Din lögnaktiga slinka till mobiltelefon... visar att det är snö och att det snöar när det absolut inte gör det. Hade ju hoppats på att se lite av "the white stuff" när jag kommit upp...
Måste man ha motivation till att göra saker, eller kan man göra dom ändå? Jag tror att det är nödvändigt med motivation, varför skulle man annars göra det liksom. Ingen handling är till hundra procent osjälvisk, det är ett exempel på detta faktum tror jag. Nånting får man nog ut av allt man gör. Men idag (just nu) känner jag mig omotiverad...
Jag skulle vilja säga: and the beats go on för dom som vet vilka beats jag menar. Ni har referensen som behövs och jag informationen.
Nu menade jag ju inte just det just denna gång, utan mer att jobbet fortsätter på övervåningen. I dagarna tre (eller nåt) så har jag stått i ett suddigt dammoln och knackat/skrapat/hackat/mejslat puts från de öppna spisarna där uppe, har väl sett ut som en grå trädgårdstomte när jag kommit därifrån och har säkert duschat mer än på senaste året sammanlagt, men det är det ju värt i slutändan. Nu återstår ett jävla städande där uppe, för det fina dammet som blir av gipsputs det är inte att leka med. Om ni tänker er den största jätten ni kan tänka er, och så tänker ni er att har moffar i sig (med munner tuggar och mumsar alltså) 300 gipsskivor av varierande storlek, och sedan lägger av den värsta jävla bröl-rapen som ni någonsin hört, en sån där som får jorden att skälva under en och hela skogen att gunga, då kanske ni förstår att av en sådan gips-bröl-rap så blir det ett sjukt jävla dammoln också, värre än när Eyjafjallajökull (ja jag googlade stavningen) hade sin stora mega-utlösning för något år sedan och hela världens flygtrafik typ spärrandes av. Ååååååååååååååååååååååååååååååååh POFFfffffffff.... sa det typ. Inte BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL POFFfffffff..... som om jätten hade rapat gipsskiva, men resultatet blev det samma. Har förresten inte hört ett enda flygplan här på flygfältet på flera dagar....hmmmmmm......!?
Du är så vacker där du står i natten iklädd ditt mest underliga leende. Dina händer hänger längs kroppens båda sidor. Du ser lycklig ut, lyckligare än på länge. Jag hittade dig till slut, men hur gick det till?!Du kan kalla mig vad du vill, så kallar jag dig tussilagon min. Vårens budbärare. Min tussilago. Min vårblomma. En dag i februari, en helt vanlig februari, så stod du plötsligt där, i vårat kök, eller var det kanske vardagsrum. Så avslappnat spännande, så vårvild, så enkel. Det dröjde inte länge innan vi var oskiljaktiga du och jag, du min tussilago och jag din strimma av sol. Det var meningen att jag skulle få upp dig ur jorden och få din kropp att blomma vackrare än någonsin, och det var meningen att du skulle lägga märke till mina strålar, att du skulle göra molnen framför mig mindre uppenbara för att till slut blåsa bort dom med höstens första storm. Löven ramlade av träden och snön bäddade till slut in oss i ett ljuvligt täcke, ett täcke som värmer och skyddar oss båda. Tussilago behöver värme för att blomma, men den är inte heller svår på något vis. Den är först uppe på våren och vi alla älskar den. Du är min tussilago. Omöjlig att tycka illa om.
Idag är jag trött, eller i alla fall just nu. Jobbade på igår och fick en hel del bra gjort, men då kan man ju va lite mör dagen efter också, som idag då.
Det var länge sen sist, men ikväll när Sverige spelade landskamp i fotboll så kände jag suget efter sporten igen, och inte att titta utan att spela. Ta emot en passning och göra något med den, sakta bygga upp kroppens känsla för bollen igen efter ännu en längre frånvaro. Men jag måste nog tänka lite på benen först, att vänja dom lite vid att gå, jogga och springa innan. Det är nog smartast. Det är inte ofta jag blir imponerad av enskilda prestationer på fotbollsplanen, utan jag känner ofta att jag skulle kunnat gjort om det om jag varit i samma fysiska form som dom som utför prestationen. Messi är i en egen liga med sin kvickhet men många andra på det gröna fältet. Jag kunde varit där, om inte om fanns... men nu ska jag försöka spela på min nivå i alla fall. Jag vill, och bara det är ett framsteg.
