succé och nederlag...
Idag är det måndag. Mån-dag... Whats up with that?!!
Ingen måne syns till idag och enligt min iPhone är månen idag på 7% och avtagande, men solen är nog på 75% idag och förhoppningsvis på tilltagande i sin styrka och ljus över dagen mätt.
Jag har vårkänslor och hopp för en vår i antågande idag, skulle det inte finnas snö på marken så skulle jag nog tro att det var vår idag.
Det nya året inleds ju på ett vis med våren, och det är ju också den årstiden som enligt mig ingjuter mest hopp i en och att det också finns ett visst mått av nystart i årstiden.
Naturen är ju det största och mest betydande elementet som innehåller just denna förändring och nystart, när knoppar börjar komma på träden och vissa blommor såsom t ex snödroppar börjar titta fram där solen har värmt ett tag, då ser man denna naturens nystart som bäst och tydligast.
Det finns en känsla av återuppståndelse i våren. En början på något...
Så också för mig personligen.
Idag är både den sista dagen för mig och den första...
Det är den dagen där en sak slutar och en annan börjar.
Tyvärr fick jag besked idag om att den utbildningen jag vill gå i höst inte kommer att påbörjas p g a att myndigheten fått mindre pengar att fördela, men dom kommer att söka igen till 2012 och då står jag där och hoppas igen antar jag.
Sådant är livet, ibland blir det inte som man tänkt sig helt, men man får anpassa sig efter det och göra det man kan för att anpassa sig till det som man inte kan styra själv, och vem vet, kanske leder det till något ännu bättre än det man tänkt tidigare...
Jag är rätt säker på att det kommer att ordna sig till det bästa, bara man anstränger sig så är det oftast så att det ordnar sig.
Idag börjar jag plugget och jag antar att det blir en rätt soft vecka, mjukstart med lite presentation och sådana enklare uppgifter, det passar utmärkt det.
Jag sitter och äter en något sen frukost idag, antar att det blev så för att jag var rättså trött när jag vaknade i morse. Jag låg säkert och drog mig i en timme innan jag gick upp.
Jag känner att jag har en kropp idag kan jag lova. Lite öm både här och var. Fotleden, käken, underläppen, knäet och förstås en ljuvlig träningsvärk i större delen av kroppen.
Fotleden är öm efter en "ihopspark" med en motspelare från ett av lagen vi mötte i cupen, likaså käken och underläppen som fick sig en arm/armbåge/näve på sig när jag inte var beredd, inget oschysst i det utan bara en olycklig händelse som ibland sker på planen. Knäna har de sedvanliga brännmärkena efter inomhusgolvet och träningsvärken kommer förstås efter allt hårt jobb man lagt ner under gårdagens kamp.
Det blev en skön seger i första matchen, som vi låg under med 3-0 i efter en liten stund bara, men vi kämpade oss ikapp och vann till slut med uddamålet. Trevlig! Motståndarna kommer i år att kämpa i div.3 till skillnad från oss som har våran tillhörighet ytterligare tre divisioner ner...
I andra matchen så blev vi ställda mot ett lag som spelar i samma division som oss och vi trodde givetvis att vi hade stora möjligheter att vinna den med.
Det blev en jämn tillställning med ett par lite mer turliga mål från deras sida och som "vanligt" en upphämtning från oss som utjämnade med kanske 30 sekunder kvar av matchen. Sen väntade sudden death och då fick vi tyvärr vika oss för ett skott utifrån som smet in vid stolpen, lite turligt det med men det är små marginaler ibland. Men vi är nöjda med våran insats ändå och jag tror inte det var många som trodde att vi skulle ta oss så långt som vi faktiskt gjorde.
Nu ska jag sätta mig in i plugget lite mer, men vi hörs kanske mer under dagen...
Tjo!
Ingen måne syns till idag och enligt min iPhone är månen idag på 7% och avtagande, men solen är nog på 75% idag och förhoppningsvis på tilltagande i sin styrka och ljus över dagen mätt.
Jag har vårkänslor och hopp för en vår i antågande idag, skulle det inte finnas snö på marken så skulle jag nog tro att det var vår idag.
Det nya året inleds ju på ett vis med våren, och det är ju också den årstiden som enligt mig ingjuter mest hopp i en och att det också finns ett visst mått av nystart i årstiden.
Naturen är ju det största och mest betydande elementet som innehåller just denna förändring och nystart, när knoppar börjar komma på träden och vissa blommor såsom t ex snödroppar börjar titta fram där solen har värmt ett tag, då ser man denna naturens nystart som bäst och tydligast.
Det finns en känsla av återuppståndelse i våren. En början på något...
Så också för mig personligen.
Idag är både den sista dagen för mig och den första...
Det är den dagen där en sak slutar och en annan börjar.
Tyvärr fick jag besked idag om att den utbildningen jag vill gå i höst inte kommer att påbörjas p g a att myndigheten fått mindre pengar att fördela, men dom kommer att söka igen till 2012 och då står jag där och hoppas igen antar jag.
Sådant är livet, ibland blir det inte som man tänkt sig helt, men man får anpassa sig efter det och göra det man kan för att anpassa sig till det som man inte kan styra själv, och vem vet, kanske leder det till något ännu bättre än det man tänkt tidigare...
Jag är rätt säker på att det kommer att ordna sig till det bästa, bara man anstränger sig så är det oftast så att det ordnar sig.
Idag börjar jag plugget och jag antar att det blir en rätt soft vecka, mjukstart med lite presentation och sådana enklare uppgifter, det passar utmärkt det.
Jag sitter och äter en något sen frukost idag, antar att det blev så för att jag var rättså trött när jag vaknade i morse. Jag låg säkert och drog mig i en timme innan jag gick upp.
Jag känner att jag har en kropp idag kan jag lova. Lite öm både här och var. Fotleden, käken, underläppen, knäet och förstås en ljuvlig träningsvärk i större delen av kroppen.
Fotleden är öm efter en "ihopspark" med en motspelare från ett av lagen vi mötte i cupen, likaså käken och underläppen som fick sig en arm/armbåge/näve på sig när jag inte var beredd, inget oschysst i det utan bara en olycklig händelse som ibland sker på planen. Knäna har de sedvanliga brännmärkena efter inomhusgolvet och träningsvärken kommer förstås efter allt hårt jobb man lagt ner under gårdagens kamp.
Det blev en skön seger i första matchen, som vi låg under med 3-0 i efter en liten stund bara, men vi kämpade oss ikapp och vann till slut med uddamålet. Trevlig! Motståndarna kommer i år att kämpa i div.3 till skillnad från oss som har våran tillhörighet ytterligare tre divisioner ner...
I andra matchen så blev vi ställda mot ett lag som spelar i samma division som oss och vi trodde givetvis att vi hade stora möjligheter att vinna den med.
Det blev en jämn tillställning med ett par lite mer turliga mål från deras sida och som "vanligt" en upphämtning från oss som utjämnade med kanske 30 sekunder kvar av matchen. Sen väntade sudden death och då fick vi tyvärr vika oss för ett skott utifrån som smet in vid stolpen, lite turligt det med men det är små marginaler ibland. Men vi är nöjda med våran insats ändå och jag tror inte det var många som trodde att vi skulle ta oss så långt som vi faktiskt gjorde.
Nu ska jag sätta mig in i plugget lite mer, men vi hörs kanske mer under dagen...
Tjo!
Tvättade bilen, blev ren...
Tvättade bilen, blev ren...
med drömmar om en grön gräsmatta...
Så var det då dags för den årliga inomhusturneringen i fotboll i staden här bredvid. Den turneringen som man varit så nervös, laddad och inspirerad inför genom åren, men det är som att det hänt något... inte med turneringen i sig, för den är ju sig lik, men med mig... Jag vet inte om det är åldern eller mognaden, de två sakerna hör ju ofta ihop men jag har många exempel på människor som borde ha en hög mognad pga sin ålder men som inte har det... Jag antar att det inte är tiden i sig som är viktig, utan vad man gör med den... Utveckling är inte bara något som sker genom årens stilla förlopp, utan något man får jobba sig till genom både smärta och glädje, men framför allt genom att ha ett driv, en vilja att komma framåt, att klara av livets olika situationer bättre än man någonsin gjort det... även om man anser sig inte ha något att jobba på, så har man det, garanterat...
Som sagt, turneringen är sig lik från år till år, men jag har förändrats. Från att ha varit en nervös spoling för kanske tio år sen till att vara en lugn och trygg förgrundsfigur idag.
Men det är inte allt för många år sen som jag också känt en större nervositet inför turneringen än jag gör nu. Man har tänkt så mycket på allt runtomkring... Den oftast fyllda läktaren, motståndarlagen som ofta varit "bättre på pappret" än oss och hela grejen med att spela inomhus som är lite annorlunda och med ett betydligt högre tempo än man är van vid utomhus.
I går när turneringen startade så hade jag valt att sova en lång och skön natt, jag valde att äta bra mat hela dagen och ta igen mig ganska mycket... Jag cyklade en stund på motionscykeln för att väcka vilande muskler i benen, och den stora skillnaden förstås, jag var inte nervös eller spänd inför uppgiften.
Jag visste att vi skulle möta lag som "på pappret" var bättre än oss men vad spelar det för roll egentligen? När matchen startar är det dom som "ska" vinna matchen, inte vi. Allt vi gör det gör vi ur underläge. Det är ju positivt, något som jag lärt mig genom åren.
Tidigare så var jag mer nervös ju bättre motståndet var, men nu så är det nästan tvärtom, med den stora skillnaden att jag inte är nervös om vi spelar mot ett lika bra eller sämre lag heller.
I vår första match skulle vi möta ett lag som precis gått upp i div.3 samtidigt som vi gått upp i div.6.
Det ska skilja mycket lagen emellan i en sån match, men inte riktigt så mycket som det kom att göra...
Det märktes ganska tydligt både att det var våran första match i turneringen och att det laget vi mötte var ganska mycket bättre på att spela inomhusfotboll än oss. Energin, tempot och kvaliteten på det mesta dom gjorde var bättre än det vi hade och bjuda på och vi blev sönderpressade helt enkelt, och när dom anföll så gick vi bort oss i defensiven gång på gång, trots att vi sagt innan matchen just det, att vi inte skulle stöta bort oss.
Jag behöver inte gå igenom den matchen mer än så känner jag. Matchen slutade med att dom gjort nio raka mål på oss, men tack vare att det i den här turneringen är ett system med bonusstraffar så hade vi chansen att snygga till siffrorna lite efter matchen. En bonusstraff per division man ligger under det andra laget, men max två straffar.
Och det var just det vi hade, två bonusstraffar, men vi lyckades bara sätta den första och resultatet blev därmed reducerat till 9-1.
Vi skämdes som hundar efter den stora utskåpningen och att gå upp på läktaren och sätta sig efter detta var inte kul.
Men, det var ju inte den här matchen vi skulle vinna, utan nästa match mot ett lag som spelar i div.4, där såg vi verkligen chansen att hänga med i alla fall.
Dom hade fått stryk i första matchen mot det laget vi mötte med 6-2.
Vi fick en dryg timmes vila tills det var dags att värma upp för nästa match, musklerna och sinnet kändes inte lika spänstiga som dom gjort inför den första matchen, men vi såg ju också vår chans att ta oss vidare till söndagens slutspel.
Matchen började väl i alla fall bättre än den första och vi kunde ha bollen under kontroll under den första minuten, men så i deras första anfall så sätter dom 1-0, och man känner ju bara inte nu igen!! Inte mål i första anfallet! Men vi reser oss igen och spelar jämt med dom resten av matchen. Det blir 2-0 till dom. Men så får jag en frispark en bit utanför deras straffområde och jag ser min chans att ta den snabbt, innan dom lyckas hinna ställa upp någon mur, och jag lägger snabbt upp bollen och siktar in mig på bortre stolpen, och visst fan smiter bollen in precis längs med stolpen och målvakten hinner inte riktigt reagera, yes, skönt, nu är vi med i matchen igen.
Första spelmålet för oss i turneringen. Dom gör 3-1 men det känns ändå inte som att vi är borta från matchen på något sätt, vi har farliga anfall och kan hålla bollen långa stunder tack vare att dom inte alls har lika stark press på oss när vi har bollen.
Men så i en snabb omställning så reducerar vi till 3-2, vilket för oss var ett ganska bra resultat att ligga under med, eftersom vi visste att vi hade två bonusstraffar efter matchen, som då kunde vända på steken totalt.
Vi måste vinna matchen för att gå vidare till slutspelet på söndag.
Efter ett par något skakiga slutminuter, med bland annat en utvisning för oss med tjugo sekunder kvar, så lyckas vi rida ut stormen och matchen blåses av med 3-2 i baken och två väntande bonusstraffar att skjuta.
Jag fick tidigare frågan om jag kunde ta en av dessa och jag svarade att det var inga problem, självklart skulle jag göra det om jag fick möjligheten. I vanliga fall, eller rättare sagt för ett gäng år sen så hade jag blivit dödsnervös inför detta, men nu kände jag... ingenting. Bara en härlig möjlighet att sätta straffen och göra så vi går vidare.
Den första straffen sitter säkert och sen är det dags för mig att gå fram, ta tag i bollen och lägga upp den på strafflinjen.
Jag ser publiken på läktaren i utkanten av mitt synfält när jag tar upp bollen och går med lugna steg till strafflinjen, lägger ner bollen och ger målvakten ett litet lugnt leende, backar ett par meter och tittar snabbt på domaren som ger signal att jag kan skjuta straffen.
Jag tar ett par steg framåt och har bestämt mig redan innan att jag ska sätta den till vänster, eftersom den första straffen gick in på den sidan och även min frispark tidigare i matchen så drar jag den slutsatsen att det är ett bra hörn för mig, och ett dåligt för målvakten, jag skjuter och träffar precis där jag siktar... Mål! Vinst för oss och avancemang till slutspelet! Skönt, men inte nervöst eller uppspelt efter straffen. Jag var så säker på att sätta den och hade inga tankar alls på misslyckande, det fanns inte helt enkelt.
Det var ändå en skön känsla efter matchen och att gå upp och sätta sig på läktaren denna gången var ju inte lika jobbig som efter den första matchen.
Efter en riktigt varm och skön dusch så var det dags att åka hem, lite trötta ben och en skön känsla i magen.
Idag är det lördag och det blir en lugn dag med lite cykling på schemat, för att få bort det värsta av tyngden i benen.
Sen får vi se vad som händer. Och imorgon är det dags för slutspel då, får se vilka vi får möta. Men, å andra sidan... spelar det någon roll?!
Jag bestämmer mig för att svaret är nej...
Som sagt, turneringen är sig lik från år till år, men jag har förändrats. Från att ha varit en nervös spoling för kanske tio år sen till att vara en lugn och trygg förgrundsfigur idag.
Men det är inte allt för många år sen som jag också känt en större nervositet inför turneringen än jag gör nu. Man har tänkt så mycket på allt runtomkring... Den oftast fyllda läktaren, motståndarlagen som ofta varit "bättre på pappret" än oss och hela grejen med att spela inomhus som är lite annorlunda och med ett betydligt högre tempo än man är van vid utomhus.
I går när turneringen startade så hade jag valt att sova en lång och skön natt, jag valde att äta bra mat hela dagen och ta igen mig ganska mycket... Jag cyklade en stund på motionscykeln för att väcka vilande muskler i benen, och den stora skillnaden förstås, jag var inte nervös eller spänd inför uppgiften.
Jag visste att vi skulle möta lag som "på pappret" var bättre än oss men vad spelar det för roll egentligen? När matchen startar är det dom som "ska" vinna matchen, inte vi. Allt vi gör det gör vi ur underläge. Det är ju positivt, något som jag lärt mig genom åren.
Tidigare så var jag mer nervös ju bättre motståndet var, men nu så är det nästan tvärtom, med den stora skillnaden att jag inte är nervös om vi spelar mot ett lika bra eller sämre lag heller.
