... Det är som en drog kan jag tänka mig, man vill tillbaka till den där känslan igen, om så bara för en stund. En sekund, minut eller timme.
Jag minns en känsla så skön, så vacker och underbar. Jag kan inte beskriva den på annat sätt än det. Det var helt enkelt MIN känsla av välbehag. Det är åtmistone så jag minns den idag. Kanske är det så att man strör ett rosenskimmer över en känsla man minns som väldigt positiv med tiden, att det kanske inte var sådär fantastiskt som man kommer ihåg det... Spelar det egentligen någon roll?! Ja och nej...
Det spelar en jävla roll när man tänker tillbaka på något och försöker uppnå samma sak igen och så är det i själva verket kanske inte realistiskt att man ska känna så starkt igen för att orginalkänslan var helt enkelt inte så stark, utan det är en efterhandskonstruktion som passar i kategorin "det var bättre förr".
Det spelar inte någon som helst jävla roll för att så länge man kämpar för att få en positiv känsla så är det bara positivt för att positivt föder positivt... Plus + plus blir inte minus utan ännu mera plus.
Då kommer jag också fram till frågan: Ska man verkligen kämpa för att uppnå något som man inte ens kommer ihåg om det existerat på riktigt?
Mitt självklara svar är ja.
Jag minns känslan, även om det är en illusion av en känsla som förstärkts genom åren som gått. Jag minns den och jag fullkomligt älskar den.
Ibland kommer den till mig igen, känslan, men bara för en kort stund. Den kommer som för att säga: Hej, minns du mig? Jag bodde hos dig för länge sedan till och från och du trivdes med att ha mig hos dig. Men jag tror inte du kunde uppskatta mig riktigt förrän jag hade lämnat dig. Så nu är jag här igen, för att påminna dig liksom. Jag finns här. Men du, leta inte efter mig för mycket...för då kommer du inte se mig. Jag är lite blyg. Låt mig komma fram av mig själv så ska jag stanna hos dig lite längre nästa gång...
Prova att läsa det där med Mark Levengoods röst inom dig så förstår du precis vad jag pratar om. Allt blir så mycket mer tydligt med Mark Levengoods röst.
Hur som helst...jag vet att du finns där ute...eller ska jag kanske säga där inne?!
Vi ses snart igen...

Tänk om världen var ett fraggelberg och jag en blå fluffig fraggel.
Nu är inte världen så enkel utan den är istället fylld med en massa muppar.
Vi fragglar måste hålla ihop, men ibland känns det som att mupparna är fler.
Den stora läskiga lövhögen finns inom mig, men det är inte den som är farlig.
Det är inte mupparna som hindrar mig, det är jag själv.

Fan va svårt det ska vara att ta sig ut ibland. När det är lite kallt ute så är det jävlar i mig svårare. Just nu önskar jag sommar året runt. Kan jag få det tomten? Snälla...

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag alla jag bryr mig om!!