Ibland kan verkligen ett ögonblick vara vackert. Oskuldsfullt. Underbart. Nytt. Varje nytt ögonblick är nyfött och så fantastiskt egentligen, och det kände jag av nyss. Klockan stod på 00:00 och jag kände hur den nya dagen började. Hur dygnet stod stilla för en sekund och jag låg precis emellan två världar, två universum. Klockan var ingenting. 00:00. Mindre än så blir det liksom inte. Ibland kan man ta in ett ögonblick på riktigt och glädja sig åt att man får ta del av det. Så många sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor och år som bara går utan att en del lägger märke till de ögonblick som denna tid består av. Varje ögonblick är en explosion av förundran. Varje sekund är en sol som föds. Varje stund är ett nyfött barn som längtar efter att bli omfamnat. Varje ögonblick är ditt att älska och att ta hand om.
Har absolut inget emot att skriva blogg, men det är annat som lockar och pockar på min uppmärksamhet. Önskar jag kände ro och hade mer tid att skriva annat som jag längtar efter... Men det kommer väl, jag får intala mig det. Jag vill inte vara en drömmare som inte gör något av sina drömmar, jag vill vara en som lever sina drömmar. Och drömmar, det har jag sannerligen... En dröm är en bit på väg nu i alla fall, med en stor möjlighet att bli sann! Men det har jag nog inte riktigt förstått än tror jag, det känns fortfarande overkligt och ja lite som en dröm. Men antar att man kommer vakna upp från den så småningom och inse att det faktiskt var/är verklighet. Andra drömmar är som sagt att kunna livnära mig mer på min kreativitet. Jag kan skriva, och det bra. Och antalet idéer överträffar antalet ord i detta blogginlägg. Då förstår ni kanske!?! Det är en kraft inom mig som måste släppas fri, och jag vill leva med den drömmen i mitt liv. Vad det blir jag skriver får vi se, men det är inte lika viktigt, bara det blir som jag vill. Idag sitter jag och skriver på en fallanalys som handlar om psykodynamiska teorier, och hur intressant det än må vara så finns det annat som knackar på dörrarna till mitt intresse också, samtidigt. Gör en sak i taget! Att våga släppa sig själv fri är en utmaning. Det känns som mitt livs utmaning faktiskt om jag ska vara ärlig. Att totalt slappna av och bara bejaka mitt inre och låta det styra min hjärna istället för att det ska vara tvärtom. Idag styr min hjärna lite för mycket och jag har absolut inget ont att säga om den, det är en mycket väl fungerande hjärna som jag har blivit berikad med, men ibland tänker den kanske lite väl mycket... Det kanske låter konstigt att på något sätt kritisera sin egen hjärna för att den gör det som den är designad för, bland annat, men ibland så känns det berättigat. Men jag antar att det hela beror på faktorer i det förflutna som jag själv inte haft möjlighet att påverka i den utsträckning som jag önskat, men idag är det ju mitt val att hantera det. Jag har ett mål som jag jobbar efter nu, det målet ska vara uppnått innan jul detta år. Sen är jag mer fri i alla fall. Sen är nästa utmaning i april förhoppningsvis. Det blir en stor sådan, men allt går om man bara vill det. No fear. Åter till min fallbeskrivning nu. Göra klart den så fort som möjligt skapar också frihet, men äkta frihet sitter inom mig själv, det finns inte i det yttre. Man ska kunna sitta i bojor dygnet runt i ett fängelse och ändå känna sig fri, något frustrerande tanke men i teorin så fungerar det. Det finns inom mig.
Ibland är livet lite sådär konstigt... eller ja, kanske inte konstigt men det får en sån där lite schizofren framtoning som gör att man funderar över vad det är man har att göra med egentligen. Man kan sitta en vacker sommardag och ha det hur härligt som helst när någon ringer och säger att ens mamma tragiskt har omkommit i en trafikolycka. Eller så kan man sitta på sjukhuset och vaka över en sjuk släkting när man plötsligt får som ett hugg i bröstet, och det är kärleken som bitit tag i hjärtat på en, kanske heter sjuksköterskan Carina, eller Monica med c.
Och ibland träffas man inte av något alls utan livet är bara som en landsväg där man ibland passerar ett tomt hus som sommargäster har huserat till och från.
Hur som helst så vet man aldrig vad livet har i åtanke åt en, det kan bli lite vad som helst, när som helst. Man kan aldrig vara beredd ändå så varför inte kapitulera?!
En soligt vacker dag som denna kan vara så kall, och en snöig grå vinterdag kan kännas som ett varmt täcke för själen.
Saker i livet som är av mindre betydelse kan också krocka. Att man helst av allt vill göra en speciell sak en specifik dag men att man har andra saker som bör göras. Finns det något mer störande? Ja, troligtvis gör det ju det.