I vår första match skulle vi möta ett lag som precis gått upp i div.3 samtidigt som vi gått upp i div.6.
Det ska skilja mycket lagen emellan i en sån match, men inte riktigt så mycket som det kom att göra...
Det märktes ganska tydligt både att det var våran första match i turneringen och att det laget vi mötte var ganska mycket bättre på att spela inomhusfotboll än oss. Energin, tempot och kvaliteten på det mesta dom gjorde var bättre än det vi hade och bjuda på och vi blev sönderpressade helt enkelt, och när dom anföll så gick vi bort oss i defensiven gång på gång, trots att vi sagt innan matchen just det, att vi inte skulle stöta bort oss.
Jag behöver inte gå igenom den matchen mer än så känner jag. Matchen slutade med att dom gjort nio raka mål på oss, men tack vare att det i den här turneringen är ett system med bonusstraffar så hade vi chansen att snygga till siffrorna lite efter matchen. En bonusstraff per division man ligger under det andra laget, men max två straffar.
Och det var just det vi hade, två bonusstraffar, men vi lyckades bara sätta den första och resultatet blev därmed reducerat till 9-1.
Vi skämdes som hundar efter den stora utskåpningen och att gå upp på läktaren och sätta sig efter detta var inte kul.
Men, det var ju inte den här matchen vi skulle vinna, utan nästa match mot ett lag som spelar i div.4, där såg vi verkligen chansen att hänga med i alla fall.
Dom hade fått stryk i första matchen mot det laget vi mötte med 6-2.
Vi fick en dryg timmes vila tills det var dags att värma upp för nästa match, musklerna och sinnet kändes inte lika spänstiga som dom gjort inför den första matchen, men vi såg ju också vår chans att ta oss vidare till söndagens slutspel.
Matchen började väl i alla fall bättre än den första och vi kunde ha bollen under kontroll under den första minuten, men så i deras första anfall så sätter dom 1-0, och man känner ju bara inte nu igen!! Inte mål i första anfallet! Men vi reser oss igen och spelar jämt med dom resten av matchen. Det blir 2-0 till dom. Men så får jag en frispark en bit utanför deras straffområde och jag ser min chans att ta den snabbt, innan dom lyckas hinna ställa upp någon mur, och jag lägger snabbt upp bollen och siktar in mig på bortre stolpen, och visst fan smiter bollen in precis längs med stolpen och målvakten hinner inte riktigt reagera, yes, skönt, nu är vi med i matchen igen.
Första spelmålet för oss i turneringen. Dom gör 3-1 men det känns ändå inte som att vi är borta från matchen på något sätt, vi har farliga anfall och kan hålla bollen långa stunder tack vare att dom inte alls har lika stark press på oss när vi har bollen.
Men så i en snabb omställning så reducerar vi till 3-2, vilket för oss var ett ganska bra resultat att ligga under med, eftersom vi visste att vi hade två bonusstraffar efter matchen, som då kunde vända på steken totalt.
Vi måste vinna matchen för att gå vidare till slutspelet på söndag.
Efter ett par något skakiga slutminuter, med bland annat en utvisning för oss med tjugo sekunder kvar, så lyckas vi rida ut stormen och matchen blåses av med 3-2 i baken och två väntande bonusstraffar att skjuta.
Jag fick tidigare frågan om jag kunde ta en av dessa och jag svarade att det var inga problem, självklart skulle jag göra det om jag fick möjligheten. I vanliga fall, eller rättare sagt för ett gäng år sen så hade jag blivit dödsnervös inför detta, men nu kände jag... ingenting. Bara en härlig möjlighet att sätta straffen och göra så vi går vidare.
Den första straffen sitter säkert och sen är det dags för mig att gå fram, ta tag i bollen och lägga upp den på strafflinjen.
Jag ser publiken på läktaren i utkanten av mitt synfält när jag tar upp bollen och går med lugna steg till strafflinjen, lägger ner bollen och ger målvakten ett litet lugnt leende, backar ett par meter och tittar snabbt på domaren som ger signal att jag kan skjuta straffen.
Jag tar ett par steg framåt och har bestämt mig redan innan att jag ska sätta den till vänster, eftersom den första straffen gick in på den sidan och även min frispark tidigare i matchen så drar jag den slutsatsen att det är ett bra hörn för mig, och ett dåligt för målvakten, jag skjuter och träffar precis där jag siktar... Mål! Vinst för oss och avancemang till slutspelet! Skönt, men inte nervöst eller uppspelt efter straffen. Jag var så säker på att sätta den och hade inga tankar alls på misslyckande, det fanns inte helt enkelt.
Det var ändå en skön känsla efter matchen och att gå upp och sätta sig på läktaren denna gången var ju inte lika jobbig som efter den första matchen.
Efter en riktigt varm och skön dusch så var det dags att åka hem, lite trötta ben och en skön känsla i magen.
Idag är det lördag och det blir en lugn dag med lite cykling på schemat, för att få bort det värsta av tyngden i benen.
Sen får vi se vad som händer. Och imorgon är det dags för slutspel då, får se vilka vi får möta. Men, å andra sidan... spelar det någon roll?!
Jag bestämmer mig för att svaret är nej...
jag står utanför min dörr, och väntar som aldrig förr...
"Karl eller Carl är ett gammalt nordiskt mansnamn, som är identiskt med substantivet karl (fri man).
I Sverige har många kungar och prinsar burit detta namn.
Det äldsta svenska belägget är en ruinskrift ristad av sjöfarare från dåvarande Sverige på en sten på en ö vid floden Djneprs mynning i Svarta havet från 1000-talet, Grane gjorde denna stenkista efter sin Karl, sin bolagsman.
Namnet hör till de allra vanligaste mansnamnen. Stavningen Karl är det tredje vanligaste mansnamnet i Sverige och bars den 31 december 2006 av 221 073 personer, varav 65 795 bar det som tilltalsnamn. Stavningen Carl är det 15:e vanligaste mansnamnet i Sverige och bars den 31 december 2006 av 120 028 personer, varav 25 093 bar det som tilltalsnamn.
År 2003 fick 5 614 pojkar namnet, varav 622 fick det som tilltalsnamn. Namnet förekommer också i flertalet dubbelnamn som Carl-Johan, Karl-Axel, etc. Dubbelnamnen kan skrivas med eller utan bindestreck.
Namnsdag den 28:e januari, vilket ursprungligen är Karl den stores minnesdag. I den moderna svenska almanackan (från 1986) delas namnsdagen med Karla.
Andra betydelser:
* I nordisk mytologi den förste av allla fria bönder, avlad av Rig.
* I nordisk mytologi ett namn på Oden.
Namnet Karl har motsvarigheter på många andra språk. På de nordiska språken och på tyska är formen densamma som på svenska. På finska är den normala formen Kaarle. På engelska och franska är namnet Charles (vilket uttalas olika), på spanska och portugisiska Carlos, på italienska Carlo, på rumänska Carol, på polska Karol, på litauiska Karolis, på tjeckiska Karel och på ungerska Károly. Alla dessa former brukar översättas till Karl när det burits av framlidna kungligheter."
Källa: Wikipedia
Idag är det då alltså Karl som har namnsdag, och som den hoppfulla människa jag är så har jag även idag tagit med min dator ut på stora torget i vår lilla stad och sitter på en beklädd "kungastol" med höga armstöd och snidade detaljer och inväntar mitt storslagna firande av denna högtidsdag.
Hittills har bara de gamla vanliga personerna gått förbi mig och kastat långa blickar och faktiskt en och annan småsten och tomat också (som tur är har dom missat mig). Jag förstår inte, tror dom att det är en gammal hederlig stening som ska äga rum??
Jag vill inte ha stenar kastade på mig, utan blommor och choklad.
Det är ju min namnsdag för fan...
jaha...
vet inte vad jag ska skriva...
lösningen på ett problem kan vara början på ett annat...
Min fasters man lärde mig en grej som jag haft mycket nytta av i livet, men som förstått nu så hade hans relativt innovativa lösning också en stor brist...
Han var en väldigt rolig och skämtsam man som ofta körde med så kallade practical jokes av alla de slag.
T ex så lade han ett älgöga i toaletten i deras lägenhet en gång när min faster skulle gå på toa, och hon blev förstås helt livrädd och skrek rakt ut, detta eftersom älgögon ser ganska läskiga ut utanför själva älgkroppen... och kanske allra helst i ens egna toalett. Kort och gott så var han en väldigt skojig farbror, speciellt eftersom man var barn när man träffade honom. Han hade barnasinnet kvar...
Åter då till den där saken jag lärde av honom... Det gick helt enkelt ut på att, om man var lite smutsig på handen, så kunde man med gott samvete göra sig av med det problemet på ett ganska enkelt och till synes oproblematiskt sätt. (i alla fall för en liten kille som jag var då)
Man skulle kort och gott torka av skiten man hade på handen i armhålan, på tröjan... Helt enkelt lägga handen under armen i armhålan, fälla ner armen och dra bort handen, då fastnade skiten där istället.
Genialt! Problem solved! Eller?!
Nu när jag är vuxen har jag förstått problemet med hans lösning... tröjan blir skitig istället...
Problemet blir helt enkelt förflyttat från ett ställe till ett annat.
Men vill man till varje pris skydda sin kropp mot smuts så är det ju bättre att låta tröjan få skiten på sig istället... Så där hade han ju en poäng.
(Jag tror dock inte att min faster var lika glad i detta problemlösandet, då det säkerligen var hon som skötte tvätten...)
Jag kom nämligen på mig själv att göra precis detta igår när jag stod och målade, och problemet förflyttade sig mycket riktigt till tröjan och armhålan istället, med det ytterligare resultatet att mitt hår i armhålan blev något vitfärgat... Tack för det innovativa problemlösandet "farbror skojig"...
Men visst gillar jag lösningen ändå, trots detta lilla missöde...
Om den ändå löste färg i armhålan också.
Han var en väldigt rolig och skämtsam man som ofta körde med så kallade practical jokes av alla de slag.
T ex så lade han ett älgöga i toaletten i deras lägenhet en gång när min faster skulle gå på toa, och hon blev förstås helt livrädd och skrek rakt ut, detta eftersom älgögon ser ganska läskiga ut utanför själva älgkroppen... och kanske allra helst i ens egna toalett. Kort och gott så var han en väldigt skojig farbror, speciellt eftersom man var barn när man träffade honom. Han hade barnasinnet kvar...
Åter då till den där saken jag lärde av honom... Det gick helt enkelt ut på att, om man var lite smutsig på handen, så kunde man med gott samvete göra sig av med det problemet på ett ganska enkelt och till synes oproblematiskt sätt. (i alla fall för en liten kille som jag var då)
Man skulle kort och gott torka av skiten man hade på handen i armhålan, på tröjan... Helt enkelt lägga handen under armen i armhålan, fälla ner armen och dra bort handen, då fastnade skiten där istället.
Genialt! Problem solved! Eller?!
Nu när jag är vuxen har jag förstått problemet med hans lösning... tröjan blir skitig istället...
Problemet blir helt enkelt förflyttat från ett ställe till ett annat.
Men vill man till varje pris skydda sin kropp mot smuts så är det ju bättre att låta tröjan få skiten på sig istället... Så där hade han ju en poäng.
(Jag tror dock inte att min faster var lika glad i detta problemlösandet, då det säkerligen var hon som skötte tvätten...)
Jag kom nämligen på mig själv att göra precis detta igår när jag stod och målade, och problemet förflyttade sig mycket riktigt till tröjan och armhålan istället, med det ytterligare resultatet att mitt hår i armhålan blev något vitfärgat... Tack för det innovativa problemlösandet "farbror skojig"...
Men visst gillar jag lösningen ändå, trots detta lilla missöde...
Om den ändå löste färg i armhålan också.
and the winner is...
...och till lunch blev det en ytterligt ordinär "dick in the forehead"... Det låter så mycket hemskare på om man säger det på engelska... usch...
Böcker är dyra...
God förmiddag... eller ja... för att vara riktigt ärlig så kan jag istället säga... Hyfsad förmiddag.
Jag känner mig inte direkt superpigg och motiverad just i denna stund, men det är ju bara att koppla av och äta frukosten i lugn och ro och sen kommer det ju smygande.
Man får göra det man bestämt man ska göra med dagen ändå, och göra det i lugn takt.
Idag har jag en del på schemat, jag har redan beställt böcker till mina kurser, som jag kom in på förstås, and I can tell you one thing... books are expensive! Hot damn!!
Men men, man får väl vara glad ändå... Jag får ju ändå mer pengar i fickan varje månad nu jämför med hur det har varit nu ett bra tag, och eftersom jag studerar på gymnasienivå (som det kallas) så är ju lånedelen inte speciellt stor heller utan det mesta är bidrag.
Nu har också den jättestora tummen börjat ryka i fickan, jag håller den stora tummen hårt... och varför gör jag det då frågar ni er?!
Jo, nu i början på februari så kommer jag få reda på om det blir någon utbildning i höst, damn.... Det måste det ju liksom bli för jag har ju bestämt mig för att jag ska gå redan.
Igår var det guldbagge-galan och jag har bestämt mig för att den ska heta så, och inte bara guldbaggen, som det tydligen heter, på riktigt...
Det var väl en lite lagom småtrevlig tillställning med en helt okej Petra Mede som programledare och en del gripande tal och en hångelchock mellan nämnda programledaren och Cecila Frode... och ja... sånt är ju alltid kul... eller nåt.
Som sagt, småtrevligt och avslappnat.
Priserna kommer jag inte att kommentera då jag inte sett någon av filmerna som var nominerade i någon kategori. (skandal?)
Fyfan... jag hatar att behöva avbryta frukosten för den mest hemska av människans alla kroppsliga funktioner... Ja, ni gissade rätt... jag äter oftast fiberhavregryn och bran flakes till frukost och som ni förstår så inleder det en process i min lilla mage som man inte vill fullfölja mitt i en annars väldigt trevlig och gemytlig frukost...
Men men, nu sitter jag här, med den lilla bärbara datorn i knät.... No more comments on that subject...
Återgår strax till frukosten som blivit lite sen idag...
Jag har som sagt beställt böcker idag... känns stabilt.
Mindre än en vecka kvar nu av mitt gamla liv... jo det känns lite så... en ny era börjar på Måndag.
Sällan har jag planerat mitt liv, eller faktiskt aldrig... Men planerna beror ju lite på hhur det blir med utbildningen i höst också, men annars hittar jag nåt annat att göra bara, no problems...
Sen har jag tänkt att måla idag också... taket i hallen ska få sig en rejäl omgång!! Nu ska skiten bli klar snart... faen!
Står här som vanligt, framför din dörr,
huvudet snurrar, allt känns som förr.
Så många känslor, jag vill du ska se,
mitt hjärta som bränner, och inte bara det.
Min kropp känns som stål, och brunnen aska
jag bedövar min själ, med min vanliga flaska.
En rensning av allt som finns i min själ,
jag vet att du bara ville mig väl.
Men orden dom slår mig medvetslös min vän,
"jag kommer nog aldrig komma hem igen"
Copyright JR 2011-01-25 (eller nåt liknande)
dålig bloggare! fy!
Jaha, så har det gått alldeles för lång tid i mitt tycke sedan jag bloggade sist!!
Fan, det ska ju vara en daglig syssla, precis som att plocka i eller ur diskmaskinen, borsta tänderna eller såga av en något för lång bräda... (hm, nåväl...)
Jaja, den tid som har gått har väl inte varit time wasted, men ändå...
Förrgårdagen (nytt ord?) var väl ganska lugn till en början, tog det rysligt lugnt och det var skönt, sen åkte vi på visning på en auktion som vi varit en del på förr om åren på eftermiddagen.
