vaka...
Jag vill sova!!!!!!!!!!!
fångad i en dröm...
Vad gör man om det man drömmer överträffar det verkliga i ens liv? Går man och är missnöjd då eller gör man något åt det? Ska man förändra och förändras? Göra eller förgöras? En del saker kanske man inte kan styra över, det där är något som jag har oerhört svårt att acceptera. Jag tror någonstans inom mig att allt kan styras till ens fördel. Jag antar där att jag antingen kommer att bli oerhört besviken på livet eller oerhört framgångsrik inom det lilla område som spelar roll just för stunden. Man kanske kan ta det man kan så länge, i någon slags väntan på det där andra... Kanske bleknar det då och man finner att man faktiskt blev nöjd ändå, trots allt. Men när vet man när man ska sluta kämpa? Ska man någonsin göra det? Finns det en punkt där man bara bör "ge upp"? När man bör sluta kämpa för det man vill och tror på så innerligt. När man bör sluta anstränga sig för det målet man byggt upp. Man kanske förlorar nuet i sökandet efter framtiden...?! Är nuet så viktigt då egentligen?! "Min bästa tid är nu"? Kan man vara nöjd med att leva i framtiden eller det förgångna eller måste man leva i nuet, som alla verkar tycka är så förbannat viktigt?! Jag värderar inte något i denna text, jag bara skriver, luftar, vädrar och slänger ut mina tankar.
shattered dreams...
Och där åkte jag ner rejält i källaren... :-(
money rules the world...
Är det så att pengar kan köpa allt? I så fall kunde jag känna mig lugn. Men nu vet jag ju att så inte är fallet...
fy satan...
Tänk om det inte går??!!! Helvete! Vafan liksom då, vad göra då?!
nja...
Orolig. Hur ska det gå? Finns chansen? Finns det ens en möjlighet? Vad gör jag annars?!! Frustration!!
ett andra och tredje hm...
Nu blir det som jag bestämt, inte nu men sen. Har jag gett mig fan på det så blir det så. Det är inte bara en känsla utan ett kall. Det bästa det kan vara och bli. Inte nu men sen.
happy...
Happy birthday to me
vad...
Vad gör man om man vill ha något som kanske inte ens är möjligt...?! Vill man så kan man? Allting har ett pris?
magi...
En dag blir till en ny. Fyfan va lost man kan känna sig ibland. Fångad i en tanke. En föreställning kanske om hur det skulle kunna vara. Kanske skulle det vara bättre. Kanske inte. Kanske bara annorlunda. Kanske både och. Antagligen både och. Både bättre och sämre. På olika vis.
the little things...
Det är så lite som gör det ibland. Ljuset från en gatlykta som reflekteras mot blöt asfalt en sen, blåsig höstkväll. En cykeltur i regnet. En gräsmatta. En garageport med en uppspikad hink med sönderskuren botten ovanför. En känsla... Men varför?
vs...
Rätt och fel. Om jag själv inte vet vad som är det rätta att göra ibland, vem ska då veta det?! Vet jag det först när jag genomfört det, eller är det en process som gör att känslan av rätt eller fel växer fram?Jag har fått en idé, fix eller inte så är det ändå en idé. Eller en känsla kanske man ska kalla det. Rätt eller fel så är det ändå en känsla. Hur ska man kunna avgöra om det är möjligt, riktigt och rätt eller fel? Fullständigt omöjligt! Jag har i alla fall börjat tänka på ett helt annat sätt senaste tiden och den största anledningen till det är våra barn. Jag tänker mycket på vad som blir bäst för dom och även för familjen i framtiden, inte bara på vad jag vill och önskar. Men i detta fallet är det en kombination tror jag. Längtan finns där till och från, på något underligt vis. Eller är det bara en effekt av något annat jag känner? Är det inte verkligt? Det känns som en verklig känsla i alla fall, men jag har haft fel förr... Jag får nog bena lite i det där och återkomma.
en önskan om något mer...