Jag har fått en lite speciell egenskap när jag skriver. En röst som säger varje ord som jag knappar ner på tangenterna. Den läser liksom varsamt upp texten medans jag skriver den och lägger som ett skimmer av guld över den. Den personen får helt enkelt min text att verka bättre än den egentligen är. Den personen är Mark Levengood. Så tänk er när ni läser texten att det är Mark som läser den för er, inuti era huvuden..... tänker ni er det nu? Visst blir det som att texten blir mer behaglig att läsa?! Jämför till exempel hur det skulle låta om Carl Bildt skulle läsa upp det ni skrivit, eller Sean Banan. Inte blir det en lika skön upplevelse?!
Ja då var det äntligen dags igen då för VAL! Och då menar jag inte blåval, narval eller något annat slags enormt däggdjur utan VALET med stort V, det ska väljas en PRESIDENT i USA!! Men, tänker man då, har dom inte redan en president, varför behöver man välja en president om det redan finns en?! Ja, så tänkte dom typ i Kuba med och där har samma man styrt med järnhand från 1959-2006 (officiellt 2011). Inte så hett kanske, men vad är det man säger inom idrotten? För att nå resultat krävs kontinuitet! Nog om detta och tillbaka till huvudingrediensen i detta blogginlägg, presidentvalet i USA 2012. Barack Obama har alltså styrt landet i 4 år och nu är det dags att på ett vis summera han styre och komma fram till om han ska leda landet ytterligare 4 år (four more years) eller om en ny president ska tilldelas makten över en av världens mest inflytelserika länder. Summera är inget jag kommer att ägna mig åt här utan jag kommer bara att ta upp detta på ett förhoppningsvis hyfsat objektivt sätt och även berätta lite om mina tankar om det hela. Mitt Romney är alltså mannen som går upp emot den nu sittande presidenten Barack Obama, mannen som blev USA:s förste afroamerikanske (svarte, mörkhyade, amerikanskafrikansk... vad är politiskt korrekt?) president och gav en stor upprättelse till ett hela den likahudade delen av folket i landet. Slaveriets dagar blev kastade i ett hörn och allt fokus riktades mot denna dag med stor glädje och en känsla av hopp för världen. 1807 förbjöds handel med slavar i USA av då sittande president Abraham Lincoln, drygt 200 år senare får alltså USA sin förste president med mörk hy. Det kallas framsteg, även om det tog tid så var det efterlängtat. Jag tycker Barack Obama har gjort ett bra jobb som president men jag har knappast all information för att avgöra det. Mitt Romney känns som ett steg tillbaka men även där har jag för dålig insyn för att vara helt objektiv och säker på min sak. Hur det än är så kommer jag följa valet med stor spänning och jag håller en extra tumme för Mr Obama. Nästa steg i USA:s historia vore att få en kvinnlig president, något jag för övrigt tror skulle vara oerhört bra för landet och världen i stort, och kvinnan jag då tänker på är förstås Hillary Clinton. På återseende inom kort. (besöksstatistiken på min blogg är katastrofal)
Oro tar fan bort all glädje i mig... Är man glad för en sak så kan någons oro inför samma sak bara kapa min glädje vid knäskålarna. En stor del av mitt liv har varit präglat av oro, en djävulsk känsla av vanmakt och förtvivlan många gånger. Jag har blivit mätt på den känslan kan man säga, men på grund av den och/eller tack VARE den så är jag mindre benägen idag att känna oro. Det skulle kunnat bli tvärtom och kanske var det också så under en tid, att jag var mer orolig för saker men idag är jag inte så. Allt jag varit med om här istället höjt ribban för vad jag oroar mig för. Det är som att min hjärna och kropp automatiskt avgör vad som är relevant oro för mig och den jämför hela tiden med den där malande värsta oron som fanns förr i mitt liv, och därmed så är ju i stort sätt alla dagens prövningar i stort sätt fria från den känslan för mig, eftersom det inte finns många saker som kan jämföras med den oro jag känt tidigare. Jag har fått en gåva! Den gåvan kallas tacksamhet. Den gåvan går aldrig att lämna tillbaka och det skulle man i alla fall aldrig vilja göra. Genom otroligt jobbiga situationer och känslor under många år så har jag idag fått skörden av den tidens prövningar, tacksamhet! Jag är idag på både ett medvetet och ett undermedvetet plan tacksam och känner en enkelhet i livet. Inget kan ju någonsin bli lika tufft och svårt som det var då, när jag var liten och yngre och mindre än idag. Inget! Detta är en gåva som inte alla får... långt ifrån alla, och jag är ärligt talat väldigt nyfiken på hur livet skulle kännas utan allt det jag har bakom mig, men det är en stor skillnad på att vara nyfiken och att vara avundsjuk, för det är jag inte. Jag skulle inte vilja byta min uppväxt eller något som hänt i mitt liv mot något annat, för då hade jag inte fått den här gåvan, och det hade ju inte varit jag. Det här är jag, ta emot mig som jag är. Det här är den jag är, är det något ni inte gillar eller kan förlika er med i det så ska jag kolla om det är något jag kan förändra eller förbättra, men är det inte det så kanske det är ni som behöver förändra något...?!