Det var kul och uppiggande, och några fina och roliga grejer fanns det ju där också, men vi bestämde oss för att åka hem och fundera ifall det var något som föll oss i smaken... och väl där hemma så var det ju en del små saker som vi fastnat för lite grann i alla fall, så vi gick in på deras hemsida och la lite bud på olika saker, mest små krukor och sånt, men även en golvklocka modell Moraklocka som enligt auktionen skulle vara värd ungefär 500 kr, så vi tänke what the hell, vi lägger ett bud, den skulle ju passa bra i matrummet sen.
De andra sakerna la vi väl bud en bit under vad dom kanske egentligen var värda, för att se om man kanske kunde göra nåt klipp.
Jag kunde inte motstå frestelsen att slänga in ett litet bud på en banankartong med Kalle Anka-tidningar från slutet av 80 och början av 90-talet, d v s delvis tiden då jag själv hade prenumeration på tidningen och ivrigt väntade på fredagen när tidningen ramlade ner i brevlådan och väntade på en när man kom hem från skolan...
Vilken härlig känsla!!
Så med lite spänning och hoppfull, barnslig förväntan så stängde vi ner datorn och höll några små tummar för att söndagens auktion skulle ge frukt.
Lördagen blev en riktigt bra dag, en av de bättre på länge faktiskt...
Jag tog det lite lugnt på morgonen och det var skönt, komma upp tidigt och titta på lite vinteridrott på tv är bland det skönaste som finns en dag på helgen.
Sen blev det städning för hela slanten... inte mycket kan vara skönare än ett välstädat och fräscht hem en lördagskväll, bara slappna av i soffan och njuta av att man inte ser en dammtuss någonstans. Härligt!
Sen var det träning på eftermiddagen som vanligt, två timmars slit och roligt i inomhushallen i staden bredvid våran.
Det var en riktigt fysiskt krävande träning den här gången, men det är ju sånt som ger de bästa förutsättningarna för resten av säsongen antar jag.
Kvällen blev en lugn och trevlig tillställning med besök från svärfar, god mat och riktigt bra tv!
Handbollen blev en riktigt succé och detsamma gällde stjärnorna på slottet som hade säsongsavslutning.
Det var väl inte det bästa av de program som fortskridit i serien, men riktigt dåligt blir det ju sällan heller.
Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer i programmet just nu, men det får vi se om det kommer en annan dag...
Sen var det en nöjd, trött, mätt och glad liten pojkvasker som gick och la sig och sov som en ängel hela natten.
Och idag har väl dagen varit.........slö.....ja, den var ju det...
Jag följde i alla fall auktionen som började klockan 12. Dom uppdaterar ju slutprislistan på hemsidan i realtid så man kan se direkt om man vunnit någon auktion, och jag kan säga att det började ju inte muntert direkt...
Inte en vinst på något av buden vi lagt... tills det var dags för mina Kalle Anka-tidningar... som jag fick! Yes!
De andra buden vi lagt var ju som sagt något av chansningar, för man vet ju att det är såna saker som kommer om och om igen på auktionerna, så även om man inte får dom nu så dyker det garanterat upp något likadant nästa vecka, eller veckan därpå.
Jag känner dock med min flicka som inte fick någon av de saker hon bjudit på, men det kommer hon garanterat utkräva revanch och stor hämnd för en annan gång.
Det sista vi bjudit på var den där golvklockan som jag nämnde tidigare, modell Moraklocka...
Och tro på fasen... vi fick den med... och för mindre än vi lagt som högstabud till och med, så lite nöjd fick vi ju känna oss gemensamt också.
En fyrahundring! Det är den ju helt klart värd! Riktigt fin är den.
Så det blir att brumma iväg inom två dagar och hämta våra fynd, trevligt.
Ikväll var det handboll igen på tv och det gick ju lysande.
Nu börjar det lukta medalj... hur nu en sån luktar.
God natt.
Fan, det ska ju vara en daglig syssla, precis som att plocka i eller ur diskmaskinen, borsta tänderna eller såga av en något för lång bräda... (hm, nåväl...)
Jaja, den tid som har gått har väl inte varit time wasted, men ändå...
Förrgårdagen (nytt ord?) var väl ganska lugn till en början, tog det rysligt lugnt och det var skönt, sen åkte vi på visning på en auktion som vi varit en del på förr om åren på eftermiddagen.
Det var kul och uppiggande, och några fina och roliga grejer fanns det ju där också, men vi bestämde oss för att åka hem och fundera ifall det var något som föll oss i smaken... och väl där hemma så var det ju en del små saker som vi fastnat för lite grann i alla fall, så vi gick in på deras hemsida och la lite bud på olika saker, mest små krukor och sånt, men även en golvklocka modell Moraklocka som enligt auktionen skulle vara värd ungefär 500 kr, så vi tänke what the hell, vi lägger ett bud, den skulle ju passa bra i matrummet sen.
De andra sakerna la vi väl bud en bit under vad dom kanske egentligen var värda, för att se om man kanske kunde göra nåt klipp.
Jag kunde inte motstå frestelsen att slänga in ett litet bud på en banankartong med Kalle Anka-tidningar från slutet av 80 och början av 90-talet, d v s delvis tiden då jag själv hade prenumeration på tidningen och ivrigt väntade på fredagen när tidningen ramlade ner i brevlådan och väntade på en när man kom hem från skolan...
Vilken härlig känsla!!
Så med lite spänning och hoppfull, barnslig förväntan så stängde vi ner datorn och höll några små tummar för att söndagens auktion skulle ge frukt.
Lördagen blev en riktigt bra dag, en av de bättre på länge faktiskt...
Jag tog det lite lugnt på morgonen och det var skönt, komma upp tidigt och titta på lite vinteridrott på tv är bland det skönaste som finns en dag på helgen.
Sen blev det städning för hela slanten... inte mycket kan vara skönare än ett välstädat och fräscht hem en lördagskväll, bara slappna av i soffan och njuta av att man inte ser en dammtuss någonstans. Härligt!
Sen var det träning på eftermiddagen som vanligt, två timmars slit och roligt i inomhushallen i staden bredvid våran.
Det var en riktigt fysiskt krävande träning den här gången, men det är ju sånt som ger de bästa förutsättningarna för resten av säsongen antar jag.
Kvällen blev en lugn och trevlig tillställning med besök från svärfar, god mat och riktigt bra tv!
Handbollen blev en riktigt succé och detsamma gällde stjärnorna på slottet som hade säsongsavslutning.
Det var väl inte det bästa av de program som fortskridit i serien, men riktigt dåligt blir det ju sällan heller.
Jag orkar inte riktigt gå in på detaljer i programmet just nu, men det får vi se om det kommer en annan dag...
Sen var det en nöjd, trött, mätt och glad liten pojkvasker som gick och la sig och sov som en ängel hela natten.
Och idag har väl dagen varit.........slö.....ja, den var ju det...
Jag följde i alla fall auktionen som började klockan 12. Dom uppdaterar ju slutprislistan på hemsidan i realtid så man kan se direkt om man vunnit någon auktion, och jag kan säga att det började ju inte muntert direkt...
Inte en vinst på något av buden vi lagt... tills det var dags för mina Kalle Anka-tidningar... som jag fick! Yes!
De andra buden vi lagt var ju som sagt något av chansningar, för man vet ju att det är såna saker som kommer om och om igen på auktionerna, så även om man inte får dom nu så dyker det garanterat upp något likadant nästa vecka, eller veckan därpå.
Jag känner dock med min flicka som inte fick någon av de saker hon bjudit på, men det kommer hon garanterat utkräva revanch och stor hämnd för en annan gång.
Det sista vi bjudit på var den där golvklockan som jag nämnde tidigare, modell Moraklocka...
Och tro på fasen... vi fick den med... och för mindre än vi lagt som högstabud till och med, så lite nöjd fick vi ju känna oss gemensamt också.
En fyrahundring! Det är den ju helt klart värd! Riktigt fin är den.
Så det blir att brumma iväg inom två dagar och hämta våra fynd, trevligt.
Ikväll var det handboll igen på tv och det gick ju lysande.
Nu börjar det lukta medalj... hur nu en sån luktar.
God natt.
frukostväder...
Idag är det filmjölk i luften, dimman ligger tät.
Det är kall gröt på marken, snön ligger fortfarande kvar men marken under har blottats på sina ställen.
Hjälmare kanal av mjölk flyter sakta förbi utanför, isen ligger vit.
Känslan i magen är... mätt...
Det är kall gröt på marken, snön ligger fortfarande kvar men marken under har blottats på sina ställen.
Hjälmare kanal av mjölk flyter sakta förbi utanför, isen ligger vit.
Känslan i magen är... mätt...
Idrotten är lustig ibland...
Fick se i tv-tablån att det går en lustig fotbollsmatch i Argentinska ligan som jag INTE vill se ikväll...
Jag tog mig friheten att översätta lagens namn till engelska för det är ett av de få språken jag förstår.
Colon de Santa Fe möter ikväll River Plate.
Tjocktarmarna från Santa Fe möter alltså Flod Tallrikarna!!!
Det kan ju inte gå annat än illa... Fatta smärtan, lidelsen i den matchen.
Fatta!!
Jag tror i alla fall att Tallrikarna från Floden kommer att vinna...
Tallrikar är hårda och tjocktarmar är mjuka.
Jag tror ju inte att det är papptallrikar utan riktiga som är gjorda av någon slags keramik, och då kommer tjocktarmarna ju bli ganska trasiga redan efter första halvlek.
Tallrikar från en smutsig, förorenad argentinsk flod mot dom lika smutsiga tjocktarmarna från Santa Fe...
Fan, man kanske skulle kolla... å sätta en slant på tjocktarmarna... vem vet... dom kanske spelar "skiten" ur tallrikarna...
Kan bli spännande...
Jag tog mig friheten att översätta lagens namn till engelska för det är ett av de få språken jag förstår.
Colon de Santa Fe möter ikväll River Plate.
Tjocktarmarna från Santa Fe möter alltså Flod Tallrikarna!!!
Det kan ju inte gå annat än illa... Fatta smärtan, lidelsen i den matchen.
Fatta!!
Jag tror i alla fall att Tallrikarna från Floden kommer att vinna...
Tallrikar är hårda och tjocktarmar är mjuka.
Jag tror ju inte att det är papptallrikar utan riktiga som är gjorda av någon slags keramik, och då kommer tjocktarmarna ju bli ganska trasiga redan efter första halvlek.
Tallrikar från en smutsig, förorenad argentinsk flod mot dom lika smutsiga tjocktarmarna från Santa Fe...
Fan, man kanske skulle kolla... å sätta en slant på tjocktarmarna... vem vet... dom kanske spelar "skiten" ur tallrikarna...
Kan bli spännande...
Att sucka när man mår dåligt...
Att sucka när man mår dåligt är som en nysning för själen. Förlösande...
botswansk frispark...
Jag sitter och tittar på Botswana-Sverige i fotboll just nu... behöver jag säga mer?! Väljer att inte beröra ämnet mer, någonsin...
Har bara tagit det lugnt idag, riktigt skönt efter en lång dag igår i den stora staden i öster.
Ja, vi var där igen!! Och?! Det är ju inte av hundra procent egen vilja vi åker dit nu för tiden, men vi försöker göra det bästa av resorna dit i alla fall.
Dagen igår började tidigt (beroende på vad man jämför med).
Vaknade av klockan strax innan åtta, men på något konstigt sätt så gick en hel timme till innan kroppen och jag valde (orkade?) att ta oss över sängkanten.
Vårat tåg skulle gå 09:35, så känslan av att det var dags att åka snart kom över mig där och då.
Tog väl på mig kläder, bredde ett par smörgåsar och la ner ett kokt ägg också, sen var det dags att ta ut bilen från garaget och åka mot stationen i vår lilla stad.
Resan dit, förstås ganska odramatisk... Men det var ju inte med många minuter tillgodo som vi anlände på stationens parkering.
Vi går in och tittar på tavlan där ankommande och avgående tåg står med och tänker köpa biljetter i automaten, men så får vi se att vårt tåg är utbytt mot en buss, till etuna, där vi ska åka tåget vidare mot den stora staden i öster...
Trötta och jävliga så släpar vi oss ut och frågar busschaffören utanför om det är vår buss som står där och som vi ska åka med, och det är det ju... (suraste busschaffören i norra europa, jag lovar...)
Så det är bara att hoppa på och sätta sig och hoppas att vi hinner med tåget från etuna...
En stycken tråkig och lång bussresa senare så anländer vi i alla fall till nästa tågstation, och där står tåget snäll och väntar, så vi hoppar ombord direkt efter vi köpt biljetter och försöker hitta någon plats att sitta på, men det är ganska så fullt så det blir att sitta på dom där inte alls lika bekväma platserna som man fäller ut från väggen... Suck nummer två... Men det är bara att göra sig så bekväm man kan och försöka koppla av och hoppas tiden går fort.... Och så här i efterhand så tycker jag att den gjorde det, men det tyckte jag nog inte just då.
Det tog en stund, tills dom som satt bredvid oss precis gått av (i Strängnäs tror jag), innan jag tog upp mina smörgåsar och mumsade loss på en sen frukost.
Hungriga, lite smågriniga och trötta så fortsatte vi sen resan mot den stora staden i öster.
Väl där så är väl humöret något bättre, men fortfarande inte på topp.
Vi gör vårat ärende ganska snabbt, sen är det lunchdags...
Vi (jag?) väljer grekiskt inne på Kungshallen. Kändes stabilt.
Det blev grillade kycklinglår med tzatziki, ris och rödvinssås.
Det smakade ungefär som grillade kycklinglår med tzatziki, ris och rödvinssås. Stabilt men inte mer.
Dagens första celebrity-sighting gjordes av min "lika braiga hälft" i form av Fredde Granberg.
Eller Peter Granberg som min flicka kallade honom först... antar att det var en hybrid bestående av Fredde och Peter Settman...
Vi börjar den här gången vår stadsturné på Hötorgshallen, där det enligt mig går åt mest energi.
Det som ni ser på bilden kan man få energi av, en stund i alla fall, innan man krachar igen.
Choklad! I massor! Me like, men jag äter inte så mycket godis nu för tiden, men förr så var jag känd i hela mellansverige som chokladmannen, eller Kit-Kat-Kungen...
Det blev ingen lång tur där inne den här resan... vi var båda ganska trötta dagen till ära så det fick bli prioriteringarnas dag, och det lyckades vi förstås med den äran med.
Vidare till vårat älskade Myrornas.
Jag scorade ett par jeans och en tischa. Stabilt!
Min flicka hittade också jeans, lite mer baggy som hon letat länge efter... najs!
Vi stannade inte skitlänge där heller men tillräckligt...
Sen var det dags för lite energi igen, och vi tog på oss våra mentala walking-shoes och vandrade gatan ner, och upp och sen ner igen...
Till sist insåg vi att vi tagit fel på adress och hittade rätt håll på gatan och hittade då också fram till målet.
Café Vetekatten... Anledningen till att vi valde just det "fiket" är att dom har mycket glutenfritt att välja på.
Jag tog en liten fralla med skinka och ost och en chokladboll (som är det politiskt mest korrekta namnet på bollen i fråga).
Smakade fint...
Men dåligt med platser var det, så det blev två pinnstolar och den minsta bordet i mannaminne, mitt i en gång dessutom... Mysighetsnivån låg på minus, men pausen var nödvändig... Värmen under mina kläder var på max...
Men, pausen gjorde susen, trots den höga ljudnivån... Den stora staden i öster innehåller nämligen en jävla massa fler människor som ska dela på att bord och stolar på caféet... och på så sätt så blir det ett jävla kackel också= högljudnivå=stimmigt=trött i huvudet=gå ut från fiket när vi fikat klart direkt...
Väl ute igen så kändes det lite bättre, men det var ju knappast att man ville äta igen på ett tag, mätt som man var...
Ja just ja, en anledning till att jag blev extra mätt var att jag smög fram mitt kokta ägg där också och moffade i mig det... fint som... ja... ägg kanske...
