tjat, men det går inte att frånse...
skolskit och skit...
Gjorde högskoleprovet igår. Kul!! Har alltid tyckt om att bli bedömd. Gjorde mitt bästa och efter förutsättningarna, att jag inte kan matten alls, så gick det bra. Vi får se vad det slutgiltiga resultatet hamnar på men jag har en liten aning, även om jag inte riktigt vågar lita på det.
löven...
Jag vet ju vart jag hör hemma. Men frågorna är många, eller egentligen bara en... Hur? Är det möjligt?
Jag återkommer hela tiden till meningen: Det måste vara möjligt!
Ett liv har vi fått, ett jävla litet ynkligt liv, så måste man väl ändå få drömma och leva sina drömmar om man vill. Jag drömmer just nu mest, men jag jobbar hårt på att få leva mina drömmar också.
Jag har aldrig haft några superstora drömmar sådär som andra kanske haft. Resa runt och se världen, flytta utomlands, bestiga berg. Nej. Jag vill flytta hem, bli lärare och jobba och umgås med familjen. I alla fall är det så jag tror att jag vill ha det just nu. Känner mig inte hemma i staden jag bor i nu trots cirka tio år i närheten av den. Jag längtar bort, hem. Ingenting är som det borde i den här staden. En del saker bättre, men de flesta mycket sämre. Och framför allt, annorlunda.
behov...
Behovet förändrar. Förnyar.
Att behöva är att finnas till.
Förändring är ett behov. Att förnya och förnyas. Att finnas till och finnas kvar.
Jag lever, finns till, förnyas ständigt. Vill leva, på mitt sätt.
Vad jag vet så har jag bara ett liv. Varför inte så anpassa det så man får det man vill ha?!
Men tänk om man inte kan... Hemska tanke... Är nervös och lite rädd...
starkt, i en svag stund...
Missförstå mig rätt, jag mår så jävla bra, men det är nog då som jag också märker vad som är fel i mitt liv. Kontrasten blir så stark då, när man ser klart. Det som en svart blir otroligt och skrämmande mörkt när jag mår bra. En del av livet just nu känns så fel som jag skrivit tidigare. Det känns fel just för att jag vet vad som är rätt. Det ljusa vita finns ju där så tydligt nu, jag ser det så klart. I kontrasten av nattens mörker.
strålande, lysande, vandrande...
Samma svarta himmel jag sökt tröst i så många gånger förr, men nu känns den annorlunda på nåt vis. Den är liksom sedd från en annan plats än då, fel plats.
Jag känner mig dislokaliserad... Är det ett ord? Jag är på fel plats. Många saker är så rätt i mitt liv just nu. Min hustru, barnen och till och med mina framtidsdrömmar om studier och senare arbete har utkristalliserats (är det ett ord?) till något verkligt och underbart i tanken. Men jag är på fel plats rent fysiskt. Det känns så tydligt och starkt vissa stunder att det nästan blir en klump i magen och halsen.
Jag måste till rätt plats! Men hur ska jag ta mig dit? Jag vet precis var rätt plats är, men platsen är upptagen. Jag måste!! Mitt liv är en kort tid här på jorden bara jämför med stjärnhimlen som i våra ögon alltid kommer att tindra ovanför oss, då måste jag få leva som jag vill... Som jag behöver.
missed...
Det är ju där som livet ska ha sin gång!
