ensam...
Ibland när man säger i sitt huvud att man känner sig ensam så har det en negativ klang, eller hur?! "Jag känner mig ensam". Visst låter det deprimerande. Men om man tar motsatsen. "Jag känner mig inte ensam". Betydligt bättre låter det, eller hur?! Men saken är den nu att jag inte känner mig ensam, men vill känna mig ensam. Jag vill vara ensam, själv, allena och alldeles på min egen kant. Samtidigt i den känslan så kommer också känslan att vara ensam i min oensamhet. Den känslan är negativ. När jag var liten var jag ensam med mina känslor och tankar ofta. Jag trivdes också i den ensamheten på något vis. När något varit jobbigt och jag till sist på kvällen fick vara ensam, ååh det var livet. Då njöt jag i min ensamhet. Jag bejakade den och lät ingenting störa, just där och då mådde jag så bra. Allt var lugnt och det fanns bara jag, inga problem. Nu finns allting någon eller något runtomkring mig. Vilket är bra. Det är inget negativt som stör mig egentligen, men saknaden av mig själv och mitt alldeles egna är påtaglig. Jag saknar ensamheten. Känslan av att bara rå om sig själv. Att finnas till för sig själv och sin egen skull. Att vara själv och slippa bry sig om något annat. Jag känner mig oensam...
Kommentarer
Trackback