Sen valde vi att gå mot den stora staden i östers tågstation, och på vägen dit glida in i några riktigt schyssta inredningsbutiker, vissa mer prisvärda än andra... Need I say more?!
Sen satte vi oss på stationen och bara glodde kanske en timme...
Väldigt roligt faktiskt att titta på folk... det finns ju som sagt många i den stora staden i öster...
När vi väl bestämt oss för att åka hem igen till vår lilla stad så hade tåget valt att vara försenat, så efter en dryg kvart i den kyliga kvällen så satt vi äntligen på tåget hem igen...
Det kändes skönt.
Nu dröjer det förhoppningsvis ett litet tag innan vi äntrar den stora staden i öster igen...
Men tills dess, tack, och på återseende...
Har bara tagit det lugnt idag, riktigt skönt efter en lång dag igår i den stora staden i öster.
Ja, vi var där igen!! Och?! Det är ju inte av hundra procent egen vilja vi åker dit nu för tiden, men vi försöker göra det bästa av resorna dit i alla fall.
Dagen igår började tidigt (beroende på vad man jämför med).
Vaknade av klockan strax innan åtta, men på något konstigt sätt så gick en hel timme till innan kroppen och jag valde (orkade?) att ta oss över sängkanten.
Vårat tåg skulle gå 09:35, så känslan av att det var dags att åka snart kom över mig där och då.
Tog väl på mig kläder, bredde ett par smörgåsar och la ner ett kokt ägg också, sen var det dags att ta ut bilen från garaget och åka mot stationen i vår lilla stad.
Resan dit, förstås ganska odramatisk... Men det var ju inte med många minuter tillgodo som vi anlände på stationens parkering.
Vi går in och tittar på tavlan där ankommande och avgående tåg står med och tänker köpa biljetter i automaten, men så får vi se att vårt tåg är utbytt mot en buss, till etuna, där vi ska åka tåget vidare mot den stora staden i öster...
Trötta och jävliga så släpar vi oss ut och frågar busschaffören utanför om det är vår buss som står där och som vi ska åka med, och det är det ju... (suraste busschaffören i norra europa, jag lovar...)
Så det är bara att hoppa på och sätta sig och hoppas att vi hinner med tåget från etuna...
En stycken tråkig och lång bussresa senare så anländer vi i alla fall till nästa tågstation, och där står tåget snäll och väntar, så vi hoppar ombord direkt efter vi köpt biljetter och försöker hitta någon plats att sitta på, men det är ganska så fullt så det blir att sitta på dom där inte alls lika bekväma platserna som man fäller ut från väggen... Suck nummer två... Men det är bara att göra sig så bekväm man kan och försöka koppla av och hoppas tiden går fort.... Och så här i efterhand så tycker jag att den gjorde det, men det tyckte jag nog inte just då.
Det tog en stund, tills dom som satt bredvid oss precis gått av (i Strängnäs tror jag), innan jag tog upp mina smörgåsar och mumsade loss på en sen frukost.
Hungriga, lite smågriniga och trötta så fortsatte vi sen resan mot den stora staden i öster.
Väl där så är väl humöret något bättre, men fortfarande inte på topp.
Vi gör vårat ärende ganska snabbt, sen är det lunchdags...
Vi (jag?) väljer grekiskt inne på Kungshallen. Kändes stabilt.
Det blev grillade kycklinglår med tzatziki, ris och rödvinssås.
Det smakade ungefär som grillade kycklinglår med tzatziki, ris och rödvinssås. Stabilt men inte mer.
Dagens första celebrity-sighting gjordes av min "lika braiga hälft" i form av Fredde Granberg.
Eller Peter Granberg som min flicka kallade honom först... antar att det var en hybrid bestående av Fredde och Peter Settman...
Vi börjar den här gången vår stadsturné på Hötorgshallen, där det enligt mig går åt mest energi.
Det som ni ser på bilden kan man få energi av, en stund i alla fall, innan man krachar igen.
Choklad! I massor! Me like, men jag äter inte så mycket godis nu för tiden, men förr så var jag känd i hela mellansverige som chokladmannen, eller Kit-Kat-Kungen...
Det blev ingen lång tur där inne den här resan... vi var båda ganska trötta dagen till ära så det fick bli prioriteringarnas dag, och det lyckades vi förstås med den äran med.
Vidare till vårat älskade Myrornas.
Jag scorade ett par jeans och en tischa. Stabilt!
Min flicka hittade också jeans, lite mer baggy som hon letat länge efter... najs!
Vi stannade inte skitlänge där heller men tillräckligt...
Sen var det dags för lite energi igen, och vi tog på oss våra mentala walking-shoes och vandrade gatan ner, och upp och sen ner igen...
Till sist insåg vi att vi tagit fel på adress och hittade rätt håll på gatan och hittade då också fram till målet.
Café Vetekatten... Anledningen till att vi valde just det "fiket" är att dom har mycket glutenfritt att välja på.
Jag tog en liten fralla med skinka och ost och en chokladboll (som är det politiskt mest korrekta namnet på bollen i fråga).
Smakade fint...
Men dåligt med platser var det, så det blev två pinnstolar och den minsta bordet i mannaminne, mitt i en gång dessutom... Mysighetsnivån låg på minus, men pausen var nödvändig... Värmen under mina kläder var på max...
Men, pausen gjorde susen, trots den höga ljudnivån... Den stora staden i öster innehåller nämligen en jävla massa fler människor som ska dela på att bord och stolar på caféet... och på så sätt så blir det ett jävla kackel också= högljudnivå=stimmigt=trött i huvudet=gå ut från fiket när vi fikat klart direkt...
Väl ute igen så kändes det lite bättre, men det var ju knappast att man ville äta igen på ett tag, mätt som man var...
Ja just ja, en anledning till att jag blev extra mätt var att jag smög fram mitt kokta ägg där också och moffade i mig det... fint som... ja... ägg kanske...
Sen valde vi att gå mot den stora staden i östers tågstation, och på vägen dit glida in i några riktigt schyssta inredningsbutiker, vissa mer prisvärda än andra... Need I say more?!
Sen satte vi oss på stationen och bara glodde kanske en timme...
Väldigt roligt faktiskt att titta på folk... det finns ju som sagt många i den stora staden i öster...
När vi väl bestämt oss för att åka hem igen till vår lilla stad så hade tåget valt att vara försenat, så efter en dryg kvart i den kyliga kvällen så satt vi äntligen på tåget hem igen...
Det kändes skönt.
Nu dröjer det förhoppningsvis ett litet tag innan vi äntrar den stora staden i öster igen...
Men tills dess, tack, och på återseende...
lejonet i spegeln...
Ni som undrat över min presentationsbild där till höger om dessa inläggen ska nu få en förklaring till den.
Bilden visar en kattunge som ser sig själv i spegeln, och det han ser är en stor och stark och mäktig lejonhanne.
Det handlar förstås inte om att kattungen sniffat lim eller något sådant så att han ser i syne, utan helt enkelt en bild som visar hur det här med självkänsla kan fungera.
Har man bra självkänsla så kan man vara en liten kattunge, men man känner sig som det stora mäktiga lejonet innerst inne där självkänslan sitter.
Jag har nog känt mig väldigt länge som den lilla kattungen, och också sett den i spegeln när jag tittat där, men jag börjar bli stor och stark nu, och mitt inre lejon börjar att visa sig allt tydligare.
Det får räcka som förklaring tror jag...
Avslutar mitt inlägg med ett rungande RAAAAAAAAAAAOORR!
Bilden visar en kattunge som ser sig själv i spegeln, och det han ser är en stor och stark och mäktig lejonhanne.
Det handlar förstås inte om att kattungen sniffat lim eller något sådant så att han ser i syne, utan helt enkelt en bild som visar hur det här med självkänsla kan fungera.
Har man bra självkänsla så kan man vara en liten kattunge, men man känner sig som det stora mäktiga lejonet innerst inne där självkänslan sitter.
Jag har nog känt mig väldigt länge som den lilla kattungen, och också sett den i spegeln när jag tittat där, men jag börjar bli stor och stark nu, och mitt inre lejon börjar att visa sig allt tydligare.
Det får räcka som förklaring tror jag...
Avslutar mitt inlägg med ett rungande RAAAAAAAAAAAOORR!
i died and went to heaven...
Igår var det Uppenbarelsedagen...
Jag började dagen med en lugn och skön frukost framför tvn tillsammans med min nygamla kompis Niklas-Holger Lindkvist årsmodell 10 (NHL10), skönt start på dagen när jag visste lite vad som väntade framåt kvällen.
Världscup i skidor och skidskytte tog senare över och det var minst lika lugnt och trevligt.
En otroligt varm och skön bastu hanns med också, icke att förglömma!!
Sen var det dags att svida om från den helvita morgonrocken som jag glassat runt i hela dagen till något lite lämpligare när man ska ut bland folk... i allmänhetens ögon lämpligare vill säga...
Jag har nog sällan känt mig mer laddad för en trevlig kväll ute i ett visst vimmel än just i går kväll, och den känslan tog än mer fart i bilen som vi styrde mot den alltid lika trevliga staden Pennybridge.
Spotify i bilen är ju en bra start på i stort sätt vad som helst, och blandningen mellan "The boss" och "The king of Rock n´roll" ljöd på lagom volym och fyllde snart både bil och sinne till bristningsgränsen. Tur då att det inte är så långt till Pennybridge, för att bilen och sinnet ska brista, det vill man ju förstås inte.
Så var vi framme och skulle parkera i vårat vanliga parkeringshus, som ligger sådär rysligt nära båda våra mål för kvällen, sjukt skönt!
Men vi hade (som vanligt) glömt att parkeringsautomaten bara tog mynt (vansinne!) så det var till att rensa plånböckerna, vända ut och in på fickorna och leta småpengar på golvet i bilen för att få ihop till ens i närheten av den tid som vi tänkt vara kvar i Pennybridge.
Men det var ju som dödsdömt förstås... 20 kr/timme och vi skulle nog bli kvar minst 3 timmar... You do the math.
Inte ofta man har så mycket mynt nu för tiden.
Det blev att göra en liten fuling. Köpa så mycket tid vi kunde (vilket blev max en timme) och sen knyta tummen i fickan och hoppas på det bästa.
Jag trodde mig hjälpa hoppet på traven lite genom att lägga parkeringsbiljetten så att tiden då den går ut precis, precis inte syntes så bra som det brukar göra.
Sen var det bara att gå mot första målet för kvällen och som sagt hoppas på det bästa.
Detta ohyggliga drama var dock snart totalt bortglömt, för när man steg in över trappsteget på O´Learys så var det ju samma härliga stämning som det ofta är där.
Lagom dimmad belysning och några kandelabrar i silverimitation som förhöjde stämningen än mer.
Och till min stora förtjusning så kom vi precis lagom till att matchen mellan Tottenham och Manchester United skulle börja!
Ni som har varit på O´Learys vet ju att det är en klassisk sportbar i ordets rätta bemärkelse.
Kolla in www.olearys.se så förstår ni annars.
Där heter maten t ex: Boston Celtic BBQ Burger eller Bobby Orr´s Bacon Burger (den sistnämnda beställde jag).
Det serveras också sportklassiker som grillade revbensspjäll som i menyn heter O´Learys baby back ribs, det känns ju USA och det känns ju sport.
BBQ-såserna som står som standard på borden är underbart amerikanska i sin smak. Rökiga, lagom starka och passar perfekt till kött.
På bilden syns lite av inredningen med kristallkronor och fina lampor på borden, och sist men inte minst, en enorm storbildstv med tillhörande läktare.
Annars var det också platt-tvapparater precis överallt, så ingen, vart man än sitter i lokalen skulle missa en minut ens av det som händer i matchen.
Till och med inne på toa fanns det tv.
Sen var det dags för maten att komma in, och som sagt hade jag beställt en Bobby Orr´s bacon burger, med stora amerikanska pommes frites till, coleslaw och den underbara BBQ-såsen förstås.
Sällan har jag varit så nöjd med mat som denna kvällen.
Det var något speciellt med hela stämningen i min kropp, det hade jag ju känt hela dagen och även på inledningen på kvällen.
Känslan fortsatte när vi satte oss och beställde, och när matchen började så var jag halvvägs till platsen ovan jorden.
Och när maten kom in och jag tog första tuggorna så var jag officiellt i himmelriket!!
Jag började fundera i den stunden om det hade hänt någon olycka på vägen till Pennybridge, om vi krockat eller något sånt och avlidit på fläcken, för så nära himlen har jag sällan känt mig.
I stort sätt allt var perfekt!
Maten, fotbollen på tv, stämningen med ljus och människor, BBQ-såsen och så förstås sällskapet, sist men INTE minst.
Bilden på min Bobby Orr´s bacon burger är lite i mörkaste laget men den får ändå komma med som en symbol för kvällens trevligheter.
Det ser ut som en vanlig hamburgaretallrik, men det kan jag lova att det inte är!
Baconen är helt otroligt god för att ta ett exempel. Rökt på nåt otroligt sätt så att smaken nästan våldtar en i munnen... Och från detta skapas sedan små baconbarn som föds för att ta över denna värld och lämna en tom planet efter sig, med bara en otrolig rökt smak och bacondoft som får resten av universum att bli ett stort svart hål av ren avund. Detta svarta hål försöker sedan att sluka det som tidigare kallades jorden, men som nu är en liten rökt bacon-planet med en massa föräldralösa baconbarn på... men det svarta hålet blir också våldtaget av baconbarnen och så helt plötsligt så är hela universum en baconskiva som doftar alldeles, alldeles underbart...
Rökt på något helt underbart sätt...
Ja, så var historien om kvällen på planeten O´Learys till ända. Eller som jag hädanefter väljer att kalla det, NIRVANA!
Vidare till lokalen precis bredvid...
Bokad bio kl. 18:30.
Meet the parents-Little Fockers med Ben Stiller, Robert de Niro och Jessica Alba bl a.
Helt klart sevärd, speciellt om man sett de tidigare filmerna i serien.
Och har man en böjelse för att se Jessica Alba i bara underkläderna liggandes helt kanon på mage i en tre meter djup grusgrop som ser ut som en swimmingpool, så ska man nog boka biljetter omgående till den här filmen.
Jag själv avböjer att lämna vidare kommentarer på just denna händelse i filmen...
Filmen var bra, sevärd, rolig. Rekommenderas!!
Vägen tillbaka till parkeringshuset blev halkig, isig och allmänt... trevlig.
Den här synen slog oss i den gränd som man går igenom på väg till parkeringshuset.
Är det inte tragiskt så säg!
Den tomma ölburken på soptunnan tyder på att den berusade person som gått här kunde gå vidare efter att personen i fråga ställt den urdruckna burken ungefär i midjehöjd.
Den ekande tomma mjölktetran visar en annan del av Sverige, en del som oftast är väl gömd för människorna där ute, en del som är skamfylld och svår att ta i för de allra flesta...
Den visar... mjölkberoendets fula baksida!
Till och med den våldsamma alkoholist som ställt ölburken på soptunnan kunde stå upp när han gjorde detta. Han gick antagligen vidare sen utan problem ner för den isiga backen.
Men mjölkoholisten, han blev liggandes... svårt påverkad av den drog som han så starkt fastnat för. Ingen hjälp finns att få för denna sjuka böjelse. De drabbade får ligga kvar i gränderna tills någon kommer förbi och spottar och pissar på dom tills dom vaknar ur sitt mjölkrus... Dom får sen vagga ensamma hemåt... Till kylskåpet... Där ännu en tetra står och väntar på dom... Ännu ett rus... Ännu en dag, i mjölkens våld.
Jag började dagen med en lugn och skön frukost framför tvn tillsammans med min nygamla kompis Niklas-Holger Lindkvist årsmodell 10 (NHL10), skönt start på dagen när jag visste lite vad som väntade framåt kvällen.
Världscup i skidor och skidskytte tog senare över och det var minst lika lugnt och trevligt.
