Om inte jag, vem?

Om exakt ett halvår så fyller jag år. Då ska jag fira. BIGTIME!

Ge mig ett hus, ett kvarter och en liten gård.
Ge mig en plattsatt gång, ge mig några buskar.
Ge mig en garageuppfart, en garageport och en cykel.
Ge mig en grusig gata.
Ge mig en snöig morgon, ett jullov och en bob.
Ge mig varm choklad.
Ge mig en sprakande brasa.
Ge mig ett pepparkaksbak.
Ge mig en boll och en stor laduvägg.
Ge mig två gräsiga knän.
Ge mig ett skrapsår, ett plåster och en kram.
Ge mig en tidig sommarmorgon och en sen sommarkväll.
Ge mig en glass.
Ge mig en regnig höstdag.
Ge mig en blåsig höstkväll.
Ge mig en leksaksbil och en bilmatta i plast.
Ge mig den första värmande vårdagen.
Ge mig tacksamhet för det jag har.

Ibland undrar jag en massa saker...
Det kan ju vara bra på ett sätt men på ett annat sätt inte, och det är just det jag undrar över just nu.
Är det bra att vara en person som drömmer stort, eller vore det enklare att bara leva lite mindre och vara nöjd med det?
Om man som jag drömmer stort så blir det ju svårare att bli nöjd kanske, och det krävs ju ganska mycket av en för att komma dit man vill, vart det nu är någonstans...medan om man är en person med lägre tröskel kan ta det mer lugnt och vara nöjd med mindre hela tiden.
Jag känner mig inte som någon kravfylld person som piskar mig själv för att nå höga mål, tvärtom är jag nog en livsnjutare som inte drar mig för att unna mig det bästa. Men jag är samtidigt mycket kräsen, med livet liksom. Vad som helst duger inte för mig i form av vänner, nöjen och livskvalitet generellt.
Funderar mycket på livet just nu och vad det har att erbjuda just mig...
Basen har jag här, men sen, vad ska man göra av resten??!

tänker på dig idag, saknar er båda!!!

Jag brinner! På riktigt! På metaforriktigt! Fan va frustrerande!
Jag vill leva annorlunda än jag gör nu på nåt sätt. Ha mer kvalitet och glädje. Mycket mer roligt vill jag ha. Fan va frustrerande. Vill framåt! Uppåt! Utåt! Samtidigt är jag rätt så trött just nu, tror det är därför känslan kommer så starkt nu. Vill ta vara på livet som getts mig, på riktigt och det är nog därför känslan kommer med. Prestationsångest kan man säga. Men mer nöjd kan jag och ska jag bli. 2012 ska bli det bästa året på länge!!!

Åh så passande alla hjärtans dag kom! För idag slår mitt hjärta verkligen för glatta livet och jag menar inte att jag har hjärtklappning på något sätt. Jag är levande idag, angelägen och pigg i huvudet på ett sätt. Jag VILL!! Räcker det med att man säger så? Jag VILL! Man behöver inte precisera mer än så ibland tycker jag utan det är bara en känsla i kroppen som vill framåt, uppåt, utåt. Samtidigt är det jävligt frustrerande för det känns som att man sitter lite fast, som att någon håller i en. Fast samtidigt så vet jag ju inte riktigt åt vilket håll jag skulle springa om det som håller mig fast släpper taget. Det bultar och pulserar av vilja där inne men det kommer inte riktigt ut. Jag skulle vilja ha en stor sommarfest just nu med en massa vänner som jag känner och tycker massa om. Ha sådär trevligt och underbart roligt som man upplever några gånger då och då, mest när man var yngre faktiskt.
Släpp mig fri!!!!
Låt mig flyga fritt och högt!
Jag vill. Jag vill! Jag vill!! JAG VILL!!!!!

