Om inte jag, vem?

Himlen som varit så dyster och dunkel så länge nu skiner den härligt ljusblå igen.
Sinnet lättar, molnen skingras och solen skapar liv.
Kroppens alla känslor av tunghet släpper och mot molnen jag siktar.
Stilla flyter jag fram i en känsla av visshet.
Tanken fokuserar för en stund men vandrar snart iväg igen mot okända marker och mål.
I ingenting och allting finner jag känslor. I någonting och överallt finner jag ljus.
Men trots solens strålar om dom nu finns, så känner jag dig bara dig, tätt intill mig...