En otroligt varm och skön bastu hanns med också, icke att förglömma!!
Sen var det dags att svida om från den helvita morgonrocken som jag glassat runt i hela dagen till något lite lämpligare när man ska ut bland folk... i allmänhetens ögon lämpligare vill säga...
Jag har nog sällan känt mig mer laddad för en trevlig kväll ute i ett visst vimmel än just i går kväll, och den känslan tog än mer fart i bilen som vi styrde mot den alltid lika trevliga staden Pennybridge.
Spotify i bilen är ju en bra start på i stort sätt vad som helst, och blandningen mellan "The boss" och "The king of Rock n´roll" ljöd på lagom volym och fyllde snart både bil och sinne till bristningsgränsen. Tur då att det inte är så långt till Pennybridge, för att bilen och sinnet ska brista, det vill man ju förstås inte.
Så var vi framme och skulle parkera i vårat vanliga parkeringshus, som ligger sådär rysligt nära båda våra mål för kvällen, sjukt skönt!
Men vi hade (som vanligt) glömt att parkeringsautomaten bara tog mynt (vansinne!) så det var till att rensa plånböckerna, vända ut och in på fickorna och leta småpengar på golvet i bilen för att få ihop till ens i närheten av den tid som vi tänkt vara kvar i Pennybridge.
Men det var ju som dödsdömt förstås... 20 kr/timme och vi skulle nog bli kvar minst 3 timmar... You do the math.
Inte ofta man har så mycket mynt nu för tiden.
Det blev att göra en liten fuling. Köpa så mycket tid vi kunde (vilket blev max en timme) och sen knyta tummen i fickan och hoppas på det bästa.
Jag trodde mig hjälpa hoppet på traven lite genom att lägga parkeringsbiljetten så att tiden då den går ut precis, precis inte syntes så bra som det brukar göra.
Sen var det bara att gå mot första målet för kvällen och som sagt hoppas på det bästa.
Detta ohyggliga drama var dock snart totalt bortglömt, för när man steg in över trappsteget på O´Learys så var det ju samma härliga stämning som det ofta är där.
Lagom dimmad belysning och några kandelabrar i silverimitation som förhöjde stämningen än mer.
Och till min stora förtjusning så kom vi precis lagom till att matchen mellan Tottenham och Manchester United skulle börja!
Ni som har varit på O´Learys vet ju att det är en klassisk sportbar i ordets rätta bemärkelse.
Kolla in www.olearys.se så förstår ni annars.
Där heter maten t ex: Boston Celtic BBQ Burger eller Bobby Orr´s Bacon Burger (den sistnämnda beställde jag).
Det serveras också sportklassiker som grillade revbensspjäll som i menyn heter O´Learys baby back ribs, det känns ju USA och det känns ju sport.
BBQ-såserna som står som standard på borden är underbart amerikanska i sin smak. Rökiga, lagom starka och passar perfekt till kött.
På bilden syns lite av inredningen med kristallkronor och fina lampor på borden, och sist men inte minst, en enorm storbildstv med tillhörande läktare.
Annars var det också platt-tvapparater precis överallt, så ingen, vart man än sitter i lokalen skulle missa en minut ens av det som händer i matchen.
Till och med inne på toa fanns det tv.
Sen var det dags för maten att komma in, och som sagt hade jag beställt en Bobby Orr´s bacon burger, med stora amerikanska pommes frites till, coleslaw och den underbara BBQ-såsen förstås.
Sällan har jag varit så nöjd med mat som denna kvällen.
Det var något speciellt med hela stämningen i min kropp, det hade jag ju känt hela dagen och även på inledningen på kvällen.
Känslan fortsatte när vi satte oss och beställde, och när matchen började så var jag halvvägs till platsen ovan jorden.
Och när maten kom in och jag tog första tuggorna så var jag officiellt i himmelriket!!
Jag började fundera i den stunden om det hade hänt någon olycka på vägen till Pennybridge, om vi krockat eller något sånt och avlidit på fläcken, för så nära himlen har jag sällan känt mig.
I stort sätt allt var perfekt!
Maten, fotbollen på tv, stämningen med ljus och människor, BBQ-såsen och så förstås sällskapet, sist men INTE minst.
Bilden på min Bobby Orr´s bacon burger är lite i mörkaste laget men den får ändå komma med som en symbol för kvällens trevligheter.
Det ser ut som en vanlig hamburgaretallrik, men det kan jag lova att det inte är!
Baconen är helt otroligt god för att ta ett exempel. Rökt på nåt otroligt sätt så att smaken nästan våldtar en i munnen... Och från detta skapas sedan små baconbarn som föds för att ta över denna värld och lämna en tom planet efter sig, med bara en otrolig rökt smak och bacondoft som får resten av universum att bli ett stort svart hål av ren avund. Detta svarta hål försöker sedan att sluka det som tidigare kallades jorden, men som nu är en liten rökt bacon-planet med en massa föräldralösa baconbarn på... men det svarta hålet blir också våldtaget av baconbarnen och så helt plötsligt så är hela universum en baconskiva som doftar alldeles, alldeles underbart...
Rökt på något helt underbart sätt...
Ja, så var historien om kvällen på planeten O´Learys till ända. Eller som jag hädanefter väljer att kalla det, NIRVANA!
Vidare till lokalen precis bredvid...
Bokad bio kl. 18:30.
Meet the parents-Little Fockers med Ben Stiller, Robert de Niro och Jessica Alba bl a.
Helt klart sevärd, speciellt om man sett de tidigare filmerna i serien.
Och har man en böjelse för att se Jessica Alba i bara underkläderna liggandes helt kanon på mage i en tre meter djup grusgrop som ser ut som en swimmingpool, så ska man nog boka biljetter omgående till den här filmen.
Jag själv avböjer att lämna vidare kommentarer på just denna händelse i filmen...
Filmen var bra, sevärd, rolig. Rekommenderas!!
Vägen tillbaka till parkeringshuset blev halkig, isig och allmänt... trevlig.
Den här synen slog oss i den gränd som man går igenom på väg till parkeringshuset.
Är det inte tragiskt så säg!
Den tomma ölburken på soptunnan tyder på att den berusade person som gått här kunde gå vidare efter att personen i fråga ställt den urdruckna burken ungefär i midjehöjd.
Den ekande tomma mjölktetran visar en annan del av Sverige, en del som oftast är väl gömd för människorna där ute, en del som är skamfylld och svår att ta i för de allra flesta...
Den visar... mjölkberoendets fula baksida!
Till och med den våldsamma alkoholist som ställt ölburken på soptunnan kunde stå upp när han gjorde detta. Han gick antagligen vidare sen utan problem ner för den isiga backen.
Men mjölkoholisten, han blev liggandes... svårt påverkad av den drog som han så starkt fastnat för. Ingen hjälp finns att få för denna sjuka böjelse. De drabbade får ligga kvar i gränderna tills någon kommer förbi och spottar och pissar på dom tills dom vaknar ur sitt mjölkrus... Dom får sen vagga ensamma hemåt... Till kylskåpet... Där ännu en tetra står och väntar på dom... Ännu ett rus... Ännu en dag, i mjölkens våld.
lego...
Såhär kul kan man ha med lego... Imponerande!
Och såhär skoj kan man också ha...
Brings back memories...
Over and out...
Och såhär skoj kan man också ha...
Brings back memories...
Over and out...
bad hairday...
Livet är fullt av dom.
Man lär sig inte så mycket av dom.
Dom slår en i ansiktet redan på morgonen när man går upp och ser sig i spegeln.
Sen fortsätter dom att förfölja en hela dagen.
Dom är med en när man äter lunch, middag och kvällsmat.
Dom är med en när man går på toa.
Dom är med en i sinnet och dom är med en i minnet, hela dagen.
Dom fullständigt hånar en för allt man är värd.
Dom spottar på en och försöker få en att känna sig helt värdelös.
Dom skiter och snorar på en.
Dom försöker med all sin kraft att få en ur balans på det enda sättet dom kan.
Men mig får dom inte sparka på längre.
Jag har lärt mig att dom inte kan styra över min dag.
Slår dom en i ansiktet när man går upp på morgonen och ser sig i spegeln, vänd bara på klacken och gå därifrån.
Det är ingen mening att slåss med dom.
För dom finns där, och kommer alltid tillbaka någongång.
Men ignorera dom så försvinner dom nog längre bort än dom tidigare gjort.
Jag älskar dom trots allt.
Those bad hairdays...
Man lär sig inte så mycket av dom.
Dom slår en i ansiktet redan på morgonen när man går upp och ser sig i spegeln.
Sen fortsätter dom att förfölja en hela dagen.
Dom är med en när man äter lunch, middag och kvällsmat.
Dom är med en när man går på toa.
Dom är med en i sinnet och dom är med en i minnet, hela dagen.
Dom fullständigt hånar en för allt man är värd.
Dom spottar på en och försöker få en att känna sig helt värdelös.
Dom skiter och snorar på en.
Dom försöker med all sin kraft att få en ur balans på det enda sättet dom kan.
Men mig får dom inte sparka på längre.
Jag har lärt mig att dom inte kan styra över min dag.
Slår dom en i ansiktet när man går upp på morgonen och ser sig i spegeln, vänd bara på klacken och gå därifrån.
Det är ingen mening att slåss med dom.
För dom finns där, och kommer alltid tillbaka någongång.
Men ignorera dom så försvinner dom nog längre bort än dom tidigare gjort.
Jag älskar dom trots allt.
Those bad hairdays...
kom igen nu kroppen!!!!
Idag satte träningarna igång igen efter ett som det känns långt juluppehåll... Varför ska man ha såna uppehåll egentligen, det känns ju bara som det blir en lång uppförsbacke att komma igång igen.
Nåväl, idag stod två timmars intensivt tvåmål på schemat och det började väl inte direkt bra. Redan under uppvärmingen så kände jag mig helt slut som människa och fotbollsspelare. Lungorna kändes som två gråstenar i bröstet på mig. Lika tunga och ungefär lika bra på att ta upp syre också...
Men men, det blev lite bättre efter hand i alla fall...
Kommer att köra på lite hårdare nu ett tag med träningen. Ska skaffa mig ett gymkort faktiskt och köra lite löpband nån gång i veckan... undrar vad sånt kan kosta... hm.
Handboll på tv nu, trevligt... Jag gillar handboll, fast bara när det är mästerskap och Sverige är med. VM eller EM eller OS dårå.
Det är många sporter som man inte följer så noggrant om det inte är nåt mästerskap faktiskt... Bandy kan jag ibland kolla på om det är VM, men det är totalt ointressant annars, innebandy likaså. Hockey tittade jag mer på förr, men nu kollar jag bara om det är VM eller OS.
Fotboll och friidrott är annars favoritsporter på sommaren, det gillar jag att kolla på nästan jämt.
Fast nu är det ju vinter och då är det skidor och skidskytte. Utförsåkning har jag inte lika mycket för.
Snart är det ju skid-VM i Norge och det tror jag kan bli riktigt roligt, och jobbigt för oss svenskar... Norge kommer att dominera i spåren är jag ganska säker på.
Men kanske kan Sverige ta några medaljer i alla fall.
Medalj i handbolls-VM tror jag faktiskt inte på. Vi får det nog tufft när det kommer till dom "stora" nationerna.
Nu ska jag äta mat, massor av mat!!! Behöver energi!
Nåväl, idag stod två timmars intensivt tvåmål på schemat och det började väl inte direkt bra. Redan under uppvärmingen så kände jag mig helt slut som människa och fotbollsspelare. Lungorna kändes som två gråstenar i bröstet på mig. Lika tunga och ungefär lika bra på att ta upp syre också...
Men men, det blev lite bättre efter hand i alla fall...
Kommer att köra på lite hårdare nu ett tag med träningen. Ska skaffa mig ett gymkort faktiskt och köra lite löpband nån gång i veckan... undrar vad sånt kan kosta... hm.
Handboll på tv nu, trevligt... Jag gillar handboll, fast bara när det är mästerskap och Sverige är med. VM eller EM eller OS dårå.
Det är många sporter som man inte följer så noggrant om det inte är nåt mästerskap faktiskt... Bandy kan jag ibland kolla på om det är VM, men det är totalt ointressant annars, innebandy likaså. Hockey tittade jag mer på förr, men nu kollar jag bara om det är VM eller OS.
Fotboll och friidrott är annars favoritsporter på sommaren, det gillar jag att kolla på nästan jämt.
Fast nu är det ju vinter och då är det skidor och skidskytte. Utförsåkning har jag inte lika mycket för.
Snart är det ju skid-VM i Norge och det tror jag kan bli riktigt roligt, och jobbigt för oss svenskar... Norge kommer att dominera i spåren är jag ganska säker på.
Men kanske kan Sverige ta några medaljer i alla fall.
Medalj i handbolls-VM tror jag faktiskt inte på. Vi får det nog tufft när det kommer till dom "stora" nationerna.
Nu ska jag äta mat, massor av mat!!! Behöver energi!
spela tv och måla
Vissa dagar talar till en och försöker verkligen säga något som dom tycker är viktigt att man ska veta... andra dagar säger en precis ingenting.
Den här dagen har nog inte sagt mig något vettigt alls.
Jag känner att jag har återtagit kontrollen över dagen, det kanske är därför han (dagen) inte säger nåt längre?!
Jag menar, han kanske känner att han inte behöver bryta in och ta kontrollen... Jag känner ju ganska bra ändå vad jag vill och vad jag behöver för att må på ett annat sätt eller så.
Jag har verktygen att förändra så att säga.
Det blev lite målande idag, inte på något konstnärligt sätt egentligen utan mer för att få klart i hallrusten. Och ja, det går framåt... Nu är det färdigmålat på alla väggar! Då utbrister man i ett litet glädjevrål inombords, fast ändå så hindrar jag mig själv från att vråla för högt och länge, för jag vet ju att det är jobb kvar ändå...
Både att såga till lite lister och smygar, och att sen måla och foga dom också.
Dagen har annars tillägnats NHL 10 på mitt PS3... Gött att bara förkovra sig i barnsligheter ibland... Riktigt skönt speciellt när livet ofta ska vara väldigt vuxet i många avseenden.
Var nära ditt inre barn.
Det blev nästan 5 timmar spelande... (oops) Svårt att slita sig när man väl har kommit in i det.
Dock har jag inte skills liknande dom i videon ovan!
Nu är det På spåret på Svt1... Jag har kommit på att jag egentligen tycker bättre om dom gamla goda kanalerna, Svt... Kanal 1 och 2, ingen reklam, gammal hederlig underhållning så som På spåret och gamla långkörare som Aktuellt, Rapport, Sportspegeln och Minnenas Television. Jag gillar det gamla. Det trygga. Det som påminner en om allt som var förr.
Det är härligt att minnas. Det ska jag göra mer... Titta tillbaka i mitt liv och minnas.
Jag tror det är otroligt viktigt att ha kontakt med sitt förflutna, och också vara vän med det, för att kunna må bra nu, i det som är just nu, och även framåt.
Det känner jag att jag har, och är... Jag har kontakt med mitt förflutna, det märkte ni kanske i mitt långa inlägg om min barndoms stad, och jag är vän med mitt förflutna. Därför mår jag så pass bra som jag gör idag... Det är verkligen en härlig känsla. Den unnar jag alla att känna.
Nu ska jag slappa vidare i fredagsmyset...
Ha det wunderbaum så hörs vi säkert snart igen!
hellre ett inställt tåg än tio i skogen...
Nu har jag inte bloggat på ett par dagar... Anledningen kan tillskrivas ursäkten: "har haft fullt upp"... Och det är ingen ursäkt heller utan det har varit så faktiskt... jag lovar...
Som ni ser har vi varit till den kungliga hufvudstaden igen, för andra gången på en vecka...
Inget ont om denna eminenta stad, men jag börjar bli trött på anledningen att åka dit...
