Om inte jag, vem?

Ibland är livet lite sådär konstigt... eller ja, kanske inte konstigt men det får en sån där lite schizofren framtoning som gör att man funderar över vad det är man har att göra med egentligen. Man kan sitta en vacker sommardag och ha det hur härligt som helst när någon ringer och säger att ens mamma tragiskt har omkommit i en trafikolycka. Eller så kan man sitta på sjukhuset och vaka över en sjuk släkting när man plötsligt får som ett hugg i bröstet, och det är kärleken som bitit tag i hjärtat på en, kanske heter sjuksköterskan Carina, eller Monica med c.

Och ibland träffas man inte av något alls utan livet är bara som en landsväg där man ibland passerar ett tomt hus som sommargäster har huserat till och från.

Hur som helst så vet man aldrig vad livet har i åtanke åt en, det kan bli lite vad som helst, när som helst. Man kan aldrig vara beredd ändå så varför inte kapitulera?!

En soligt vacker dag som denna kan vara så kall, och en snöig grå vinterdag kan kännas som ett varmt täcke för själen.

Saker i livet som är av mindre betydelse kan också krocka. Att man helst av allt vill göra en speciell sak en specifik dag men att man har andra saker som bör göras. Finns det något mer störande? Ja, troligtvis gör det ju det.

Jag har fått en lite speciell egenskap när jag skriver. En röst som säger varje ord som jag knappar ner på tangenterna. Den läser liksom varsamt upp texten medans jag skriver den och lägger som ett skimmer av guld över den. Den personen får helt enkelt min text att verka bättre än den egentligen är. Den personen är Mark Levengood. Så tänk er när ni läser texten att det är Mark som läser den för er, inuti era huvuden..... tänker ni er det nu? Visst blir det som att texten blir mer behaglig att läsa?! Jämför till exempel hur det skulle låta om Carl Bildt skulle läsa upp det ni skrivit, eller Sean Banan. Inte blir det en lika skön upplevelse?!