Fasen, ibland är det som att man kommer in i en period där allt känns lite tyngre än vissa andra perioder. Ibland flyger och flyter man bara genom livet och känner sig som en vindsurfare i medvind. Utan att tänka så gör man saker och bara mår gott. Nu har det varit en period, kanske sen efter jul eller nåt, som jag inte har varit på topp mer än enstaka stunder och nån dag här och där kanske. Jag blev sjuk där efter jul och sen började skolan och karusellen var igång. Jag påverkas ju mycket av när jag inte riktigt har kontroll, det är därför jag inte tycker om karuseller och berg och dalbanor alls. Man rycks och slits i och har ingen som helst möjlighet att påverka vart man är på väg. Men bil kan jag köra fort och våldsamt (även om jag aldrig gör det) för då är det jag som har kontroll. Så vill jag ha det i livet med. Jag som styr skutan framåt och väljer åt vilket håll jag ska ta mig. Just nu är det lite mer åt berg och dalbana för min smak...

Glädjemätare brukar man säga ibland om en hastighetsmätare till ett fordon som visar för mycket så att säga. Den visar mer än den aktuella hastigheten och får en då att tro att fordonet är snabbare än det i verkligheten är.
Jag skulle vilja göra en glädjemätare här på min blogg, i ordets rätta bemärkelse. En mätare som mäter glädje från dag till dag. Hur nöjd man är med livet helt enkelt. Återkommer till den iden känner jag... En bra ide!

Grattis på namnsdagen Sexagesima...

Tänk om allt hade blivit annorlunda.
Om allt inte hade varit som det var från början liksom, hur hade det varit då? Antagligen annorlunda, bara annorlunda.
Min mamma gillade av någon anledning Täppas Fogelberg, ni vet han mannen med den lite speciella, hesa rösten som har en förkärlek för att vända och vrida lite på verkligheten och säga sanningar. En egenskap som jag själv också kan känna igen mig i.
Min mamma tyckte om Täppas helt enkelt och det är absolut inte något konstigt med det, tvärtom så är det väldigt förståeligt då jag själv tycker att han verkar vara en mycket trevlig man med goda värderingar och en skön personlighet. Lite småmysig sådär.
Han är för övrigt nästan helt blind idag men det har ju egentligen inget med saken att göra.
I got to thinking... What if...?!
Hur hade det varit om min mamma och Täppas träffats och blivit kära i varann, som som antagligen hade blivit för min mamma var verkligen underbar. Jag tror verkligen dom hade passat ihop. Ja, för det första hade jag inte blivit till eftersom det krävdes just min pappa till det men kom igen, tänk lite utanför boxen nu. Min mamma och Täppas.
Tänk om min mamma av någon anledning träffat på Täppas i slutet av 70-talet och dom tyckt om varann och jag blivit till. Täppas är min riktiga pappa helt plötsligt. Han har likadant skägg som jag!! Det är en likhet. Han är sådär filosofiskt kreativ och finurlig. Det är en likhet. Han är smart. Det är en likhet. Han är rolig. Likhet. Det börjar bli många likheter nu...
Varför tyckte min mamma om Täppas så mycket? Varför var det just en person som jag kommer ihåg att hon tyckte om? Annars var det ju sånt som The Beatles och Elvis Presley och liknande storheter.
Varför just Täppas...?

"Hello my dear friend!
There are no impossibilities in our dreams about love. I have a thousand
images of my soul mate in an hour; all different and all coming back to the
same. where we love each other, where we share the most amazing secrets and
understandings.
In my dreams we are surrounded by the miracles of nature such as the light
and the shadow and the quietness and the rain and the wood. We enjoy all
this together and it's the happiest time in my whole life."

Denna oerhört vackra text nådde mig idag genom ett mail som hamnat i min skräppost. Visst är det vackert skrivet?!!
Va underbart om detta var ett mail som hade haft en "riktig" avsändare istället för att vara "spam".
Även skräppost kan vara läsvärd, tänk på det nästa gång ni klickar på "delete".
Tänk om någon kunde skriva så vackra saker till mig på riktigt.
Till och med "spam" är bättre på att visa kärlek än oss människor i många fall. Think about it...

Är jag en brottsling nu?
Hittade denna skylt på det lokala biblioteket...