Jag vill dit av enbart glädje och av lust till stadens myller, men det kommer en sån tid också, även om det är lite tungt just nu.
Vi passar i alla fall på att göra annat också medans vi är där så att resan ska ge lite positiv energi också mer än bara bokade besök.
Ovanför på bilden ser ni Hötorgshallen, och där är ju ett oerhört myller av människor, smaker, dofter och ljud... Ett tips är därför att gå in där när ni är nyanlända i stan, och fortfarande har en massa go energi att göra av med... Vi gick dit igår det sista vi gjorde på dagen i stort sätt, och då var de flesta depåerna hos mig tömda vad gäller energi och tålamod. Varmt var det också där nere vilket inte gjorde saken lättare.
Men jag fixade en stund i alla fall och jag vet att vi kommer att återkomma dit också en annan gång, med mer energi och lust till att provsmaka och titta på spännande mat och dryck och annat.
Detta är en av många spännande varor man kan köpa i Hötorgshallen...
Honung smaksatt av rosenextrakt!! Det måste va en söt och god honung... Den ska jag köpa nästa gång!
Rosen-honung...
För övrigt så var tåget inställt när vi kom till stationen i våran lilla stad, det var ju typiskt.
Så vi fick snällt vänta en dryg timme på att nästa tåg mot Sthlm C skulle avgå från spår 3.
Men det gick ju bra, och så kom vi upp lagom till lunch... Denna gången blev det inte Restaurang London till lunch, som det "brukar" bli... Vi tog istället Jensens Böfhus (hur fan gör man ett danskt ö på datorn?!) där dom hade riktigt billiga luncherbjudanden. Och goda! Som fan! YES!!! Kött!
Restaurang London fick vänta till kvällen innan vi skulle åka hem igen.
Då blev det en pasta bolognese, som jag ätit där förut med den äran.
Gott och inte alls dyrt! Mycket bra kombination. Rekommenderas!
Sen var jag riktigt trött på hemvägen, och tåget var i det närmaste fullt, antagligen eftersom det var fler avgångar som var inställda Januari ut.
Så det blev till att sitta på säten som man fäller ut, men jag somnade nästan ändå så tydligen var det inte så jätteobekvämt ändå...
Idag har jag också varit trött, antagligen för att jag somnade närmare kl 03:00 inatt... Det kan vara en förklaring, samt att den stora staden i öster tar en del kraft också.
Nu ikväll blir det att ta det lugnt som sjutton, och senare titta på Sveriges inledande match i handbolls-vm.
Chile kommer att besegras, annars ska jag äta upp min hatt...
(Som jag har längtat att få använda den frasen, och samtidigt veta att jag HAR en hatt att äta upp och jag mot all förmodan skulle ha fel...)
Som ni ser har vi varit till den kungliga hufvudstaden igen, för andra gången på en vecka...
Inget ont om denna eminenta stad, men jag börjar bli trött på anledningen att åka dit...
Jag vill dit av enbart glädje och av lust till stadens myller, men det kommer en sån tid också, även om det är lite tungt just nu.
Vi passar i alla fall på att göra annat också medans vi är där så att resan ska ge lite positiv energi också mer än bara bokade besök.
Ovanför på bilden ser ni Hötorgshallen, och där är ju ett oerhört myller av människor, smaker, dofter och ljud... Ett tips är därför att gå in där när ni är nyanlända i stan, och fortfarande har en massa go energi att göra av med... Vi gick dit igår det sista vi gjorde på dagen i stort sätt, och då var de flesta depåerna hos mig tömda vad gäller energi och tålamod. Varmt var det också där nere vilket inte gjorde saken lättare.
Men jag fixade en stund i alla fall och jag vet att vi kommer att återkomma dit också en annan gång, med mer energi och lust till att provsmaka och titta på spännande mat och dryck och annat.
Detta är en av många spännande varor man kan köpa i Hötorgshallen...
Honung smaksatt av rosenextrakt!! Det måste va en söt och god honung... Den ska jag köpa nästa gång!
Rosen-honung...
För övrigt så var tåget inställt när vi kom till stationen i våran lilla stad, det var ju typiskt.
Så vi fick snällt vänta en dryg timme på att nästa tåg mot Sthlm C skulle avgå från spår 3.
Men det gick ju bra, och så kom vi upp lagom till lunch... Denna gången blev det inte Restaurang London till lunch, som det "brukar" bli... Vi tog istället Jensens Böfhus (hur fan gör man ett danskt ö på datorn?!) där dom hade riktigt billiga luncherbjudanden. Och goda! Som fan! YES!!! Kött!
Restaurang London fick vänta till kvällen innan vi skulle åka hem igen.
Då blev det en pasta bolognese, som jag ätit där förut med den äran.
Gott och inte alls dyrt! Mycket bra kombination. Rekommenderas!
Sen var jag riktigt trött på hemvägen, och tåget var i det närmaste fullt, antagligen eftersom det var fler avgångar som var inställda Januari ut.
Så det blev till att sitta på säten som man fäller ut, men jag somnade nästan ändå så tydligen var det inte så jätteobekvämt ändå...
Idag har jag också varit trött, antagligen för att jag somnade närmare kl 03:00 inatt... Det kan vara en förklaring, samt att den stora staden i öster tar en del kraft också.
Nu ikväll blir det att ta det lugnt som sjutton, och senare titta på Sveriges inledande match i handbolls-vm.
Chile kommer att besegras, annars ska jag äta upp min hatt...
(Som jag har längtat att få använda den frasen, och samtidigt veta att jag HAR en hatt att äta upp och jag mot all förmodan skulle ha fel...)
en visa till min barndoms stad...
"Jag går sakta genom mina barndoms kvarter, stannar ibland upp för att känna om det känns på samma sätt som då. Jag viker plötsligt av, får syn på något som väcker en känsla. Jag står stilla, helt stilla... blundar... allting känns precis, precis som förr... fast ändå helt annorlunda"
Ja, nu har jag skrivit flera gånger om våra små resor till den stora staden i öster, men aldrig har jag nuddat vid den lilla staden strax här bredvid. Så det tänker jag dedikera denna text till idag. Min barndoms stad...
Staden där jag växte upp. En liten sömnig kommun som egentligen inte har något speciellt alls, men som för alltid kommer att vara så enormt stor i mitt hjärta och i min själ.
Staden där jag växte upp och levde mina mer än 20 första år.
Det är alltid något speciellt som händer i mig när jag kommer tillbaka dit, speciellt när jag hamnar på den sidan av åsen som jag bott den allra största delen av denna tid.
Jag sitter just nu i bilen på en parkeringsplats utanför vårdcentralen i denna stad och bara ser mig omkring och känner en massa känslor inom mig växa...
Jag har minnen i varje liten del av denna stad.
Det finns inte en gata som jag inte cyklat på någongång, inte en offentlig gräsmatta jag ej lekt på eller inte ett hus som man inte lagt märke till någon gång...
Varje hörn i alla fall på denna sida av åsen känner jag som min egen ficka, och det ligger förstås en hel del trygghet i den känslan.
Om jag tittar rakt fram så ser jag det kvarter som jag bodde i som grabb. Kvarteret där man visste vem alla var, vilka som bodde i alla husen och där ingen var en egentlig främling.
Jag ser också den stora, långa åsen, där man spenderat oräkneliga timmar med att leka.
Man cyklade, åkte bob och pulka på vintern, man var där med skolan och sprang eller orienterade runt elljusspåret när det var gympa. Det var så härligt att bara vara där på åsen. En perfekt lekplats för mig var det.
Tittar jag istället åt vänster så ser jag en gång och cykelbana.
Den gång och cykelbanan har jag gått eller cyklat på tusen och åter tusen gånger.
Jag äger den gång och cykelbanan känns det som... Den är MIN!
Precis som det känns med hela området. Det är mitt...
Det började nog redan när jag var så liten att jag låg eller satt i barnvagn. Sen fortsatte jag på egen hand att gå den gångbanan varje, varje dag till skolan.
Först till Västerskolan där jag gick första till tredje klass. Det blir många vändor. En del i strålande solsken och en del i regn eller snö.
Sen ofta samma väg till Karlaskolan i fjärde till sjätte klass, och senare även till Centralskolan där jag gick sjuan till nian.
Sen får vi inte glömma att sporthallen ligger precis till höger på denna gång och cykelväg.. där jag spenderat tusen och åter tusen timmar både med egen träning med pingis och fotboll, och så även att man bara hängde där på kvällar efter skolan eller på helgerna.
Sen ligger Centralvallen på vänster sida om denna gång och cykelväg, där har jag nog om möjligt spenderat lika mycket tid som i sporthallen... Både med fotbollslaget jag spelat i och med kompisar då vi spelat fotboll tills den sena sommarkvällen tog slut, men även ensam styrde man cykeln dit med en boll på pakethållaren för att springa på gräsplanen, leka med bollen och skjuta mot målen.
Man fick så mycket träning gratis på den tiden som man idag missar...
Den gång och cykelbanan leder även bort till kvarteret där en stor del av mina klasskompisar bodde, i alla fall dom jag lekte med i min uppväxt. Ganska fantastiskt!! Inte mindre än nio (9) lekkamrater på samma gata samtidigt.
Inte illa va?!
Inte för att jag lekte med alla dessa samtidigt under uppväxten utan detta var ju i olika perioder, det vet ju alla som växt upp och haft flera kompisar att man umgåtts med olika kompisar i olika perioder.
Nog om den gång och cykelbanan nu då...
Till höger ser jag apoteket och vårdcentralen. Runt detta område går också en gång och cykelbana, som knyts ihop med både det kvarteret jag talade om nyss, det med alla mina lekkamrater i, men även med Centralvallen, Västerskolan, sporthallen och Centralskolan.
Så man kan verkligen säga att jag haft allt på lagom avstånd i min uppväxt.
Jag har utan föräldrarnas oro kunnat cykla eller gå lugna vägar till både skolor, kompisar och fritidsintressen...
Fantastiskt va lyckligt lottad jag var!
Ja just ja, på Centralvallen ligger och låg ju även hockeyrinken (som idag är en hockeyhall), där jag spenderat många vintriga timmar på mer eller mindre stadiga skär... Med skridskorna på fötterna gick (ja, just det, jag gick) jag ner till rinken, med en hockeyklubba i handen och en väska på ryggen med kanske några clementiner och något att dricka.
Varför hade jag skridskorna på mig när jag gick dit då? Jo, för att pappa alltid kunde knyta skridskorna så mycket hårdare än mig, eftersom jag inte var så stark när jag var liten, och alla som åkt skridskor vet hur viktigt det är att dom sitter stadigt på fötterna...
Ibland cyklade jag istället och det var också vanskligt på sitt sätt vilket ni säkert förstår...
Följer man cykelbanan förbi Centralvallen och sporthallen så kommer man till det området dit jag flyttade när jag flyttade hemifrån. Ett långt stenkast från det huset jag växte upp i alltså.
Och åker man istället mot centrum ett par hundra meter från huset jag växte upp så har man min andra lägenhet där. Och beger man sig ytterligare ett par hundra meter bort så har man lägenheten där jag flyttade ihop med min flicka...
Ja, ni förstår kanske att denna staden finns långt in i mitt hjärta på en alldeles speciell plats, och kommer alltid att göra.
Det blir alltid något speciellt med ställen där man spenderat så mycket tid.
Det blir som sagt som ens egna privata egendom nästan.
Det spelar ingen roll hur många andra människor som trampar över mina fotsteg på den där gångbanan, jag har ändå trampat där fler gånger...
Ska vi slå vad?!! Nä... trodde väl inte det...
Ja, nu har jag skrivit flera gånger om våra små resor till den stora staden i öster, men aldrig har jag nuddat vid den lilla staden strax här bredvid. Så det tänker jag dedikera denna text till idag. Min barndoms stad...
Staden där jag växte upp. En liten sömnig kommun som egentligen inte har något speciellt alls, men som för alltid kommer att vara så enormt stor i mitt hjärta och i min själ.
Staden där jag växte upp och levde mina mer än 20 första år.
Det är alltid något speciellt som händer i mig när jag kommer tillbaka dit, speciellt när jag hamnar på den sidan av åsen som jag bott den allra största delen av denna tid.
Jag sitter just nu i bilen på en parkeringsplats utanför vårdcentralen i denna stad och bara ser mig omkring och känner en massa känslor inom mig växa...
Jag har minnen i varje liten del av denna stad.
Det finns inte en gata som jag inte cyklat på någongång, inte en offentlig gräsmatta jag ej lekt på eller inte ett hus som man inte lagt märke till någon gång...
Varje hörn i alla fall på denna sida av åsen känner jag som min egen ficka, och det ligger förstås en hel del trygghet i den känslan.
Om jag tittar rakt fram så ser jag det kvarter som jag bodde i som grabb. Kvarteret där man visste vem alla var, vilka som bodde i alla husen och där ingen var en egentlig främling.
Jag ser också den stora, långa åsen, där man spenderat oräkneliga timmar med att leka.
Man cyklade, åkte bob och pulka på vintern, man var där med skolan och sprang eller orienterade runt elljusspåret när det var gympa. Det var så härligt att bara vara där på åsen. En perfekt lekplats för mig var det.
Tittar jag istället åt vänster så ser jag en gång och cykelbana.
Den gång och cykelbanan har jag gått eller cyklat på tusen och åter tusen gånger.
Jag äger den gång och cykelbanan känns det som... Den är MIN!
Precis som det känns med hela området. Det är mitt...
Det började nog redan när jag var så liten att jag låg eller satt i barnvagn. Sen fortsatte jag på egen hand att gå den gångbanan varje, varje dag till skolan.
Först till Västerskolan där jag gick första till tredje klass. Det blir många vändor. En del i strålande solsken och en del i regn eller snö.
Sen ofta samma väg till Karlaskolan i fjärde till sjätte klass, och senare även till Centralskolan där jag gick sjuan till nian.
Sen får vi inte glömma att sporthallen ligger precis till höger på denna gång och cykelväg.. där jag spenderat tusen och åter tusen timmar både med egen träning med pingis och fotboll, och så även att man bara hängde där på kvällar efter skolan eller på helgerna.
Sen ligger Centralvallen på vänster sida om denna gång och cykelväg, där har jag nog om möjligt spenderat lika mycket tid som i sporthallen... Både med fotbollslaget jag spelat i och med kompisar då vi spelat fotboll tills den sena sommarkvällen tog slut, men även ensam styrde man cykeln dit med en boll på pakethållaren för att springa på gräsplanen, leka med bollen och skjuta mot målen.
Man fick så mycket träning gratis på den tiden som man idag missar...
Den gång och cykelbanan leder även bort till kvarteret där en stor del av mina klasskompisar bodde, i alla fall dom jag lekte med i min uppväxt. Ganska fantastiskt!! Inte mindre än nio (9) lekkamrater på samma gata samtidigt.
Inte illa va?!
Inte för att jag lekte med alla dessa samtidigt under uppväxten utan detta var ju i olika perioder, det vet ju alla som växt upp och haft flera kompisar att man umgåtts med olika kompisar i olika perioder.
Nog om den gång och cykelbanan nu då...
Till höger ser jag apoteket och vårdcentralen. Runt detta område går också en gång och cykelbana, som knyts ihop med både det kvarteret jag talade om nyss, det med alla mina lekkamrater i, men även med Centralvallen, Västerskolan, sporthallen och Centralskolan.
Så man kan verkligen säga att jag haft allt på lagom avstånd i min uppväxt.
Jag har utan föräldrarnas oro kunnat cykla eller gå lugna vägar till både skolor, kompisar och fritidsintressen...
Fantastiskt va lyckligt lottad jag var!
Ja just ja, på Centralvallen ligger och låg ju även hockeyrinken (som idag är en hockeyhall), där jag spenderat många vintriga timmar på mer eller mindre stadiga skär... Med skridskorna på fötterna gick (ja, just det, jag gick) jag ner till rinken, med en hockeyklubba i handen och en väska på ryggen med kanske några clementiner och något att dricka.