En dröm representerar ju inte alltid något man drömmer om, alltså något man innerst inne vill och längtar efter. En dröm kan handla om vad som helst, inkludera vem som helst och vara hur konstigt eller vardaglig som helst. Jag tycker om att drömma, det känns lite som att man lever även på natten när man drömmer, som att livet inte går till synes till spillo en stor del av dygnet, ett gäng timmar som annars "bara" går åt till återhämtning. Ja, jag vet att man alltid drömmer, varje natt, men att det bara är ibland man kommer ihåg vad man drömt.En dröm kans helt enkelt spegla dagen som varit innan i stort, eller så kan hjärnan plocka ut speciella detaljer som den tycker själv var värda att behandla mer i sovform. Det skulle vara intressant att lära sig mer om drömmar. Vad dom kan representera och varför man drömmer osv. En fråga som jag får i huvudet ibland efter jag drömt och kommer ihåg vad jag drömt är om jag bör ta drömmen som något slags tecken, ett dolt budskap av något slag, eller om det är bara ett slags bearbetade som sker lite random ibland och som sagt kan spegla dagens händelser mer eller mindre. En sak känner jag i alla fall och det är att jag tror drömmar kan berätta mer för oss än vi kanske tror och tänker. Att analysera en dröm kan nog säga oss en hel del, ibland i alla fall. Drömmer man mycket om något speciellt så finns det nog en stor chans att det betyder något för en just i den perioden av livet som man drömmer det. Jag tror våra drömmar kan hjälpa oss att må bättre och att ta itu med problem som finns i det verkliga livet. Sen jag läste filosofi på universitetet så har man ju fått lära sig att vända och vrida på alla möjliga tankar och resonemang och kanske framför allt har jag utvecklat min redan existerande förmåga att tänka kritiskt, och tänk om det är så att den tiden som vi upplever som vakna egentligen är våra drömmar, och den tiden vi sover och drömmer egentligen är vår verklighet... Många personer skulle säkert bara skratta till rakt i mitt ansikte om jag kom med den idén till dom och sen säga nåt i stil med: Haha, ja så kan det ju vara..... med kraftig ironi i rösten. Men sanningen är att dom aldrig någonsin kan bevisa för mig att det INTE är så. Dom kan aldrig bevisa att jag har fel i mitt resonemang. Lika lite som jag kan bevisa att jag har rätt, eller att dom har rätt. Det är omöjligt! Och så länge det inte går att bevisa så är det ju öppet för diskussion och tolkning vad som är verkligt och vad som är dröm. Vi tolkar det som att vi är vakna nu och det är verkligheten. Men tänk som sagt om vi har fel... inte för att det ändrar något, eller det skulle det kanske göra förresten. Jag tror för människor skulle sova mer, och ta mindre allvarligt på sin vakna tid. Kanske skulle världen bli en bättre plats?! Tänk en stund på drömmar du drömt... What if they are real....!
Nu skulle man kunna säga att vintern är här. November känns som en vintermånad tycker jag, även om inte temperaturen eller något annat håller med. 8 grader var det ikväll när jag va ute. Men hur var det egentligen när man va liten, var det någonsin snö och kallt tidigt i November eller är det bara att man minns November som en vintermånad ändå? Var det kanske någon uppdelning när man lärde sig månaderna så man skulle veta vilken månad som hörde till vilken årstid?! Det låter logiskt tycker jag. November, December, Januari och Februari är vintermånader. Mars, April, Maj är vårmånader. Juni, Juli och Augusti är sommar. September och Oktober är höstmånader. Sen är det ju några som ligger lite på gränsen sådär och några årstider alltså som går in i en annan årstid månad. November känns i alla fall helt okej i år. JA det är mörkt och JA ibland är det kallt. Så har det säkert varit sen ni alla var barn. Har ni inte vant er vid det ÄN så vet jag inte vad det är för fel! Herregud så det gnälls på mörkret och kylan när den väl är här. Get over it! Tänd en lampa och ta på er kläder. SLUTA GNÄLL om årstiderna! Over and out!