Vad var det nu då med rubriken till mitt förra inlägg?! (nej jag har inte gått upp än heller!) Those doors... De där dörrarna... Livet är fullt av dörrar, en del står ständigt stängda och en del är på vid gavel hela tiden. En del är svåra att öppna och en del glider upp utan att man knappt behöver röra vid handtaget.
En del dörrar är skrämmande stora och tunga. En del så små att man knappt skulle kunna ta sig genom dom om man försökte. En del dörrar är trasiga och en del sprillans nya och fina.
Vad är det för dörrar då, undrar ni säkert?!
Jo bakom dessa dörrar döljer sig möjligheter!
Varje dörr är en möjlighet och hur dörren ser ut och hur lätt eller svår den är att öppna beror på dig och hur du ser på dörren.
Mår du bra och är i en stund då allt känns enkelt i livet, ja då är det knappt så att dörrarna syns ens, det är bara dörröppningar som du kan kliva rakt in genom utan några som helst problem. Mår du sämre och ser lite mer negativt på livet, ja då är det en helt annan sak. Då kanske när du kommer fram till en dörr så är den så stor att du inte når upp till handtaget och så skräckinjagande att du ändå inte velat gå in genom den om du hade nått upp och kunnat öppna och gå in. Men, sanningen är att bakom dessa dörrar så ser det alltid likadant ut. Det är bara dörrarna som förändras. Det är dom som sätter stopp för dig och dina drömmar. Så mitt råd till dig (och mig själv) är att oavsett hur läskig den dörr som du möter ser ut så våga ta steget och öppna. Börja med att glänta på den för att sedan få mod att öppna helt och sen också gå rakt in. Det kommer att förändra ditt liv.

Sommaren och lättheten känns långt borta just nu. Dagarna flyter liksom ihop på nåt sätt till en enda grådaskig smet av tristess. Jag gör nog i och för sig mindre nu än under sommarhalvåret men även om jag skulle göra lika mycket eller lite så skulle det nog kännas på ungefär samma sätt ändå tror jag. En sommardag kan flyta iväg på exakt samma sätt som en av dessa något tristare dagar, men det känns ändå som att en skön solig sommardag får mer mening. Man sitter och hänger i trädgården när man äter frukost och solar på dagen, sen kvällsmat i skuggan när det börjar på att svalna ute. En sån dag har man ju inte direkt gjort mycket men den känns mer meningsfull än de slödagar som blir nu. Soffan, tvn och laga mat. Det är ju så det blir. Nej tradigt känns det och det står jag för.
En promenad känns inte lika skön heller nu som då.
Det känns som att det händer ungefär ingenting med någonting. Fast det gör det så känns det inte så. Jag står still och allt runt mig rör sig.
Jag har börjat sova så länge också, det är inte bra alltså, för sover jag länge så betyder det att jag blir piggare på kvällen med och är uppe längre och vips är den dåliga cirkel igång. Man kanske skulle börja med att ställa klockan imorrn... och gå och lägga sig skapligt ikväll. Tråkigt!!!!! Nej fan det behöver hända något roligt snart, något positivt och härligt. Något som lättar upp allt. Våren kommer snart det vet jag ju men det räcker inte. Tror jag. Eller ja, det gör det säkert men vill ha ut mer!
Kvart i elva är klockan nu och jag ligger fortfarande. Otroligt men så har det sett ut nu några dagar. I och för sig har jag varit sjuk, det får man inte glömma men ändå.
Ska pallra mig upp nu och starta dagen med ett stort men oerhört tveksamt leende...

Idag vaknade jag och vände mig om i sängen och kände en känsla som inte är så vanlig för mig. Jag hade träningsvärk, i ryggen. Övre ryggen. Kan bero på att jag igår körde en jävla massa repetitioner. På förmiddan blev det säkert 4-5x10, vilket är mycket för de muskler det gäller. Sen fortsatte jag med säkert 50 repetitioner till under dagen och kvällen. Mer oregelbundet då. Men tränat har jag inte...
Jag är förkyld och har nyst.

Idag skrev jag en låt i mitt huvud. Text, musik...rubbet. Sen efter en stund märkte jag att det var Roxettes Spending my time som jag skrivit. Jag borde vara miljonär men det är jag inte... än! Kan man stämma någon för låtstöld i efterhand? Per Gessle!! Give me the money!