Varför hade jag skridskorna på mig när jag gick dit då? Jo, för att pappa alltid kunde knyta skridskorna så mycket hårdare än mig, eftersom jag inte var så stark när jag var liten, och alla som åkt skridskor vet hur viktigt det är att dom sitter stadigt på fötterna...
Ibland cyklade jag istället och det var också vanskligt på sitt sätt vilket ni säkert förstår...
Följer man cykelbanan förbi Centralvallen och sporthallen så kommer man till det området dit jag flyttade när jag flyttade hemifrån. Ett långt stenkast från det huset jag växte upp i alltså.
Och åker man istället mot centrum ett par hundra meter från huset jag växte upp så har man min andra lägenhet där. Och beger man sig ytterligare ett par hundra meter bort så har man lägenheten där jag flyttade ihop med min flicka...
Ja, ni förstår kanske att denna staden finns långt in i mitt hjärta på en alldeles speciell plats, och kommer alltid att göra.
Det blir alltid något speciellt med ställen där man spenderat så mycket tid.
Det blir som sagt som ens egna privata egendom nästan.
Det spelar ingen roll hur många andra människor som trampar över mina fotsteg på den där gångbanan, jag har ändå trampat där fler gånger...
Ska vi slå vad?!! Nä... trodde väl inte det...
ni som tvivlade...
Den stora staden som bara växer, storstaden...
Då var vi än en gång tillbaka från den stora staden i öster.
Det blev den här gången en minst lika trevlig resa som förra gången...
Vi styrde kosan mot tågstationen framåt förmiddagen och det var inte med många mil vi kom på tåget i rättan tid. Vi hade tydligen lyckats ta fel på tiden med ca: 9 minuter, men eftersom vi alltid är ute i god tid så slutade det lyckligt.
Tågresan upp blev som vanligt skön och rolig. Vi satt och pratade och tog lite bilder, sen helt plötsligt så är man ju nästan framme.
Det går ju oförskämt fort att komma från det lugnet vi bor i till det vimlet som är i den stora staden i öster.
1 timme och 30 minuter mellan dessa extrema kontraster. Skönt att man kan välja, och välja bort det...
Jag har ju tidigare tyckt att det varit skönare att åka bil överallt, men när det gäller just den stora staden i öster så är det precis tvärtom... Det är ju SÅ bekvämt att åka tåg... Man är piggare när man kommer dit och har mer energi och ork att göra det man vill där, och man är också piggare när man kommer hem eftersom man sluppit köra och lägga energi på det. Speciellt denna säsongen när det garanterat är mörkt när man åker hemåt...
Så om ni inte vetat det innan, det är SKÖNT att åka tåg...
Sen när vi kom fram så gick vi direkt och åt en god lunch på våran restaurang...
Det blev en stensäker pasta bolognese för mig, och den var grym faktiskt...
Lite underlig kombination om man tänker efter förresten. En italiensk pasta från Bologna på restaurang London i Stockholm, som har ett slags amerikanskt tema på inredningen på tavlor och annat. Men, spela roll!
Gott är det alltid där i alla fall.
Sen så gick vi till ett av Myrornas många loppistillhåll och jag gjorde grymma jeansfynd som vanligt... även en skön adidasjacka som jag kommer bära med den äran.
Trevligt att handla på loppis i storstan... utbudet är ju något större än i mindre orter, där jag tycker det är mest skit ärligt talat!
Sen efter någon timme (!) på Myrornas, så skulle vi ut till globenområdet så vi tog tunnelbana dit.
Hutlöst dyrt om man bara ska ha enkelbiljetter. 40 spänn skallen!
Men men, vi kom dit vi skulle och då var det lagom dags för nästa mål, en kycklingsallad i globens stora shoppingcentrum. Skönt att sitta då i lugn och ro efter en del promenerande och skuffandes med folk.
Tunnelbana tillbaka efter det ärendet vi skulle göra vid globenområdet sen en snabb burgare på Burger King på centralstationen.
Det låter ju som det blev mycket ätande, men jag har ju komprimerat tiden ganska rejält här så det är inte mer mat än man normalt behöver få i sig under en dag.
Apropå mat... Här kommer en bild på våran nyårsmåltid som vi åt på kvällen.
Jag var ruskigt förkyld och hängig men lyckades ändå få matlust just då, och det smakade underbart!
Oxfilé, hassellbackspotatis, baconlindad sparris, grillad tomat och bearnaisesås till det...
Gott! GOTT!! GOOOOOTT!!!! Vill ha MER!! NU!
Tågresan hem från den stora staden i öster blev en lugn historia, vi hade tydligen snott några tanters bokat platser, men dom lät oss sitta kvar för det fanns platser precis bredvid också, tack för det...
Sen var det som vanligt skönt att komma hem till den lugna lilla staden där ån flyter sakta och stilla genom centrum.
Man somnade gott på kvällen sen kan jag lova...
Idag har vi varit och fikat på stans mysigaste fik i mina ögon... dom har integrerat caféet med lite loppisgrejer också så jag köpte en hatt... ja... ni läste rätt... vadårå?! En hatt! Nothing more, nothing less than a hat...
Jag kommer säkerligen inte att bära den varje dag, men hoppas den kommer till användning någon gång i alla fall... det ska jag nog se till!
Well... thats it for now...
See ya!
Det blev den här gången en minst lika trevlig resa som förra gången...
Vi styrde kosan mot tågstationen framåt förmiddagen och det var inte med många mil vi kom på tåget i rättan tid. Vi hade tydligen lyckats ta fel på tiden med ca: 9 minuter, men eftersom vi alltid är ute i god tid så slutade det lyckligt.
Tågresan upp blev som vanligt skön och rolig. Vi satt och pratade och tog lite bilder, sen helt plötsligt så är man ju nästan framme.
Det går ju oförskämt fort att komma från det lugnet vi bor i till det vimlet som är i den stora staden i öster.
1 timme och 30 minuter mellan dessa extrema kontraster. Skönt att man kan välja, och välja bort det...
Jag har ju tidigare tyckt att det varit skönare att åka bil överallt, men när det gäller just den stora staden i öster så är det precis tvärtom... Det är ju SÅ bekvämt att åka tåg... Man är piggare när man kommer dit och har mer energi och ork att göra det man vill där, och man är också piggare när man kommer hem eftersom man sluppit köra och lägga energi på det. Speciellt denna säsongen när det garanterat är mörkt när man åker hemåt...
Så om ni inte vetat det innan, det är SKÖNT att åka tåg...
Sen när vi kom fram så gick vi direkt och åt en god lunch på våran restaurang...
Det blev en stensäker pasta bolognese för mig, och den var grym faktiskt...
Lite underlig kombination om man tänker efter förresten. En italiensk pasta från Bologna på restaurang London i Stockholm, som har ett slags amerikanskt tema på inredningen på tavlor och annat. Men, spela roll!
Gott är det alltid där i alla fall.
Sen så gick vi till ett av Myrornas många loppistillhåll och jag gjorde grymma jeansfynd som vanligt... även en skön adidasjacka som jag kommer bära med den äran.
Trevligt att handla på loppis i storstan... utbudet är ju något större än i mindre orter, där jag tycker det är mest skit ärligt talat!
Sen efter någon timme (!) på Myrornas, så skulle vi ut till globenområdet så vi tog tunnelbana dit.
Hutlöst dyrt om man bara ska ha enkelbiljetter. 40 spänn skallen!
Men men, vi kom dit vi skulle och då var det lagom dags för nästa mål, en kycklingsallad i globens stora shoppingcentrum. Skönt att sitta då i lugn och ro efter en del promenerande och skuffandes med folk.
Tunnelbana tillbaka efter det ärendet vi skulle göra vid globenområdet sen en snabb burgare på Burger King på centralstationen.
Det låter ju som det blev mycket ätande, men jag har ju komprimerat tiden ganska rejält här så det är inte mer mat än man normalt behöver få i sig under en dag.
Apropå mat... Här kommer en bild på våran nyårsmåltid som vi åt på kvällen.
Jag var ruskigt förkyld och hängig men lyckades ändå få matlust just då, och det smakade underbart!
Oxfilé, hassellbackspotatis, baconlindad sparris, grillad tomat och bearnaisesås till det...
Gott! GOTT!! GOOOOOTT!!!! Vill ha MER!! NU!
Tågresan hem från den stora staden i öster blev en lugn historia, vi hade tydligen snott några tanters bokat platser, men dom lät oss sitta kvar för det fanns platser precis bredvid också, tack för det...
Sen var det som vanligt skönt att komma hem till den lugna lilla staden där ån flyter sakta och stilla genom centrum.
Man somnade gott på kvällen sen kan jag lova...
Idag har vi varit och fikat på stans mysigaste fik i mina ögon... dom har integrerat caféet med lite loppisgrejer också så jag köpte en hatt... ja... ni läste rätt... vadårå?! En hatt! Nothing more, nothing less than a hat...
Jag kommer säkerligen inte att bära den varje dag, men hoppas den kommer till användning någon gång i alla fall... det ska jag nog se till!
Well... thats it for now...
See ya!
Återkommer i morgon...
Återkommer i morgon...
Så kan det kännas ibland...
Vissa dagar är allt bara blues...
ärlighet varar längst...?
Idag är jag trött... vi var iväg till Katrineholm och hälsade på min flickas goa syster. Det var jättekul och givande.
Vi kom dit och lagade lunch till henne och oss och sen åt vi och satt och pratade i ett par timmar. Hennes nu ettåriga dotter är så söt och go också så man smälter inifrån och ut.
Men vägen dit var snöig, så in i helvete. Det var så man knappt såg vart man var, och än mindre vart man skulle... men jag tänkte, jag har ju åkt den här vägen flera gånger förut, så jag slappnade av, lutade mig tillbaka och bara flöt fram... Nemas problemas, sen var vi framme typ. Det är ju oftast så att när man inte oroar sig så mycket så löser det sig ganska smidigt, det mesta.
Det är en inställningsfråga om det blir jobbigt helt enkelt.
Var riktigt glad och positiv när vi kom hem, lite uppe i varv nästan... Så det tog en stund innan man kunde somna gott.
Sen när jag vaknade var det som om någon slagit mig i huvudet med gröt eller nåt, för jag var så trött... shit pommes asså.
Men det är så ibland, sen är ju inte förkylningen helt hundra än heller... trist... men skönt det ej var någon träning denna helgen i alla fall.
Idag skjutsade vi min syster med familj till Köping och passade på att handla lite samtidigt medans dom gjorde några ärenden på stan. Tyvärr var man ju inte direkt lika pigg och på idag, så det blev bara hem direkt sen igen, och nu sitter jag här.
Behöver ploga idag igen, börjar bli fullt på gården med snö... Och vägen upp till huset blir smalare och smalare bara, nu får det snart inte komma mer snö... Jag börjar faktiskt bli riktigt trött på snön nu och idag när solen sken och det var någon plusgrad så längtade man ju faktiskt än mer till våren.
Hade det bara varit snöfritt så hade det kunnat vara vår idag... nästan...
Sen hade jag tänkt försöka orka träna lite styrketräning idag.
Jag var ju bra igång tidigare i höstas, men som vanligt tappade man det fokuset när annat tog över mer, och så blev det inte så mycket mer med det... Men jag har ju relativt "lättväckta" muskler, så dom kommer nog igång ganska snart.
Jag satt igår kväll och funderade på det här med ärlighet, för att prata om nåt helt annat...
Är det alltid till ens gagn att vara ärlig, tjänar man alltid på det i längden?!
Kan man ljuga och ändå vara i nån slags kosmisk balans eller kräver den balansen att man faktiskt är god och ärlig hela tiden.
Finns det något som kallas "vit lögn" i detta sammanhang?
Kan man ljuga och fortfarande vara ärlig?
Jag tror faktiskt tanken kom till mig när jag såg den här filmen för ett par dagar sen på tv, och klippet jag lagt upp här ovan talade till mig då.
Mannen i klippet får ju då frågan om han ska korsfästas, och han svarar att han inte ska det, utan frigivas för att han är oskyldig, och istället åka därifrån för att bo på någon ö.
Mannen som ställde frågan går på det och är redo att släppa honom fri direkt, men då säger mannen som fick frågan att han bara skojade och att han faktiskt skulle korsfästas...
Hoppas ni fattade vad jag nu förklarade...
Han var alltså i stort sätt fri från en annars säker död, men valde sedan att vara ärlig för att då bli upphängd på detta korset istället och säkerligen dö en plågsam död.
Gjorde han rätt eller fel? Det är någonstans där frågan ligger i mina ögon... Och JAA jag vet, det är en komedi och TRO mig, jag har garvat hakan av mig flertalet gånger när jag sett filmen.
Men jag tycker ändå att det är en relevant frågeställning.
Om denna mannen ljugit och blivit frisläppt, hade då han fått något straff för det rent etiskt eller moraliskt?!
Troligtvis inte, men det kan vi ju aldrig veta.
Eller om man vänder på det hela... Fick denna mannen det bättre på något sätt nu när han valde att vara ärlig, trots att det skulle leda till hans död antagligen? Troligtvis inte...
Men om man tittar klart på filmen så får man se att denna man faktiskt slipper från korsfästelsen på ett ganska lustigt sätt.
Man kan ju undra om det hade något med detta att göra?
För denna gången så är det också för att han ljuger/skämtar med vakterna som dom tar ned honom från korset. Men denna gången så lyssnar inte vakterna på honom, så han blir ju frisläppt.
Jaja, nog om den där jävla filmen nu! Svammel!!!
Men man kan ju tänka på det ibland om man känner att man kanske inte är riktigt ärlig, eller om man till och med ljuger riktigt mycket eller ofta, att det kanske har en poäng att vara ärlig...
Vem vet, det kanske finns något som reglerar detta på sitt eget sätt så att dom som inte är lika ärliga inte har det lika bra.
Jag tror mig ju veta att så är fallet, men inte då genom någon slags högre makt... Utan genom att man faktiskt mår bättre genom ärlighet.
För någonstans i ens eget samvete och i sin egen kropp så landar det ju säkert ett liiiitet dåligt samvete varje gång man inte är helt ärlig.
Visst kan vita lögner ibland kännas som det enda rätta, men visst vore det väl ändå härligare om man VISSTE att man kan lita på alla man träffar, att dom talar sanning precis hela tiden och att alla hade ärliga avsikter med allt dom gör och även mot en själv.
Men kan ärlighet också vara elakt? Jag vet inte faktiskt...
Jag tror jag säger som David Lega: "Ärlighet är inte elakt om syftet är gott"
Jag tror på fullt allvar att ärlighet är en av de saker som leder till balans i ens liv.
Och det kan faktist hjälpa människor att vara ärlig. Båda andra människor och dig själv.
Ju mer sann man är, mot andra, men speciellt mot sig själv, ju bättre kommer man också att må...
Så gör dig själv en tjänst!
Förändra något idag...
Vi kom dit och lagade lunch till henne och oss och sen åt vi och satt och pratade i ett par timmar. Hennes nu ettåriga dotter är så söt och go också så man smälter inifrån och ut.
Men vägen dit var snöig, så in i helvete. Det var så man knappt såg vart man var, och än mindre vart man skulle... men jag tänkte, jag har ju åkt den här vägen flera gånger förut, så jag slappnade av, lutade mig tillbaka och bara flöt fram... Nemas problemas, sen var vi framme typ. Det är ju oftast så att när man inte oroar sig så mycket så löser det sig ganska smidigt, det mesta.
Det är en inställningsfråga om det blir jobbigt helt enkelt.
Var riktigt glad och positiv när vi kom hem, lite uppe i varv nästan... Så det tog en stund innan man kunde somna gott.
Sen när jag vaknade var det som om någon slagit mig i huvudet med gröt eller nåt, för jag var så trött... shit pommes asså.
