underlig känsla...
Va konstigt det är ibland. Man går och lägger sig på kvällen, sover som vanligt och vaknar, men man vaknar inte som vanligt, inte alls som vanligt utan med en känsla att något är fel... Någonting stämmer inte riktigt och de första sekunderna kan man inte sätta fingret på vad det är. Ju fler sekunder som går sedan så byggs en bild upp inuti huvudet och i känslocentrat. Jag bor på fel plats, i fel hus, i fel stad. Det bara är fel, och man vet vad som skulle vara rätt dessutom. Känslorna säger åt en att man borde bo i vårt gamla hus där jag växte upp. På den där hörntomten med den lilla gräsmattan, en på framsidan och en på baksidan. Huset med en liten övervåning som då var lite läskig, en altan som var olidligt varm på sommaren. Huset med en gård som inte hade några grannar alls åt ett håll utan istället en stor oftast ganska öde parkeringsplats och en enorm gräsmatta där fotboll och andra lekar hade en självklar plats. Huset där jag var liten och blev större. Jag älskar det där huset på något underligt sätt. Trots sin relativa litenhet och placering i ett lugnt villakvarter så trivdes jag alltid så otroligt bra där. Trots den otrygghet som stundvis kunde ligga över en så känns det fortfarande som hemma inom mig. Trots att vattnet kostar att använda. Trots att det inte var lika vackert rustat som vårt hus är nu. Trots precis allt... Va konstigt det kan kännas ibland... Man vaknar upp med en känsla av att någonting är fel. Att man bor på fel plats, i fel stad, i fel hus. Och man vet precis vad som skulle vara rätt också... Det är så konstigt, men ändå inte. Jag saknar det...
Kommentarer
Trackback