Jag vill ha mer, alltid mer. Mer av det jag inte ser. Mer av det jag vet ska finnas, det som sägs inte ska hinnas. Är det så att tiden minskar med tiden? Eller är det bara känslan som spelar en ett spratt? Jag vet inte, varken ut eller in, jag vill bara vara lika ego som en katt... Bara äta, sova, spinna. Men när fan ska jag det hinna?!! Pengar löser allt sägs det, men när man allt redan har löst så blir man bara fet. Fet genom att ta en kaka för mycke, genom att bita för hårt i livets stycke. Nej fyfan för att rimma mitt i natten, nu går jag och gör som katten!
getost och mjölbaggar...
Sommaren går mot sitt slut och det har minst sagt varit en intressant sådan. Den bästa, och den sämsta sommaren någonsin kan man säga. Eller ja, det är väl svårt att slå mina somrar som jag hade när jag var yngre i och för sig om man räknar i ren njutning och "sommarkänsla" förstås. Men för övrigt har det ju varit en av de bästa, och sämsta, eftersom man inte kunnat njuta riktigt av själva sommaren utan har varit så otroligt upptagen av annat. Men så är livet ibland antar jag. Jag skulle dock vilja uppleva en sån där sommar igen där ingenting är kravfyllt. Ingen bryr sig vad jag gör eller inte gör utan varje dag är bara som en tom sida i en bok som till slut blir en av de bästa någonsin. Frihet! Det lär dock dröja... Jag lever på minnen och små små stunder av känslor.
future...
Det blir bättre med tiden... Nu är bara nu och kommer inte vara för evigt. Tiden är bara en stund, en sekund. Framtiden är för alltid. Framför oss ligger det bästa, bakom oss allt verkligt. Tiden står still känns det som, samtidigt som den snurrar i hypersnabb fart runt runt runt. Inget händer, allt händer, samtidigt. Det blir bättre med tiden. Nu är bara nu och kommer inte vara för evigt. Tiden är bara en kort sekund, men ändå för evigt. Nutiden är det vi vet, det vi ser. Dåtiden bara ett spår i snön. Framtiden är min dröm, mitt hopp och min vackra höstdag i solen utan krav.
födelsedagar...
Grattis älskade mamma på din dag
underlig känsla...
Va konstigt det är ibland. Man går och lägger sig på kvällen, sover som vanligt och vaknar, men man vaknar inte som vanligt, inte alls som vanligt utan med en känsla att något är fel... Någonting stämmer inte riktigt och de första sekunderna kan man inte sätta fingret på vad det är. Ju fler sekunder som går sedan så byggs en bild upp inuti huvudet och i känslocentrat. Jag bor på fel plats, i fel hus, i fel stad. Det bara är fel, och man vet vad som skulle vara rätt dessutom. Känslorna säger åt en att man borde bo i vårt gamla hus där jag växte upp. På den där hörntomten med den lilla gräsmattan, en på framsidan och en på baksidan. Huset med en liten övervåning som då var lite läskig, en altan som var olidligt varm på sommaren. Huset med en gård som inte hade några grannar alls åt ett håll utan istället en stor oftast ganska öde parkeringsplats och en enorm gräsmatta där fotboll och andra lekar hade en självklar plats. Huset där jag var liten och blev större. Jag älskar det där huset på något underligt sätt. Trots sin relativa litenhet och placering i ett lugnt villakvarter så trivdes jag alltid så otroligt bra där. Trots den otrygghet som stundvis kunde ligga över en så känns det fortfarande som hemma inom mig. Trots att vattnet kostar att använda. Trots att det inte var lika vackert rustat som vårt hus är nu. Trots precis allt... Va konstigt det kan kännas ibland... Man vaknar upp med en känsla av att någonting är fel. Att man bor på fel plats, i fel stad, i fel hus. Och man vet precis vad som skulle vara rätt också... Det är så konstigt, men ändå inte. Jag saknar det...
hm...