Men det är så ibland, sen är ju inte förkylningen helt hundra än heller... trist... men skönt det ej var någon träning denna helgen i alla fall.
Idag skjutsade vi min syster med familj till Köping och passade på att handla lite samtidigt medans dom gjorde några ärenden på stan. Tyvärr var man ju inte direkt lika pigg och på idag, så det blev bara hem direkt sen igen, och nu sitter jag här.
Behöver ploga idag igen, börjar bli fullt på gården med snö... Och vägen upp till huset blir smalare och smalare bara, nu får det snart inte komma mer snö... Jag börjar faktiskt bli riktigt trött på snön nu och idag när solen sken och det var någon plusgrad så längtade man ju faktiskt än mer till våren.
Hade det bara varit snöfritt så hade det kunnat vara vår idag... nästan...
Sen hade jag tänkt försöka orka träna lite styrketräning idag.
Jag var ju bra igång tidigare i höstas, men som vanligt tappade man det fokuset när annat tog över mer, och så blev det inte så mycket mer med det... Men jag har ju relativt "lättväckta" muskler, så dom kommer nog igång ganska snart.
Jag satt igår kväll och funderade på det här med ärlighet, för att prata om nåt helt annat...
Är det alltid till ens gagn att vara ärlig, tjänar man alltid på det i längden?!
Kan man ljuga och ändå vara i nån slags kosmisk balans eller kräver den balansen att man faktiskt är god och ärlig hela tiden.
Finns det något som kallas "vit lögn" i detta sammanhang?
Kan man ljuga och fortfarande vara ärlig?
Jag tror faktiskt tanken kom till mig när jag såg den här filmen för ett par dagar sen på tv, och klippet jag lagt upp här ovan talade till mig då.
Mannen i klippet får ju då frågan om han ska korsfästas, och han svarar att han inte ska det, utan frigivas för att han är oskyldig, och istället åka därifrån för att bo på någon ö.
Mannen som ställde frågan går på det och är redo att släppa honom fri direkt, men då säger mannen som fick frågan att han bara skojade och att han faktiskt skulle korsfästas...
Hoppas ni fattade vad jag nu förklarade...
Han var alltså i stort sätt fri från en annars säker död, men valde sedan att vara ärlig för att då bli upphängd på detta korset istället och säkerligen dö en plågsam död.
Gjorde han rätt eller fel? Det är någonstans där frågan ligger i mina ögon... Och JAA jag vet, det är en komedi och TRO mig, jag har garvat hakan av mig flertalet gånger när jag sett filmen.
Men jag tycker ändå att det är en relevant frågeställning.
Om denna mannen ljugit och blivit frisläppt, hade då han fått något straff för det rent etiskt eller moraliskt?!
Troligtvis inte, men det kan vi ju aldrig veta.
Eller om man vänder på det hela... Fick denna mannen det bättre på något sätt nu när han valde att vara ärlig, trots att det skulle leda till hans död antagligen? Troligtvis inte...
Men om man tittar klart på filmen så får man se att denna man faktiskt slipper från korsfästelsen på ett ganska lustigt sätt.
Man kan ju undra om det hade något med detta att göra?
För denna gången så är det också för att han ljuger/skämtar med vakterna som dom tar ned honom från korset. Men denna gången så lyssnar inte vakterna på honom, så han blir ju frisläppt.
Jaja, nog om den där jävla filmen nu! Svammel!!!
Men man kan ju tänka på det ibland om man känner att man kanske inte är riktigt ärlig, eller om man till och med ljuger riktigt mycket eller ofta, att det kanske har en poäng att vara ärlig...
Vem vet, det kanske finns något som reglerar detta på sitt eget sätt så att dom som inte är lika ärliga inte har det lika bra.
Jag tror mig ju veta att så är fallet, men inte då genom någon slags högre makt... Utan genom att man faktiskt mår bättre genom ärlighet.
För någonstans i ens eget samvete och i sin egen kropp så landar det ju säkert ett liiiitet dåligt samvete varje gång man inte är helt ärlig.
Visst kan vita lögner ibland kännas som det enda rätta, men visst vore det väl ändå härligare om man VISSTE att man kan lita på alla man träffar, att dom talar sanning precis hela tiden och att alla hade ärliga avsikter med allt dom gör och även mot en själv.
Men kan ärlighet också vara elakt? Jag vet inte faktiskt...
Jag tror jag säger som David Lega: "Ärlighet är inte elakt om syftet är gott"
Jag tror på fullt allvar att ärlighet är en av de saker som leder till balans i ens liv.
Och det kan faktist hjälpa människor att vara ärlig. Båda andra människor och dig själv.
Ju mer sann man är, mot andra, men speciellt mot sig själv, ju bättre kommer man också att må...
Så gör dig själv en tjänst!
Förändra något idag...
Det får bli ett kort inlägg bara nu innan ...
Det får bli ett kort inlägg bara nu innan jag ska sova... Helt enkelt, jag skriver mer när natten blir till dag igen. See ya!
Vill du ha ett fikon??!!
Nu får det va nog med förkylningen... En vecka precis idag sen det bröt ut...
Idag sökte jag kurser till folkhögskolan i vår, och gud så underbart det var att skriva ordet VÅR!
Det känns ju inte direkt som vår nu ute med en halvmeter snö och minst 5-10 minusgrader varje dag, så att söka kurser till VÅREN 2011 känns ju liksom lite hoppfullt bara det...
Sen får jag vänta och se om jag kommer in, men det tror jag väl att jag ska göra...
Nästa väntan blir till slutet av februari då jag får veta om den utbildningen jag vill gå sen börjar i höst eller inte. Håller så många tummar jag bara kan på det!!
Jag ska inte säga att jag blir arg om det INTE blir någon utbildning, men lite besviken blir jag nog... Men då får jag väl hitta på nåt annat istället.
Julen och nyåret är förbi nu i alla fall... och snart har halva januari gått...!
Jag väljer att se det så trots att det bara är den 5e januari nu, det blir liksom lite lättare att leva med då.
"Köp dig fri, köp dig lycklig"
Ja...tänkvärt...verkligen.
Vad handlar julen om egentligen?! Att ge varandra en massa paket som kostat en massa pengar... pengar som kunde gjort stor skillnad för någon som inte har det lika välspänt som oss i västvärlden.
För vad man än kan tycka om sin egen eller någon annans situation här i Sverige, så kommer man aldrig ifrån att vi har det ganska bra...
Jag har i alla fall gjort det till en vana att skänka pengar varje år, både vid jul, och ibland även vid fler tillfällen på året.
Vad jag ger pengar till varierar, men jag tycker det är viktigt.
Det är det närmsta man kan komma en helt osjälvisk handling tycker jag... Men det är lurigt det där tycker jag, för hur man än vänder och vrider på det, så vette katten om det finns några HELT, totalt osjälviska handlingar... Alltså att man gör något för någon annans skull enbart och inte får ut något av det själv alls. Fundera på det själv... jag menar, ta ett exempel... Du skänker pengar till någon som behöver det mer än du, visst fan känns väl det BRA för dig också?! Alltså är det ingen helt osjälvisk handling...
Du väljer att hjälpa någon med en flytt trots att du kanske är sjuk, har ont i knät och egentligen inte är så jättesugen på det... Snällt??! Javisst. Mot den du hjälper, men inte mot dig själv på ett sätt. Osjälviskt?! Inte ett dugg, för det känns antagligen ganska bra att kunna ha hjälpt någon annan. Plus att du får cred för det sen också antagligen.
Slutsatsen av detta är nog att gör man någonting för någon annan så kan man ge sig fan på att det gynnar en själv också i slutändan.
Och LÄRDOMEN av det är ju förstås ganska uppenbar... Har ni svårt att dra den slutsatsen själva får ni väl maila mig så kan jag förklara lite närmare.
Annars kan ni ju prova att göra något för någon, något som ni KÄNNER är en totalt osjälvisk handling, så får vi se om ni fattar sen... :)
Du goa gamla Karl-Bertil Jonsson... du har fattat galoppen precis...
Och så fick han ju ett fikon också som tack för sina goda gärningar.
Idag sökte jag kurser till folkhögskolan i vår, och gud så underbart det var att skriva ordet VÅR!
Det känns ju inte direkt som vår nu ute med en halvmeter snö och minst 5-10 minusgrader varje dag, så att söka kurser till VÅREN 2011 känns ju liksom lite hoppfullt bara det...
Sen får jag vänta och se om jag kommer in, men det tror jag väl att jag ska göra...
Nästa väntan blir till slutet av februari då jag får veta om den utbildningen jag vill gå sen börjar i höst eller inte. Håller så många tummar jag bara kan på det!!
Jag ska inte säga att jag blir arg om det INTE blir någon utbildning, men lite besviken blir jag nog... Men då får jag väl hitta på nåt annat istället.
Julen och nyåret är förbi nu i alla fall... och snart har halva januari gått...!
Jag väljer att se det så trots att det bara är den 5e januari nu, det blir liksom lite lättare att leva med då.
"Köp dig fri, köp dig lycklig"
Ja...tänkvärt...verkligen.
Vad handlar julen om egentligen?! Att ge varandra en massa paket som kostat en massa pengar... pengar som kunde gjort stor skillnad för någon som inte har det lika välspänt som oss i västvärlden.
För vad man än kan tycka om sin egen eller någon annans situation här i Sverige, så kommer man aldrig ifrån att vi har det ganska bra...
Jag har i alla fall gjort det till en vana att skänka pengar varje år, både vid jul, och ibland även vid fler tillfällen på året.
Vad jag ger pengar till varierar, men jag tycker det är viktigt.
Det är det närmsta man kan komma en helt osjälvisk handling tycker jag... Men det är lurigt det där tycker jag, för hur man än vänder och vrider på det, så vette katten om det finns några HELT, totalt osjälviska handlingar... Alltså att man gör något för någon annans skull enbart och inte får ut något av det själv alls. Fundera på det själv... jag menar, ta ett exempel... Du skänker pengar till någon som behöver det mer än du, visst fan känns väl det BRA för dig också?! Alltså är det ingen helt osjälvisk handling...
Du väljer att hjälpa någon med en flytt trots att du kanske är sjuk, har ont i knät och egentligen inte är så jättesugen på det... Snällt??! Javisst. Mot den du hjälper, men inte mot dig själv på ett sätt. Osjälviskt?! Inte ett dugg, för det känns antagligen ganska bra att kunna ha hjälpt någon annan. Plus att du får cred för det sen också antagligen.
Slutsatsen av detta är nog att gör man någonting för någon annan så kan man ge sig fan på att det gynnar en själv också i slutändan.
Och LÄRDOMEN av det är ju förstås ganska uppenbar... Har ni svårt att dra den slutsatsen själva får ni väl maila mig så kan jag förklara lite närmare.
Annars kan ni ju prova att göra något för någon, något som ni KÄNNER är en totalt osjälvisk handling, så får vi se om ni fattar sen... :)
Du goa gamla Karl-Bertil Jonsson... du har fattat galoppen precis...
Och så fick han ju ett fikon också som tack för sina goda gärningar.
Mycket ljus och mycket värme...
Tänk att man får äran att bo bredvid något sånt här vackert! Det är en ynnest och ett sant nöje...
Det är precis lika vackert både på sommaren och vintern fast på helt totalt olika och skilja sätt.
På sommaren är den gröna grönskan totalt omvälvande och omhöljande som en stor explosion av klorofyll som bara täcker precis allt runt omkring en.
Och på vintern, ja, jag vet inte... men jag tror faktist att allt är ännu vackrare då. Det varma, vita och vackra täcket av snö som bäddar in landskapet och skyddar det från den isande kylan. Allting ligger därunder och bara vilar...väntar...
Väntar på att få solens strålar på sig än en gång, när vårens värmande vingar slår över snö och is och frigör allt som bara vill växa.
Växa och bli sådär varmt, härligt och fantastiskt grönt som det var för inte alls så länge sen... Men ändå så känns det som en evighet.
Vintern har varit lång. Men man får försöka att njuta av den också, precis som man gör av vårens hopp och ljus, sommarens värme och långa dagar, och höstens vackra färger och allt mer mysiga innekvällar. För det är sannerligen så att varje säsong har sin charm.
Varje säsong och varje årstid bär på något eget, något unikt som bara just DEN årstiden kan bjuda.
Ingen är den andra lik... och jag är glad att dom finns... dom där årstiderna. Trots allt...
För när man klagar som värst den kallaste och mörkaste vinterdagen, så finns där ett hopp, en längtan... En längtan efter ljus och värme. En längtan som man annars aldrig skulle få känna...
Och vem är inte lycklig när den där första riktiga vårdagen kommer?!! Det är en så underbar känsla att då sätta sig ute för första gången på året och riktigt känna solens värmande och tröstande strålar i sitt vintervita ansikte.
Strålar som liksom kommer med det där hoppet och ger liv till den längtan som man gått där i det mörka, kalla och känt.
Som att solen då säger: JAG ÄR TILLBAKA!!!! KÄNN MIN VÄRME!!!!
Och det gör man... Mer än någonsin...
För det är ju kontrasterna som gör känslorna så starka.
Utan mörker...inget ljus...
Babylonsjukan...eller var det en vanlig förkylning?!
Jag är tillbaka! Starkare än någonsin!!! (liten överdrift...) Jag är i alla fall så pass pigg nu att jag kan dra fram datorn och slänga in ett riktigt starkt blogginlägg...
Jag har varit riktigt jävla dunderförkyld med allt som det för med sig... Soff/sängläge har varit standard och tvn har väl varit på i snitt 16 timmar/dygn skulle jag tro...
Har sovit halvdant p g a att näsan antingen varit full med den härliga förkylningssörjan eller att näsan varit alldeles tom och kall på insidan... sådär att när man andas inåt genom den så isar det riktigt i näsgångarna.
INTE skönt, speciellt inte när man ska sova... så det har inte varit mycket till djupsömn nu på fyra, fem nätter... Men inatt sov jag faktiskt ända tills klockan var 06:34. Då var jag ganska pigg. Men sen somnade jag om och vaknade igen efter tio... och då var jag förstås inte lika nyponfräsch. Men ändå bättre än tidigare dagar.
Babylonsjukan? Tror jag icke! Snarare en kraftig vinterförkylning... Tack för den tomten!!! Så snäll hade tydligen jag varit 2010...
Jaja, så länge det inte var svininfluensan så... Svinförkyld var jag i alla fall.
Jaha, så vad har hänt då?! Inte mycket kan jag lova... Har inte mycket att berätta på det viset.
Sverige spöade Kanada i junior-vm hockeyn, trevligt... Hade faktiskt tänkt sätta en slant på oavgjort vid full tid men så var jag för sliten för det så det blev inga pengar... Trist, men kul när man tippar rätt i alla fall.
Ikväll är det semifinal mot Ryssland och jag tippar på svensk vinst.
Sen väntar final mot antingen USA eller Kanada... Tippar nog på Kanada där och en svensk förlust... Tror att Sverige har vunnit "fel" match mot dom. Visst, dom fick en "lättare" väg mot finalen men tror att dom får sota för detta ändå i finalen mot ett revanchsuget Kanada. Hoppas jag har fel...
Stjärnorna på slottet fortsätter att imponera på mig annars. Det är fantastiskt kul att se och "lära känna" dessa stjärnor.
Denna gång var det dags för Monica Dominique, och hon verkar ju vara en helskön människa... Lugn, trygg, glad och lite småbusig...
Och att hon var en sån otrolig talang på piano redan från 3-4 års ålder det var ju en nyhet för mig.
Jag är fast i det programmet i alla fall och kommer nog att titta på de andra säsongerna på nätet om dom finns tillgängliga.
Vädret är som det brukar nu för tiden annars...
Jag väljer att avsluta detta comeback-inlägg med ett citat ang detta ämne.
"Det är ju ganska kyligt ute... Men jaaa, det är ju varmt också!"
Vanheden-Varning för Jönssonligan