Ibland känns det som att ingenting har förändrats... Att känslan är exakt densamma inuti som tidigare. Utan att lägga någon värdering i det mer än så. Jag vet vad jag menar, det räcker. Allt är dock annorlunda, i alla fall på ytan. Det som fanns då finns ej nu och det som finns nu fanns ej då. Det är definitivt vissa element som saknas idag, och så tror jag att det kommer att vara... om inte.... Det var definitivt vissa delar som saknades då, viktiga saker, och de sakerna är jag så glad att dom förändrats. Men, man undrar ibland... Kommer det alltid finnas något som saknas? Ja jag tror det. Vissa saker kan ju inte ersättas. Men kan man lära sig att leva med och ersätta de kanske förlorade delarna? Ja! Det tror jag! Sen kommer dom ju aldrig bli exakt som förr, som man minns dom då. Den känslan var unik, precis som dagens känsla, och morgondagens. Men man kan likna den och få något som i alla fall till viss del kan ersätta det som inte finns som tidigare funnits. Att ordna livet som man vill ha det är en rättighet och en frihet som livet ger en. Att låta någon eller något totalt diktera villkoren för ens liv och leverne är att vara en slav. Jag kan välja att vända på de saker som jag känner att jag måste göra, och istället känna att jag gör dom för att jag ska underlätta ett annat tillstånd. Jag jobbar för att.... Jag städar för att.... Jag gör tråkiga saker för att.... Etc etc etc.Poängen är att man ska känna att det är man själv som styr sitt liv. Jag styr mitt liv! Vem skulle kunna göra det bättre än mig?! Jag har mycket att lära på "att våga-fronten" vad gäller att ta för sig av livet och styra det själv, men jag jobbar på det. Inget är omöjligt och inget är omöjligt. Varför? För att inget är omöjligt! Punkt
variation...
Om inte förr funnits så skulle inte nu finnas... Kanske är det därför som många inte tycker om eller vill tänka på det som en gång varit. För att det som varit inte varit tillräckligt, eller kanske till och med alldeles för jobbigt. Om man inte kan ta in hela sin bakgrund så kan man heller inte vara hel i nuet. Det kommer då alltid att saknas något inom en. Känslan av tomhet kommer att slå emot en ibland, speciellt när man är själv och allt är tyst och lugnt så kommer det tomma rummet att uppenbara sig och man kommer att undra varför. Den lilla personen man har inom sig, det sårbara och känsliga barnet kommer alltid att finnas där och det är upp till en själv om man vill lyssna på det eller ej. Men väljer man att blint gå vidare och glömma bort sig själv som liten så kommer alltid bilden av en själv vara skev, dimmig och suddig. Thats it folks... Take it or leave it. När man sår ett frö så finns i alla fall en chans att något kommer gro och växa till något större.
ni finns här...
Ni verkar alltid vara som mest närvarande vid den här tiden på dygnet. Jag känner att ni finns här hos mig, men ändå känns det så tomt. Det känns så tomt utan er, speciellt den här tiden på dygnet. Är det kanske så att saknad är beroende av närvaro?! Just för att ni känns så närvarande, men att jag vet att ni inte fysiskt finns här så saknar jag er.
ljusa tankar...
Mamma och pappa jag saknar er! Nu när jag fått en egen liten familj så tänker jag mer än någonsin på er. Jag tänker på oss och den lilla familj som vi hade då. Jag minns den med värme och kärlek. Vi hade glädje och en smittande värme tillsammans. En kram var så naturlig och det fanns en humor och känsla av godhet i luften. Vi hade så roligt tillsammans och jag saknar det... Jag saknar känslan som fanns att man förstod varandra utan att ord behövdes. Jag saknar att man kände sig så lik varandra och därför kände sig så oerhört hemma. Jag saknar er!! Jag önskar så att ni skulle kunnat finnas här nu. Men som med allt så finns det en början och ett slut, ingenting finns för evigt. Det finns en väldig förtröstan i det tycker jag, och en sorg. Jag kan känna mig ensam ibland i livet trots att jag har min nya familj runt mig, och det är för att ni inte finns hos mig längre. Det har gått ett bra tag nu sen jag sist träffade någon av er och det smärtar till och från. Men jag klarar mig bra, även om jag önskar att jag skulle kunna krama om er och ta upp min telefon och slå det nummer som jag minns så väl... Kram! Jag älskar er!
